Valåns vattenled och flottningsränna utanför Nissafors i Gnosjö kommun

Valåns vattenled och flottningsränna utanför Nissafors i Gnosjö kommun, en natur- och kulturkrönika i 32 bilder från en förfluten tid då timmer forslades på vatten även i södra Sverige.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd åtta dagar in i juli månad året 2017.

Välkomna till Valån, ett biflöde till Nissan, och Valåns flottningsränna i närheten av Nissafors i Gnosjö kommun, ett verkligt spännande utflyktsmål.

Informationsskylten vid framkomsten till flottningsrännan i Valån säger följande budskap.

Valåns vattenled

Vålån är ett bra exempel på hur man även i mindre vattendrag lärde sig bruka vattenkraften för skoghantering och järnförädling. En kunskap som kom att få en stor betydelse för den framgångsrika industriutvecklingen i området.

Valåns flottningsled

Valån var en av de första åar som anslöts till Nissans flottningsområde. I organiserad form pågick flottningen i Nissan och dess biflöde från slutet av 1800-talet fram till 1965.

Det var framför allt massaved till Hyltebruk som flottades i Valån. Den strida och steniga ån gav ett hårt jobb åt flottarna och många var de rännor man fick bygga och underhålla.

Tillsammans med Trollsjöån var timrets väg från översta iläggplatsen ner till Norra Gussjön 15 kilometer, med en fallhöjd på 78 meter.

Valafallet och Sågfallet

Valafallet och Sågfallet vid Södra Vallsjön är de högsta fallen i ån med en fallhöjd på 8 meter.

Gamla vattenverk

Nu finns det inte många spår kvar av alla de vattenverk som låg utmed Valån, vilka visar på en omfattande verksamhet som pågick under flera hundra år.

Utmed ån har funnits sju tråddragerier, tre kvarnar, två sågverk, en räckhammare, en stickhyvel och en benstamp. Sex av tråddragen låg nedströms sågfallet och det sista som var i drift flyttades 1934 till hembygdsparken i Åsenhöga.

De gamla skvaltkvarnarna vid Valafallet och Sågfallet omnämndes i Kungl. Kvarnkommissionens syn 1697 och sägs vara gamla redan då. Driften upphörde troligen i slutet av 1800-talet. De två stenarna från skvaltkvarnen vid Valafallet finns bevarade. Sågen vid Sågfallet var i drift mellan 1797 och 1953.

Kartan upp till höger på bilden visar sjöarna och åarna i Nissans vattensystem och fotografiet ner till vänster visar Valafallet och flottningsrännan år 1974.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping skriver följande mycket intressanta berättelse om timmerflottning i Jönköpings län.

Få känner till att flottning av timmer har bedrivits i flera av vattendragen i Jönköpings län, trots att verksamheten upphörde för bara 50-60 år sedan.

De viktigaste flottningslederna fanns i Nissan, Lagan och Emån. Nissan och dess biflöden uppgick till omkring 200 kilometer flottled och anses därmed som den längsta i södra Sverige.

I bakgrunden mellan de ståtliga granstammarna ser man Valåns vattenfall med dess flottningsränna i trä.

Bilden visar 4 små exemplar av arten brun flugsvamp, ”Amanita regalis”, som är en art i familjen ”Amanitaceae” och släktet flugsvampar.

Svampen växer på marken i sur jord i granskog i östra och norra Europa samt Alaska och hos oss i Sverige är den vanlig i större delen av landet, utom i Norrbottens län, Skåne, Blekinge och Smålandskusten samt på Öland och Gotland, där den är sällsynt.

Fruktkropparna hos brun flugsvamp kommer från sommar till höst och påträffas såväl i barrmattan under granar som i mossa nära granar.

Svampen blir oftast 10–25 centimeter hög med en fotdiameter på 1–3 centimeter och en hattdiameter på 10–20 centimeter.

Foten har ring, och har en löklik uppsvällning vid basen, beklädd med fjällkransar och ringen är hängande och vit.

Hatten är oftast gulbrun till mörkbrun och har en lätt riven kant med gult fnas och är täckt av små hyllerester som kan vara vita till vitgula i färgen.

Skivorna sitter tätt och är mjuka och vita och hattformen är välvd till utbredd och hatthuden är ofta klibbig och glänsande.

Arten kan i vissa fall förväxlas med röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, gråfotad flugsvamp, ”Amanita spissa”, rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens” och ibland med panterflugsvamp, ”Amanita pantherina” samt för ovana eller slarviga plockare även med stolt fjällskivling, ”Macrolepiota procera”.

Fjällskivlingen har dock en hatt med mörka fjäll mot ljus botten att jämföra med flugsvampars ljusa fjäll mot mörk botten.

Unga exemplar av brun flugsvamp kan till och med likna röksvampar.

