Urskogen mellan Boglösasjön och Bohultasjön, del 1

Urskogen mellan Boglösasjön och Bohultasjön, del 1, en natur- och kulturkrönika i 44 bilder om att ”vägen åter är öppen”, men ändå inte, tänk på beträdelseförbudet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, nitton dagar in på det nya året, anno 2019.

En glimt mellan de gamla granarna i ett stålande och vårlikt januariväder visar det lilla området med vass som glimmar och lyser i vintersolen.

Vi befinner oss nu i den nordöstra delen av Boglösasjön, den ena av två mindre sjöar i norra delen av Skillingaryds skjutfält, granne med Viltvattnet som dämdes upp av bäcken som är utloppet från sjön och som några hundra meter nedströms heter Vasabäcken som ytterligare senare heter Movadsbäcken.

Bilden är tagen vid Boglösasjöns östra strand och här öppnar sig åter stigen mot Bohultasjön, ett område av fantastisk urskog eller naturskog som varit omöjlig att vandra på grund av stormarna Gudrun och Per och alla vindfällen som likt ett plockepinn i tre lager omöjliggjort möjligheten att ta sig fram.

Det var en dag med ett oerhört vackert, lågt och mättat ljus från en sol som knappt orkade över horisonten.

Den gamla granlågan liksom glöder i ljuset från januarisolen, man gick som i en palett av de vackraste färger av mättat gult, orange och rött.

Grönskålarnas mycel färgar veden vackert grön på denna ved från en gammal asp.

Grönskål, ”Chlorociboria aeruginascens”, är en sporsäcksvamp som växer på murken ved av lövträd och hör till gruppen skålsvampar och har ärggröna skålliknande eller fatliknande fruktkroppar.

I Sverige förekommer den allmänt över hela landet.

Grönskålens fruktkroppar blir max 1 centimeter breda och är oregelbundet skålliknande eller fatliknande med en mellan 2–7 millimeter hög och mellan 1–3 millimeter tjock fot.

Foten kan ibland vara sidoställd och fruktkroppen är ärggrön, både på hymeniet och på utsidan och svampens mycel färgar, som sagt, veden den växer på så att veden får en vackert ärggrön ton.

Grönskål och blek grönskål växer båda på murken ved av lövträd och fruktkropparna kommer från vår till höst.

Eftersom jag inte fann några fruktkroppar kan det naturligtvis även vara den något ovanligare släktingen blek grönskål, ”Chlorociboria aeruginosa”, och båda arterna tillhör sporsäcksvamparna.

En gammal bortglömd och trasig mårdfälla sitter i den gamla och fortfarande levande granen vid Boglösasjöns östra strand i den vackra och fordom orörda naturskogen, nu helt förändrad efter Stormarna Gudrun och Per.

Boglösasjön sedd från norr i den vackra naturskogen, terrängen är tidvis bergig och det så kallade Berget ligger inte långt borta.

Den gamla militära baracken eller husvagnen står sedan länge och förfaller vid Boglösasjöns nordvästra strand.

Boglösasjöns vatten till vänster på bilden i naturskogen som har en mycket speciell och rik biologisk mångfald.

Boglösasjöns östra strand och hela vägen mot Bohultasjön har idag en öppnad och gångbar stig genom den vackra urskogen, något som var omöjligt förr efter stormarna eller rättare sagt orkanerna Gudrun och Pers framfart, åren 2005 och 2007, men tänk på beträdelseförbudet.

Tidigare var detta ett underbart urskogs- och naturskogsområde med bland annat häckande tretåig hackspett.

En mycket gammal men ännu stående granlåga vid Boglösasjöns nordöstra strand, med många hål efter hackspettar som födosökt i den döda veden efter myror och larver av olika slag.

Död ved lever!

En vacker granlåga som i livet var en mäktig och spärrgrenig gran som förmodligen stod i ett öppnade landskap.

Bilden är tagen vid Boglösasjöns östra strand på min väg mot Bohultasjön via den numera gångbara stigen norr om Boglösasjön.

