Vinter vid Skillingaryds dämme, del 16

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 16, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder om den numera vita vintern med temperaturer som är under, eller mycket under, de normala samt om de övervintrande fåglarnas kamp för att överleva.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tjugo dagar in i januari månad, nådens år 2018.

Vi börjar med en relativt nyuppsatt informationsskylt som visar Beklädnadsförrådet som ligger precis på andra sidan gatan vid Miliseum.

Dessa fantastiska små skyltar med den stora kunskapen gjorda av Ola Hugosson, måtte han aldrig sluta.

Även den andra bilden visar en ny informationsskylt över Västra lägret, söder om flygfältet, väster om Lillemo och norr om en bensinmack, uppsatt av Försvarsmakten, Göta ingenjörregemente.

Strax innan framkomsten till Skillingaryds dämme möts jag av en, åt norr sträckande, sångsvan, ”Cygnus cygnus”.

Sångsvanen blir könsmogen först vid 4 års ålder och fram till dess för de unga svanarna en ambulerande tillvaro i stora landskapsavsnitt.

Flyttningen till övervintringsplatserna i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna börjar i oktober men antalet övervintrande i Sverige har ökat, och i januari år 2015 konstaterades minst 12 000 sångsvanar.

Fåglarna börjar flyttningen norrut i februari-mars och stora rastplatser under vårflyttningen är bland annat Hornborgasjön, Tysslingen, Väster-Färnebo och Umeälvens delta.

Det har övervintrat några sävsparvar, ”Emberiza schoeniclus”, vid Skillingaryds dämme denna vinter och de sågs oftast och bäst vid platsen för fågelmatningen.

Arten är numera tyvärr, rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, men orsakerna till nuvarande minskning i Sverige är inte utredd, men i Storbritannien har man konstaterat att försämrad vinteröverlevnad förklarar minskningen.

Sävsparven är fridlyst enligt 4 § Artskyddsförordningen, men räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.

De huvudsakliga problemen för sävsparven finns, som sagt, under flyttning och övervintring och så även för Sveriges sävsparvar.

Minskningen för arten pågår över vitt skilda häckningsmiljöer i olika delar av landet tillsammans med att flera andra fröätare också minskar.

En orsak till sämre tillgång på föda vintertid är mindre arealer med stubbåkrar, dessa övergår till höstsådda grödor, samt förbättrad ogräsbekämpning.

Även borttagande av smärre våtmarker, diken och andra småbiotoper i jordbrukslandskapet kan inverka negativt på vinteröverlevnaden, och förstör också häckningsplatser.

På häckningsplatserna är en intensivare markanvändning med förbättrad dränering av åkermark, borttagande av diken och småvatten negativt.

Utifrån sävsparven är det positivt om enstaka träd eller buskar sparas till exempel utmed åar eller dammar.

Våtmarksrestaureringar som överför ohävdade strandmader till välhävdade betesmarker innebär ofta att antalet sävsparvar minskar lokalt.

Blåmes, ”Parus caeruleus”, tycks inte ha inspirerat folktron särskilt mycket, men den kallas på vissa håll för ”blindmes” tack vare sina mörka markeringar vid ögonen och i Bohuslän kallas den för ”bullare”.

Blåmesen är en av de fåglar som kan urskilja ultraviolett ljus mycket bättre än människor och detta medför att blåmesen, vars blå hjässa reflekterar mycket ultraviolett ljus, lätt kan urskilja en hona från en hane eftersom de reflekterar olika mycket.

Tillsammans med sävsparven finner vi en vackert rosabröstad fågel på min bild, det är arten gråsiska, ”Acanthis flammea”, som helst lever på björkfrön men äter även fröer från andra örter och under sommaren lever den även på insekter och fjärilslarver.

Det är stor åtgång på solrosfröna, det ser, från vänster, gråsiskan, ”Acanthis flammea”, talltitan, ”Poecile montanus”, talgoxen, ”Parus major”, och sävsparven, ”Emberiza schoeniclus”, till.

Man blir trött efter maten och att då sitta skyddad i bukettapeln bredvid utfordringen och vila en stund tycker, från vänster, talltitan, ”Poecile montanus”, talgoxen, ”Parus major”, och gråsiskan, ”Acanthis flammea”, är mycket bra.

Även en björktrast, ”Turdus pilaris”, har lockats ner till fågelmatningen vid dämmet men de flesta björktrastarna flyttar söderut under oktober och november.

Speciellt i norra delarna av Sverige är den en utpräglad flyttfågel, medan den i södra delarna av landet ofta övervintrar.

Stora flockar av flyttande björktrastar har synts även under vintermånaderna i de södra landskapen.

Den lilla vackra nötväckan, ”Sitta europaea”, delar fågelbordet med tre talgoxar, ”Parus major”, och har ni skarpa ögon så ser ni att nötväckan är ringmärkt på sitt högra ben.

Nötväckan går i Sverige under flera namn, i Bohuslän ”Blåspit”, på Gotland ”Murspit”, i Närke ”Trädrännare, ”Musveta” och ”Eremit”, ibland kallas den även för ”Grå hackspett”, i Västergötland för ”Nötknäppare” och ”Nötpacka”.

Ett vackert par med arten kricka, ”Anas crecca”, ligger i den ännu isfria första dammen, hanen i förgrunden och honan i bakgrunden.

Arten är en mer utpräglad flyttfågel än gräsanden och bortflyttningen, som går i sydvästlig riktning, påbörjas i slutet av augusti och kulminerar i månadsskiftet september-oktober, men detta par har valt att övervintra.

Två vuxna och fyra fjolårsungar av arten sångsvan, ”Cygnus cygnus”, fanns i dämmet tillsammans med sex gräsänder, ”Anas platyrhynchos”, och en hona kricka, ”Anas crecca”, som ligger alldeles framför den vänstra gräsandshonan.

De två sista bilderna är tagna lördagen den 24 mars i år och dessa fem tranor stod långt ute på sjön Härens is vid badplatsen Välorna, några kilometer söder om samhället Gnosjö.

De väntar nog som vi på våren.

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge, så känns det i alla fall om en efterlängtade våren.

Dock inte riktigt som originalordspråket ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”, i engelskans original, ”All good things come to he who waits”.

Det senare idiomatiska uttrycket håller varken vi eller tranorna med om kan vi förmoda.