Brun flugsvamp är giftig och producerar ibotensyra och muscimol som påverkar nervsystemet. Symtom kommer ganska snabbt, efter 30 minuter upp till 2 timmar och förtäring kan ge yrsel, förvirring, oro, sänkt medvetande och i allvarliga fall kramper. Ibland förekommer illamående och kräkningar, dessa symtom är inte livshotande men kan kräva observation och behandling på sjukhus.

På snittytan på den gamla granstubben växer den väldoftande lukttickan, ”Osmoporus odoratus”, som luktar som en blandning av anis och apelsin.

Alldeles bredvid flottningsrännan finns dessa kvarlämnade kvarnstenar vilket betyder att en kvarn funnits på platsen.

Kvarnstenarna har en vackert smidd förstärkning av järn och smidet är som ett konstverk i sig och tillsammans med stenen utgör de en historisk enhet som visar på skickliga och starka ”smeahänner”.

Bildens eldticka, ”Phellinus igniarius”, är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i eldtickesläktet i familjen ”Hymenochaetaceae”, och arten parasiterar på sälg och björk men även sällsynt på gran som här.

Eldtickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning.

Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.

Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden, eldslagning, sjukvård och kläder, men har främst förknippats med eldmakande.

Eldtickan färgar garn i färger från citrongult till ljusorange beroende på betningsmedel.

Eldtickan har fått sitt namn av att den förr i tiden också användes för att hålla elden vid liv över natten genom att låta en ticka ligga och glöda.

Den brinner mycket långsamt och när elden nästan brunnit ut på kvällen lades en eldticka på härden och fick ligga och glöda under natten. Nästa morgon behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan för att väcka elden till liv igen.

Eldtickan är en av tre svenska arter som haft denna funktion, de andra arterna, som också tillhör eldtickesläktet, är björkeldticka, ”Phellinus lundellii”, och svart eldticka, ”Phellinus nigricans”.

Piprör, ”Calamagrostis arundinacea”, är vanlig i södra och mellersta Sverige och växer som här i steniga barrskogar, ofta mycket magert.

I skuggiga lägen utvecklas vanligen färre vippor, medan arten i soliga lägen, till exempel på hyggen kan bilda rikligt med vippor och i många fall ge ett dominerande intryck.

Skogssallat, ”Mycelis muralis”, är en flerårig, medelstor, kal ört med djupt parflikiga blad och blekgula blommor i små korgar som sitter i en utspärrad och glest grenig ställning.

Skogssallat blommar i juli-augusti, blomkorgarna är bara en centimeter breda och har en smalt cylindrisk holk och vanligen bara fem tunglika blommor.

Det finns många olika arter lavar i Sverige och världen, här ser ni arten brun bägarlav, ”Cladonia chlorophaea”.

Lavar är för övrigt organismer bildade av ett symbiotiskt förhållande mellan en svamp, huvudsakligen en sporsäcksvamp, och en alg, eller ibland en cyanobakterie, tidigare kallade blågröna alger.

Svampens roll är att utgöra stödjevävnad och skydd samt att suga upp vatten, medan algen genom fotosyntes bidrar med energi.

Den bruna bägarlaven är en mycket vacker lav om man kommer den riktigt nära och ingår i släktet ”Cladonia”, och familjen ”Cladoniaceae”.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Det är framförallt från 1800-talets senare del som flottningsverksamheten kom att bedrivas mer intensivt för att försörja sågverksindustrin och massaindustrin som då växte fram i mer storskalig form.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Flottningshistoriken är dock äldre än 1800-tal. Allmogen bedrev flottning på Nissan på 1600-talet. Timret flottades då bl.a. mellan flera platser från Bölaryd i Villstads socken i norr till Färgaryd i Långaryds socken i söder.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

På 1700-talet utreddes på kungligt direktiv möjligheterna att på Nissan i större omfattning flotta virke från kronans skogar för bl.a. reparationer och utbyggnader av centrala fästningar. På 1740-talet undersöktes möjligheterna att från kronoskogarna i Småland föra timmer på Nissan till Halmstad.

Timret var i detta fall avsett till Landskrona fästning, vilken under 1700-talet genomgick en rad om- och tillbyggnationer.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Under 1800-talet utövades visst samarbete mellan socknarna med att rensa upp Nissan för att förbättra möjligheterna att få avsättning för skogsprodukter. År 1890 inrättades Nissan som allmän flottled och några decennier senare utökades den och flera av Nissans biflöden inrättades som flottleder.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Nissansystemet byggdes ut med flottningsrännor förbi fallen, gånglänsar och anordningar för flottning över sjöarna anlades. I flottlederna utfördes strömrensningar, spardammar för vattenmagasinering anlades och i Nissans ävjor lades ibland länsar som hindrade stockarna att fastna.