Gamla sottickor, ”Ischnoderma benzoinum”, på snittytan av en granlåga vid Boglösasjöns östra strand.

Ny vandringspassage likt ett trappsteg över granlågan vid Boglösasjöns norra strand mot Bohultasjön,

Mängder av spår efter vildsvin utmed den nu gångbara stigen norr om Boglösasjöns norra strand.

Vildsvin, ”Sus scrofa”, är en art i hovdjursfamiljen svin och kan bli 185 centimeter långt, med en mankhöjd på upp till 100 centimeter, men de är vanligen betydligt mindre.

Pälsen är raggig, speciellt vintertid, och vanligen gråsvart–svartbrun medan ungarna är ljusa med längsränder.

Huvudet hos vildsvinen är mycket stort och halsen är mycket grov.

Honorna lever i små grupper och hanarna ensamma, främst i löv- och blandskog, men också på kulturmark med skyddande skog, i Europa, Asien och norra Afrika.

Vildsvinen är allätare med frukter av ek, bok och hassel samt olika rötter som stapelföda men de äter även animalisk föda, inklusive kadaver om de kommer åt, och vid födosök bökar de upp marken, vilket gynnar föryngring av skogar men kan ödelägga exempelvis potatisodlingar.

När honan, eller suggan, efter fyra månaders dräktighet ska föda de 3–8 ungarna bygger hon ett bo av gräs och dylikt och försvarar boet mot fridstörare.

Vildsvinet är naturligt förekommande i Sverige, men utrotades och uppgick i tamsvinstammen i slutet av 1600-talet men senare återinfördes vildsvin i hägn och i mitten av 1970-talet rymde grupper av vildsvin från hägn och etablerade sig i trakterna av Trosa, Björkvik och Kiladalen i Södermanland.

Stammen har därefter spridits i mellersta och södra Sverige och spridningen fortsätter norrut och på trettio år har stammen ökat från några hundra djur till cirka 175 000, räknat och estimerat år 2014.

Den stora och ökande vildsvinsstammen orsakar både skador på jordbruket och trafikskador, vilket motiverar en omfattande jakt men eftersom vildsvin är nattaktiva är de emellertid svårjagade.

De jaktmetoder som används är framför allt åteljakt och drevjakt, åteljakt innebär att man lägger ut foder, främst majs, för att locka vildsvin till en plats som är särskilt iordningställd för att underlätta jakten och cirka två tredjedelar av vildsvinen fälls vid åteljakt.

Bilden visar den numera gångbara stigen norr om Boglösasjöns mot Bohultasjön.

En stor och vacker klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, på en granhögstubbe vid Boglösasjöns norra strand.

Tre stora och vackra klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”, på en annan granhögstubbe vid Boglösasjöns norra strand.

De små hålen i den gamla granstammen kan vara spår efter en födosökande tretåig hackspett eller utgångshål från någon skalbagge som vill ut i världen.

Troligen spår efter en spillkråka, ”Dryocopus martius”, utmed stigen mellan sjöarna Boglösasjöns och Bohultasjön.

Anledningen till hackspettens arbete är att död ved lever både på insida och på utsidan.

Granskogen mellan sjöarna har tack vare en lång kontinuitet skapat död ved i form av högstubbar, torrakor och lågor, och bilden visar en gammal granlåga.

Gamla granlågor, döda sedan länge men som ger liv år annan biologisk mångfald, exempelvis finns olika skyddsvärda vedsvampar, mossor och lavar på dem.

Granlågor som bryts ner är en förutsättning för att hitta skyddsvärda arter av svampar, mossor och lavar, och bilden visar en klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, och många violtickor, ”Trichaptum abietinum”.

Violticka, ”Trichaptum abietinum”, violtagging, ”Trichaptum fuscoviolaceum” eller ”Trichaptum fusco-violaveum” eller violmussling, ”Trichaptum laricinum”, se nedan.

