Urskogen mellan Boglösasjön och Bohultasjön, del 2

Urskogen mellan Boglösasjön och Bohultasjön, del 2, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om att ”vägen åter är öppen”, men ändå inte, tänk på beträdelseförbudet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, nitton dagar in på det nya året, anno 2019.

Vi börjar med två bilder på den lilla bäcken som avleder Boglösasjöns vatten i en bog, böj, sväng, ner till Viltvattnet som är ett uppdämningsresultat efter den stora branden, torrsommaren år 1975.

Enligt Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan, förklaras ordet bog enligt följande, och kanske är detta förklaringen till namnet Boglösasjön.

Bog, skeppsbeteckning, främre delen af fartygets afrundade sidor, ifrån förstäfven och till midt för den främsta masten eller der rundningen upphör. Bogen säges, allt efter sin olika form, vara skarp, fyllig, tvär, utfallande o. s. v. Under innevarande århundrade har denna form undergått betydlig förändring; numera bygges bogen mycket skarpare, synnerligast på ångfartyg. Fartygets välsegling beror dock icke helt och hållet af bogens form, utan nästan ännu mera af formen på fartygsbottnen och låringen. För att angifva den ungefärliga riktningen af ett föremål, som synes inom 45 graders vinkel på endera sidan om en punkt rätt för-ut från fartyget, säges föremålet synas på lä, lovarts, styrbords eller babords bog; synes föremålet deremot i ungefärligen 45 graders vinkel, eller i kranbalkens riktning, säges det vara kranbalksvis, se även Bogspröt.

I den lilla bäcken mellan Boglösasjön och Viltvattnet kan man vintertid ibland få höra den lilla gärdsmygen sjunga någon strof och det var i detta område som man i slutet av 1980-talet kunde få se den tretåiga hackspetten, mest fann man den dock i naturskogen mellan Boglösasjön och Bohultasjön, idag är detta ett minne blott.

Nu befinner vi oss i den lilla fina aspskogen, aspdungen, vid nerfarten till Boglösasjön österifrån där den rödlistade, vecktickan växer, den är klassad som NT för Nära hotad, och här hittar vi också bildens vackra lav med artnamnet allélav, ”Anaptychia ciliaris”.

Vad är detta, är det ett atypiskt tätskinn, ”Peniophora incarnata” eller något annat skinn?

Tagellavar och manlav vid brandplatsen för 1988 skogsbrand vid Bohultasjön då ett mycket vackert naturskogsområde öster om sjön brann efter ett blixtnedslag.

Några år senare kom Gudrun och Per och förändrade platsen totalt.

Långa hängande lavar som draperar träden är kanske en av de detaljer som är mest förknippade med gammelskogar och dessa hänglavar spelar också stor roll i de nordliga skogsekosystemen som bomaterial åt många fåglar och som föda då samernas renar äter till mycket stor del hänglavar under flyttningarna mellan sommar- och vinteruppehållsområdena, och under de vinterperioder då skare och is hindrar dem från att komma åt växter och lavar på marken under snön i skogen.

Den vanligaste gruppen av dessa hänglavar, tagellavarna i släktet ”Bryoria”, innehåller 16 svenska arter, men artuppfattningen varierar starkt och artavgränsningarna är i många fall minst sagt oklar.

Tagellavarna i släktet ”Bryoria” skiljdes ut från släktet ”Alectoria” som bland annat innehåller garnlaven, ”Alectoria sarmentosa”, i mitten av 1970-talet, men fortfarande har inga större artavgränsningsstudier gjorts med modern DNA-teknik.

De vanligaste arterna bland tagellavarna i olika barrskogstyper är den vanligtvis mörkt svartbruna manlaven, ”Bryoria fuscecens”, och den vanligtvis ljust gråvita grå tagellav, ”Bryoria capillaris”.

Bägge arterna varierar påtagligt mycket i färg och är ofta svåra att skilja åt men den grå tagellaven innehåller dock en kemisk substans som reagerar starkt gult när man tillsätter KOH-lösning, manlaven kan fortfarande betraktas som ett outrett art-komplex.

Garnlaven, ”Alectoria sarmentosa”, är en karakteristisk, blekt gröngul art i gamla granskogar över större delen av Sverige utom längst i söder men den har minskat kraftigt i hela landet men kan förekomma i stor mängd i skog som undgått skogsbruk.

Arten kan bli flera decimeter lång och drapera träden i gynnsamma lägen, där den dessutom kan producera små rödbruna apothecier, annars förökar den sig främst genom fragmentering.

Släktet ”Alectoria” skiljer sig bland annat från släktet ”Bryoria” i spor- och sporsäckutseende men detta är mikroskopiska karaktärer som naturligtvis inte är lätta att studera hos arter som sällan producerar fruktkroppar, apothecier.

Resultatet av branden år 1988 alldeles öster om Bohultasjön, där bland annat fröbanker i marken, ljus och temperatur har skapat denna ogenomträngliga mur av granar.

