Vinter vid Skillingaryds dämme, del 15

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 15, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om den gröna eller kanske grå vinterns blöta miljöer, då det åter är högvatten i våra åar och vattendrag samt om den övervintrande lilla forsärlan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i de sista av december månads dagar nådens år 2017.

De första 14 bilderna visar Lagans höga vattennivåer vid Skillingaryds dämme, söder om Skillingaryd.

Vatten, vatten och åter vatten, höga flöden och inget i naturen tyder på att det bara är två dagar kvar av december månad år 2017, det vill säga det är midvinter.

De avslutande 5 bilderna visar en övervintrande forsärla, ”Motacilla cinerea”, som håller till vid Skillingaryds dämme.

Gustaf Rudebeck skriver i verket ”Våra svenska fåglar i färg” följande om forsärlan, ”Motacilla cinerea”.

Namnet forsärla användes först 1953 och syftar på att arten normalt håller till vid snabbt strömmande vatten. Arten har även kallats för gråärla och långstjärtad ärla.

Under 1800-talet gjordes endast ett fynd av forsärla i Sverige, nämligen i nordvästra Skåne i december 1843.

Den första häckningen gjordes 1905, då ett par häckade vid Taberg i Småland. Under 1920-talet etablerade sig forsärlan på flera ställen i Skåne, Halland och Småland. Allt fler häckningar konstaterades senare och arten spred sig norrut.

Forsärlan verkar vara känslig för stränga vintrar så under höstarna 1942-1944 observerades inga forsärlor under flyttningen vid Falsterbo. Detta var en tillfällig tillbakagång orsakade av de kalla vintrarna 1940-1942.

Arten har nu tack vara flera milda vintrar i rad ökat kraftigt i antal. Under 1995 uppskattades det totala antalet häckande par i Sverige till 2 000 par, men torde nu vara uppe i kanske 5 000 häckande par.

Forsärlan häckar vid strömmande vatten. Den föredrar mindre åar och bäckar, gärna där stränderna är steniga och grusiga och kantas av frodig lövskog.

Ofta förekommer den i närheten av gamla kvarnar och stenbroar, där fundamenten erbjuder goda boplatser. Forsärlan återkommer till sina häckplatser redan i mars eller början av april.

Boet läggs på någon hylla i strandkanten, i en klippnisch eller någon annan liknande hålighet. Ibland används andra fåglars bon, särskilt strömstarens.

Forsärlans bo avslöjas ofta av att det sticker ut allehanda byggnadsmaterial från det något slarvigt hopkomna boet. Materialet utgörs av diverse växtdelar, såsom mossa, strån, rötter och blad.

Invändigt förses balen med hår och ull, mer sällan med fjädrar. Honan sköter ensamt bobyggandet. Äggläggningen sker redan i april.

De fyra till sex äggen liknar gulärlans, gulvita med gråbruna fläckar, ofta i form av streck. Ruvningen sköts av båda könen. Ofta ruvar honan ensam under natten. Ruvningen varar 12 till 14 dagar.

Ofta läggs två kullar. Båda föräldrarna hjälps sedan åt med matningen, och efter tolv till tretton dagar lämnar ungarna boet.

Födan utgörs särskilt av tvåvingar jämte andra insekter, såsom sländor och skalbaggar.

Under hösten under främst oktober flyttar de flesta av forsärlorna söderut även om vissa övervintrar i de sydligaste delarna av landet. Flyttningen sker då främst till de västra delarna av Europa.

Om författaren till ovanstående text finns följande att berätta.

Gustaf Edvard Rudebeck, född den 30 oktober 1913 i Helsingborg, död den 28 augusti 2005 i Lund, var en svensk zoolog.

Rudebeck var föreståndare för fågelavdelningen vid Transvaal Museum i Pretoria mellan 1954 och 1956, intendent vid Naturhistoriska riksmuseet 1959–1965 och chef för Zoologiska museet i Lund 1966–1978. Han erhöll professors namn 1978.

Systematiska räkningar av fågelsträcket över Falsterbohalvön genomfördes första gången av Gustaf Rudebeck höstarna 1942-1944. Under perioden 1949-1960 organiserade Skånes Ornitologiska Förening räkningar som huvudsakligen bedrevs från den sydvästligaste udden, Nabben.

Ett stort antal olika observatörer var inblandade i räkningarna genom åren. Räkningsperioderna varierade något mellan åren, mycket beroende av tillgången på observatörer.

Räkningarna återupptogs 1973 och bedrivs numera i Naturvårdsverkets regi.

Sedan 1993 delar Skånes Ornitologiska Förening ut Gustaf Rudebeckstipendiet ”till någon som verkar för bland annat fågelskydd i Gustafs anda och som på samma inspirerande sätt som Gustaf sprider kunskap om fåglarna och skapar fågelintresse bland såväl unga som gamla”.

År 1957 beskrev Gustaf Rudebeck skogsvråk, ”Buteo trizonatus”, från Sydafrika. Rasen ”Stenostira scita rudebecki” av grå feflugsnappare är uppkallad efter Rudebeck, liksom ödlearten ”Typhlacontias rudebecki” och flera sydafrikanska leddjursarter.

Under 1968 och 1969 deltog han i tv-programmet Fråga Lunds expertpanel.

Gustaf Rudebeck tillhörde släkten Rudbeck.

Rudbeck, Rudebeck, von Rudbeck, är en dansk släkt med ursprung från Nordslesvig i Danmark, förgrenad ur släkten Rudbeckius. Släkten inflyttade till Sverige under 1500-talet och utgrenad i svenska adelsätter.

Den äldsta kända stamfadern är en Jens Lorentsen som levde under 1400-talet i Hoptrups socken i Nordslesvig. Släkten kom till Sverige med Johan Pedersson Rudbeck, 1550–1603, som blev stadsskrivare i Örebro. Hans hustru var Christina Bose, dotter till kyrkoherden Petrus Laurentii Bose.

Deras söner var skalden Petrus Rudbeckius, skolmannen Jacob Rudbeckius och biskopen Johannes Rudbeckius.

Att släkten påverkat Sveriges utbildningsväsen, visar sig bland annat i att flera skolor är uppkallade efter släktmedlemmar, förutom ovan nämnda, även Rudbeckianska gymnasiet, Rudbecksskolan i Sollentuna, Rudbecksskolan i Örebro och Rudbecksgymnasiet i Laholm.

Blomman rudbeckia är uppkallad efter Olof Rudbeck d.y., av hans elev Carl von Linné.