Violticka, ”Trichaptum abietinum”, är en art i basidiesvampsordningen ”Polyporales” och dess läderaktiga fruktkropp kännetecknas av porskiktets violetta färg, den har porer, det vill säga små hål på undersidan där sporerna bildas.

Fruktkropparna hos violtickan kan breda ut sig som en tunn skorpa över ved eller vanligen bilda tunna hattar, vilkas ovansida är ljust grå, arten växer i hela Sverige.

Violtickan är en tidig rötare på främst fallna granar, men kan även angripa länge lagrad ved där dess mycel bryter ned splintvedens lignin och cellulosa och bildar så kallade fläckröta eller hålröta.

Violtagging, ”Trichaptum fuscoviolaceum” eller ”Trichaptum fusco-violaveum”, som har taggar på undersidan, växer på bland annat lagrad björkved i södra och norra Sverige, sällsynt i Mellansverige.

Violmussling, ”Trichaptum laricinum”, har lameller på undersidan och är rödlistad som ”NT” eller ”Nära hotad” och arten växer på döda, oftast omkullfallna stammar av gran eller tall, mestadels i norra ”Sverige.

”Polyporales” hette tidigare ”Aphyllophorales” och är en ordning inom basidiesvamparna som innefattar bland annat de flesta tickor vilka är viktiga nedbrytare av trä och de flesta arter i ordningen är vitrötesvampar och livnär sig på lignin.

Det är inte lätt att ta sig fram i området men definitivt värt besväret!

Klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, som till färgen liknar en fnöskticka eller fnösketicka, ”Fomes fomentarius”.

Klibbtickor som till den grå färgen på ovansidan liknar fnösktickor eller fnösketickor.

Klibbtickan på bilden kan med bara lite fantasi likna tomtar och troll, de små orangefärgade ”pluttarna” är svamparten vedplätt, ”Dacrymyces stillatus”, som växer i barr- och lövskog.

Arten vedplätt växer på ved av barr- och lövträd, främst gran, tall och ek.

Klyvblad ”Schizophyllum commune”, är en liten svamp som växer på död ved i främst ädelskog, men kan också förekomma på gran som här i naturskogen norr om Boglösasjön.

På bilden syns även, några för mig okända, kantlavar med vackert ljusbruna fruktkroppar, apothecier, samt några violtickor.

Spår och stigar efter vilt nordost och norr om Boglösasjön.

En eldticka med sin rostfärgade undersida, porsida, där sporer bildas, som började sitt liv i 90-graders vinkel i förhållande till dagens fruktkropp, som nu hamnat på marken.

Det var ett tunt istäcke på den lilla bäcken som rinner in till Boglösasjön från mossmarkerna och Berget i norr.

Det var ett tunt istäcke på den lilla bäcken som rinner in till Boglösasjön från mossmarkerna och Berget i norr.

Vättar och troll som kikar fram i skepnad av, och förklädda till, klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”.

En omöjlig passage som nu är möjlig.

Här ropade pärlugglan, ”Aegolius funereus”.

Pärlugglan är en art i fågelfamiljen äkta ugglor som är 24–27 centimeter lång och brun på ovansidan med vita fläckar på vingarna, ljusare med bruna streck undertill.

Huvudet är markant större än hos andra europeiska ugglor och arten är hålhäckare och finns i barrskog i större delen av Sverige, vidare i södra och östra Europa samt i Asiens och Nordamerikas tajgabälte.

Den vackra skulpturen är förvridna grenar av en fallen fura, en så kallad tall-låga.

Tallgrensvril eller knoppmasur, en vril eller masurknöl, även kallad ”tjuk”, ”knos”, ”kosa” eller ”knose”, är en utväxt på träd, där träfibrerna går åt olika håll istället för att gå lodrätt.

Denna defekt, som kallas masur, beror troligen av ett genetiskt fel, även om orsaken inte är helt utredd.

Masurvirke är mycket eftertraktat, eftersom det anses vackert och dessutom är mycket hårdare än normalt.