Den gamla tallen står dock kvar trots brand och orkaner och är trots dessa väderfenomen i god vigör och brandljuden från tallen är ett bevis på branden år 1988, bilden är tagen öster om Bohultasjön.

Angående ordet brandljud, så är det en stamskada på ett träd, orsakad av värme från skogsbrand där barken faller av och veden blottas.

Om trädet överlever branden börjar skadan övervallas och brandljud finns främst på tallar, som tack vare sin tjocka bark kan överleva bränder och dessa ljud i tallar var förr i tiden eftertraktade som tändved, veden höll sig torr i regn på grund av att den bäddats in i barken och var sålunda lätt att antända.

På grund av stamskadan har veden till stor del impregnerats med kåda och sådan ved är mycket motståndskraftigt mot röta, och kan bli kvar hundratals år i skogen efter att trädet har dött.

De två ståtliga furorna står som vakter och motar granarmén men kommer på sikt att förlora kampen, orsaken är bland annat skogsbranden i området öster om Bohultasjön sommaren år 1988.

Här står två Sven Dufvor och motar granar och påminner om Sven Dufva, som motade ryssar vid bron.

En av de mest kända och älskade dikterna i Johan Ludvig Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner från år 1848 handlar om denne tappre soldaten Sven Dufva.

I denna romantiska ballad, första gången publicerad i kalendern Necken år 1846, försvarar den mentalt mindre utvecklade Sven, som gjorde allt ”rakt tvärtom”, en bro mot de ryska soldaternas framstöt under 1808-1809 års krig.

Ensam står han i striden, en urbild för den enkla människans intuitiva hjältemod och när han stupar efter att inte ha släppt ”någon djävul över bron” fälls de bevingade orden, ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Gestalten Sven Dufva var av allt att döma en fantasiskapelse, även om försök gjorts att hitta en verklig förebild och litterärt inspirerades Runeberg av romaren Titus Livius berättelse om soldaten Horatius Cocles, som framgångsrikt försvarade en pålbro mot fiendehären när kung Porsennas anföll Rom 507 före Kristus.

Titus Livius, född cirka 59 före Kristus i dåvarande Patavium, nu Padua, i Italien, död 17 efter Kristus, var en romersk historieskrivare.

Livius verk representerar inte kritisk historieskrivning, utan kan bäst karaktäriseras som patriotisk uppbyggelselitteratur.

Bohultasjöns östra stränder är täckta med en tät ridå av granar och en och annan tall som överlevt branden år 1988, endast himlen man ser.

Bohultasjön från öster mot väster sedd från den märkliga klyftan i urberget som idag ligger bakom en nästan ogenomtränglig granridå som verkligen är tät och några tiotals meter i djup.

Bohultasjön och klyftan där den norra sidan av urberget ser ut som skallen av en jättelik bäver som ligger på sin högra sida med sin kluvna överläpp och de stora gnagartänderna väl synliga.

Bohultasjön och klyftan i urberget sedd från samma ställe som förra bildens ”bäverskalle” men nu bara i en något annan vinkel, och plötsligt var ”bävern” helt borta, urberget finns kvar.

Ingången till Bohultasjöns urbergsklyfta är numera helt stängd och det tog mig några minuter att tråckla mig igenom alla granar som står med 30-40 centimeters mellanrum.

Bohultasjöns vackra och säregna urbergsklyfta är nästan omöjlig att nå och omöjlig att se från den östra sidan.

Granarna slår verkligen och bokstavligen rot överallt och växer så det knakar, kan ingen gallra lite försiktigt så det vackra åter kommer fram.

Bohultasjön är en sjö i Vaggeryds kommun i Småland och ingår i Lagans huvudavrinningsområde och ligger på Skillingaryds skjutfält, eller inom Skillingarydsfältet, som är ett Natura 2000-område.

Bohultasjön ligger på Sydsvenska höglandet, söder om norrlandsgränsen och över 200 meter över havet, cirka 20 meter högre än Skillingaryds järnvägsstation.

Bilden visar en gammal och vackert gråvit och krum tall-låga som ligger i området alldeles öster om Bohultasjön vilket tyder på att området har en vacker naturskogskaraktär vilket i sin tur tyder på en lång skoglig kontinuitet.

Efter branden år 1988 och orkanen Gudrun år 2005 samt stormen Per år 2007 finns det ett överflöd av död ved i naturskogsområdet runt och mellan Bohultasjön och Boglösasjön, död ved vilket vanligtvis är en bristvara i den svenska skogen.

Massiva granuppslag åren efter 1988-års brand, så långsamt växer granskogen när den inte gallras, inte har nog solljus eller inte har nog med näring, dessa små granplantor är med andra ord snart 30 år gamla och växer som martallar på en högmosse.

Plattlummerbeståndet som växte eller fortfarande växer i området går tyvärr inte längre att återfinna på grund av granträngseln.

Plattlummer, ”Diphasiastrum complanatum”, är en fridlyst lummerväxt och dess utseende påminner om en gren ifrån en cypress samt har gula blommor.