Världens högsta en, ”Juniperus communis”, jätte-enen i Ryd

Världens högsta en, ”Juniperus communis”, jätte-enen i Ryd, en natur- och kulturkrönika i 5 bilder om ett eneträd norr om Åkers kyrkby, sydväst om Skillingaryd, i Vaggeryds kommun.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sensommaren och hösten 2012 samt sommaren 2018, ännu ett sommarminne från en tid som gått.

Denna krönika var publicerad första gången den 15 december 2012 och handlar om den största ”enebuske” jag någonsin sett.

Krönikan uppmärksammades många år senare av två intresserade biologer och experter som fem och ett halvt år efter det att krönikan publicerades besökte platsen och kontrollmätte enen, det vill säga, den 11 augusti 2018.

Enen visade sig vara hela 17,17 meter hög och är med det världens högsta en, ”Juniperus communis”, mätningen genomfördes av Kouta Räsenen och Fredrik Jakobsson.

Ryd-enen är världens högsta ”Juniperus communis”, den i Sverige enda vildväxande arten i ensläktet, men det finns hela 10 meter högre enar i delstaten Oregon, USA, men dessa tillhör arten ”Juniperus occidentalis”.

Arten ”Juniperus communis” är vildväxande över norra halvklotet i sådan grad att det är den trädart med vedartad stam som har den största geografiska utbredningen.

Enen var en av de första buskarna som invandrade till Sverige när isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden och kan bli upp mot 2000 år gammal.

Ryd-enen kanske kan vara mellan 500-600 år gammal och ”föddes” då under 1400-talet eller 1500-talet.

Vaggeryds kommun har därmed fått en världsmästare i klassen ”Juniperus communis”!

Stort tack till Fredrik och Kouta.

Efter många årtionden i skog och mark har jag aldrig mött en enbuske som ”Jätte-enen i Ryd”, norr om Åkers kyrkby, sydväst om Skillingaryd. Enen har en ungefärlig omkrets på 166 centimeter i brösthöjd, det vill säga, 130 centimeter ovan mark och dess diameter är då cirka 53 centimeter.

Sveriges högsta en är ett exemplar på hela 18,5 meters höjd och finns vid sjön Glypen, som ligger sydväst om Åtvidaberg i Östergötland. Enbuske i Högen i Holmsjö, 3 mil norr om Karlskrona är inte långt efter och har en höjd på hela 16 meter.

Jätte-enen i Ryd är i sanning en jätte och mäktig att skåda, benämningen enbuske har förlorat sin betydelse och eneträd är verkligen en bättre beskrivning på vad man får se vid ett besök i Ryd.

En annan tjock enebuske, kallad ”Tjockisen”, har en stamomkrets som är hela 260 centimeter i omkrets, enligt uppgift dock mätt bara 60 centimeter över mark, alltså ej i så kallad brösthöjd som skall vara 130 centimeter över mark. Denna en är inte fridlyst och ska växa intill en stenmur i Floda socken, cirka 5 kilometer utanför Katrineholm.

Jätte-enen i Ryd är inte heller fridlyst vilket den naturligtvis borde vara. Den borde åtminstone vara den största enen i Vaggeryds kommun men rätta mig om jag har fel!

Jag vet, som sagt, inte om jag någonsin sett en större och grövre en, i alla fall inte i mitt närområde i GGVV-regionen, som väl numera får betecknas som GGV-regionen plus V som i Vaggeryds kommun.

En imponerande tjock och gammal enebuske finns också i Råå i Närke. Den växer i Hammars församling i Närkes absoluta sydspets, öster om Vättern. Enen har en omkrets på hela 2,8 meter i brösthöjd och är ungefär 600 år gammal. ”Den lever, men inte så mycket mer”, enligt uppgift.

Den äldsta enebuske som hittats i Sverige var enligt uppgift hela 840 år gammal och påträffades i Sareks nationalpark. Den kan vara det äldsta träd som överhuvudtaget påträffats i Sverige, kanske till och med äldre än Rumskullaeken, eller Kvilleken som den också kallas, som växer i trakterna av Vimmerby i Småland som dock i vissa källor anses vara över 1000 år gammal. Eken är dock så ihålig att det inte är möjligt att med säkerhet bestämma dess ålder.

Trots att mannen som mäter enen är både stor och kraftfull i sig själv är han relativt liten i jämförelse med ”Jätte-enen i Ryd”. Trots att vi letade efter enbär hos jätte-enen så fann vi inga vilket kan tyda på att enen är en han-enbuske.

Enbären på honenarna är egentligen inga bär utan så kallade bärkottar som bildas av tre sammanväxta köttiga fröfjäll. C. F. Nyman skriver år 1868 ”men bären visa också annars, genom spetsens tre små uddar, nästan som en blodigel-mun, huruledes de bildats”.

”Tyst står han vid stenen, enig med ljungen. Bland stickbarren sitta bären svärmvis som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting. Han brukar borsta nordanvinden. Hans kvistar är sega som senor. Med det kargaste härdar han ut, men doftar ändå, har ändå behag.

Åt gravar och golv gav han ris, och ett gott öl bryggde han där han stod, stark och vänlig, klämd mellan gråa stenar i Thule.”

Ur ”Enbusken” av Harry Martinson, ur ”Passad”, år 1945.

Enen är mångformig och uppträder i en mängd olika skepnader. Träd-enar eller eneträd brukar betraktas som en form, ”Juniperus communis” formen ”suecica”, medan de låga enar med bredare och föga stickande barr som dominerar i fjälltrakterna anses vara en särskild underart som kallas fjäll-en ”Juniperus communis nana”.

Enens ved är seg, tät, vacker och doftar gott, den har använts såväl till finare slöjd som till gärdsgårdsstörar. Barken användes förr till tåg och mattor och enriset till rökning av kött och fisk. De så kallade enbären, ”Baccæ Juniperi”, användes tidigare inom farmakologin men används numera huvudsakligen till kryddning av enbärsdricka, gin och vilträtter.

Enar heter på latin ”Juniperus” och är ett släkte cypressväxter som omfattar drygt 50 arter med utbredning på norra halvklotet och söderut i tropiska Afrikas bergstrakter samt i Västindien. De olika arterna är ofta svåra att särskilja.