Masurknölar är vanligast förekommande hos björk men ibland kallas vrilar felaktigt för ticka eller valk.

Hur ser man då skillnad mellan knoppmasurer och vrilar, till att börja med måste vi reda ut begreppen.

Knoppmasur även kallat rotmasur, bildas oftast i eller strax över markytan men kan även förekomma högre upp på trädstammen och detta är en typ av ”vedmissbildning” som uppstår på grund av en ansamling av knoppanlag bildas och varefter tiden går får vart och ett av dessa knoppanlag egna årsringar varvid en utväxt bildas.

På grund av att denna typ av utväxter består av knoppanlag ser utsidan ut just som en stor ansamling knoppar intill varandra men under barken, som oftast har samma färg som knopparna hos trädet, ser en sådan utväxt taggig ut med en tagg för varje knoppanlag.

Under utväxter av denna typ som sitter en bit upp på stammen sitter ofta en avbruten kvist, dvs. det är ett sätt att övervalla en skada och utväxter som sitter i eller nära roten går ofta in till kärnan av trädet.

Ofta hör man att slöjdare arbetar i masur från sälg, al och björk och det är då fråga om denna typ ved med knoppanlag och inte ved från den egentliga masurbjörken, det vill säga, ”Betula pendula” som är en vårtbjörk med en genetisk defekt som ger den det speciella masurutseendet, mer korrekt vore kanske att säga björkrot, alrot och sälgrot för att inte blanda ihop begreppen.

Detta fenomen torde kunna förekomma hos de flesta trädslag och man har sett det hos lövträd som ek, alm, ask, glasbjörk, vårtbjörk, lind, skogslönn, ask, sälg, gråal, klibbal, rönn och päron men på barrträd är det ovanligare och förekommer då på gran och någon enstaka gång som här hos tall.

Vrilar uppstår av en störning i tillväxtzonen hos trädet, det kan vara en mekanisk skada på trädet till exempel en körskada eller en avbruten gren som vallat över lite för mycket men ibland är det fråga om en genetisk missbildning och hos vrilen är fibrerna ofta vuxna som ett nystan.

Detta utnyttjas av vissa skåltillverkare som drar loss fibrerna från vrilen med hovtång vilket hos en färsk vril går förvånansvärt lätt förutsatt att vrilen hålls fuktig.

Ser man till det yttre så kan vrilen ha samma barkstruktur och färg som det övriga trädet men ofta är den skrovligare och mörkare och om man ser på björk i norra delen av Sverige har den oftast en slät utsida och ofta så även vrilarna medan vrilar som bildas på vårtbjörkar speciellt i södra delen av landet får en väldigt skrovlig yta.

Båda typerna av missbildningar är vanligare förekommande i vissa områden och man tror att, för uppkomsten, så spelar de yttre faktorerna en större roll än de genetiska egenskaperna hos träden.

En glänta efter Gudrun och Per, ett minne som numera ligger mellan 12-14 år tillbaka i tiden.

Härliga, spännande och mysiga naturskogsmiljöer med en rik biologisk mångfald.

Kullen framför mig norr om Boglösasjön är berg som går i dagen men numera dolt av mossa och ett tunt humuslager.

Boglösasjön i bakgrunden, nära men ändå så långt borta.

Kanske är det vildsvinen som gjort spåren på granlågorna ty det är mängder med grisspår runt om i området, men ingen jag såg eller hörde.

Vildsvinen som slipar lågorna med hovar och betar, eller bara vanligt slitage av områdets viltstammar.

Klibbtickan är som ett mycket vackert konstverk.

Sagan om ringen-monster eller Världarnas krig-tripoder, i mörkret får de liv i vår mörkrädda hjärna!

Ytterligare en tillrinning ner till Boglösasjön, denna gång från norr och nordnordost, även här med en tunn ishinna från nattens frost.

Vem har ”larvat sig” här, död ved av en gammal gran med spår av skalbaggelarver, liknar ett vackert konstverk.