Därtill anlades ledkistor, strandskoningar och flottningsrännor. Det lär ha funnits ungefär tio flottningsrännor i Nissansystemet.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Flottningen fick stor betydelse för de skogrika bygderna. Vägarna för timmertransporter var ju i det närmast obefintliga. Flottningen gav skogsägarna en ny inkomstkälla och därtill tillkom värdefulla arbetstillfällen i tid av järnbrukens avveckling. Flottningen var säsongsarbete och utfördes av folk från bygden.

Bilden visar de stora våtmarkerna uppströms flottningsrännan i Valån, och vid besöket var det lågvatten.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Arbetet utfördes av skogsarbetare som alternerade med virkesavverkning under vintern och av lantbrukare från byarna som gavs möjligheten till extrainkomster. Nissansystemets flottning lär ha omfattat ett 40-tal socknar i Jönköpings, Hallands och Älvsborgs län. För Nissan med biflottleder uppgick antalet anställda årligen till ett drygt 70–tal. Flest anställda var det åren 1928-1933 med mellan 101-130 personer.

Bilden visar några kvarglömda stockar som för länge sedan skulle passerat genom Valåns flottningsränna ner till Nissan för vidare befordran till något sågverk nedströms.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

När flottningen på Nissan var som störst omfattade verksamheten omkring fem procent av landets totala flottningsverksamhet. Den sammanlagda sträckan av Nissan och dess bifloder som allmänna flottleder uppgick till 200 kilometer och anses därmed som den längsta i södra Sverige.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Massaveden utgjorde det mesta av flottgodset som gick till sågverk och massaindustri. Därtill flottades även pålar, slipers, pitprops, fyrskrätt virke m.m. för export till Danmark, Tyskland och England via Halmstad. Fyrskrätt virke var handbilade bjälkar och sparrar. Pitprops var gruvstöttor som användes i de engelska kolgruvorna.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

Från 1950-talets senare hälft tog moderna lastbilar med tvåaxlad släpvagn alltmer över virkestransporterna. Vid denna tid kom också den hydrauliskt drivna griplastaren som var banbrytande för lastning och lossning. Därtill började industrin på 1960-talet nu efterfråga endast färskt virke vilket medförde en snabb övergång till virkestransport med lastbilar. Dessa är några väsentliga faktorer till att flottningens nedgång och avveckling.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping fortsätter sin berättelse.

I vattendragen syns ännu spår efter flottningsepoken i form av olika lämningar som strandskoningar, hålldammar m.m. Den sista flottningsrännan som finns kvar i ån Nissan i Jönköpings län kan man se i centrala Gislaved nedanför fallet vid kraftstationen.

Linnéa Kallerskog, arkeolog på länsmuseet i Jönköping avslutar sin berättelse.

Tack vare hembygdsföreningar och genom enskilda insatser har flottningsepoken i Nissansystemet dokumenterats genom insamlande av minnen, föremål, fotografier och genom vård och upprustning av den mycket fina flottningsrännan i Valån.

En fisktrappa eller laxtrappa, är en anläggning som hjälper vandringsfisk förbi naturliga eller konstgjorda vandringshinder i sjöar eller vattendrag, till exempel ett vattenfall eller en damm.

En fisktrappa består av en lutande ränna i trä eller betong som är försedd med tvärväggar eller trösklar som minskar vattenhastigheten.

I en fisktrappa passerar vattnet antingen över trösklarna, en överfallstrappa, eller genom öppningar i tvärväggarna, en underfallstrappa och steghöjden är mellan 0,3–0,5 meter.

Om vattenhastigheten i fisktrappans ränna överstiger 2,5 meter per sekund under längre sträckor förses den med så kallade viloplatser för den vandrande fisken.

Ett generellt problem med fisktrappor är att deras vattenföring är lägre än huvudfårans och för att fisken skall hitta trappan är det därför viktigt att ingången placeras nära huvudströmmen vid hindret.

En första version av fisktrappan patenterades redan år 1837 av Richard McFarlan från Kanada och i hans ritningar fanns en fiskväg som skulle hjälpa fiskarna att gå runt en damm vid ett vattendrivet sågverk.

Mellan år 1852 och 1854 byggdes fisktrappan ”Ballisodare Fish Pass” i Irland i syfte att leda lax från en flod där fiskeförbud gällde.

Den första riktiga laxtrappan byggdes år 1880 i Rhode Island i USA men avlägsnades 1924 när dammen som var gjord av trä ersattes av en betongdamm.

Granen och vårtbjörken har väl, så att säga, vuxit upp tillsammans nästan som två siamesiska tvillingar utan att vara i hopvuxna.

Den småländska barrblandskogen med både lingon, blåbär och gul kantarell tillsammans med de krokiga små grusvägarna är en både lugn och vilsam miljö för dagens besökare, det har dock inte alltid varit så måste väl tilläggas.