Vit snö och blå himmel

Vit snö och blå himmel, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder om den sena, kalla och snörika vintern som snart borde vara slut, men ack så fel jag hade så här i efterhand i början av april.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i den sista februariveckan anno 2018.

Det är den tiden på året då man tröttnat på vintern men denna årstid var vid tiden för bilderna långt ifrån över, trots att det snart är mars månad.

Soldattorpet Lillemo på Skillingaryds skjutfält och Västra läger får illustrera den vackra men envisa vintern 2017-2018.

Även kylan är svår och nattetid visar temperaturen ner emot 15 minusgrader vilket leder till att även det något uppvärmda vattnet vid första dammen vid Skillingaryds dämme fryser till och övervintrande gräsänder, krickor och sångsvanar får trängas i den öppna vaken.

Trots att solen skiner är dess värmande effekt negativ då nord- och nordostvinden från öster ger kyleffekter som i vissa lägen är både farliga och plågsamma.

Bilden visar några gräsänder och en tydligt mindre krickahona i det starka solskenet i första dammen.

Apropå änder och ankor samt olika korsningar dessa emellan så ser man på bilden en hybrid av sådan sort.

Det finns en mycket duktig man i kommunens sydvästra delar som kan detta med olika varianter av fåglar som hybridiserar och jag väntar på en hypotes och kommentar från honom om vilka genvarianter som frambringat denna fågel av hankön eller henkön.

Kanske är denna fågel en korsning mellan en gräsand, en tamanka eller en myskanka.

När det gäller förhållandet mellan tamanka och gräsand är det inte två olika arter, utan gräsanden är vildformen som tamankan kommer från.

Tamanka, anka, Svenska blåanka, Svensk gul anka, Smaragdanka, Pekinganka, Rouenanka, Svensk Myskanka, Aylesburyankan, Khaki Campbell anka, Blekingeanka, kärt barn har många namn.

Med andfåglar i ordningen ”Anseriformes” avses änder, gäss och svanar där de vilda andfåglarna har stor geografisk utbredning och är anpassade till en rad olika miljöer.

Tamankan härstammar från gräsanden, ”Anas platyrhynchos”, och domesticeringen skedde troligen flera gånger separat på olika platser.

De äldsta säkra beläggen för ankhållning härstammar från Kina för cirka 2000 år sedan.

Myskankan härstammar från den sydamerikanska vilda myskanden, ”Cairina moschata”.

Tamankor har hållits i Sverige sedan medeltiden, troligen 1400-talet, och myskankor sedan åtminstone mitten av 1700-talet.

Idag hålls tamankor och myskankor framförallt i små hobbybesättningar för prydnad, sällskap, avel, utställning och för bevarande av lantraser.

Inhemsk svensk kommersiell köttproduktion från tamanka har minskat under de senaste åren men årligen slaktas ett tusental ankor i Sverige.

I Sverige finns flera inhemska lantraser av tamanka såsom Blekingeanka, Svensk blå anka och Svensk gul anka men det finns också en svensk lantras av myskanka som kallas Svensk myskanka.

Jämfört med gräsanden så är tamankor ofta större, tyngre och har sämre flygförmåga, men det finns även mycket små ankraser.

Till skillnad från tamankor så flyger myskankor gärna och vilar ofta i träd.

Tamankor och myskankor är generellt lättskötta, personliga och tåliga husdjur.

Tamankor bör få tillgång till badvatten, så att de ska kunna hålla fjäderdräkten ren och i god kondition, men om man inte har tillgång till större öppet vatten nöjer de sig som regel med en bäck eller en mindre damm.

Tamankor parar sig helst i vatten medan myskankor parar sig på land.

Det är synnerligen viktigt att vattenkvalitén är god i dammar och annat vatten som används av andfåglar.

Tamankor i fångenskap kan bli cirka tio till tolv år gamla.

Tamankor ruggar som regel två gånger per år och under ruggningen kan de inte flyga.

Ank- och myskandsungar, så kallade ällingar är täckta av dun och de kan äta och simma nästan direkt efter kläckningen, men är känsliga för kyla och väta under de första levnadsveckorna, särskilt om de inte går med honan.

Ankor spiller och blöter ner mycket i ankhuset vilket kan leda till problem med smuts och fukt och de behöver ha dricksvatten i närheten av utfodringsplatsen eftersom de vill blöta upp fodret med vatten medan de äter.

Myskankor är effektiva skadedjursbekämpare av sniglar och snäckor.

Två vuxna sångsvanar och sex ungar av årsmodell 2017 lapar sol omgivna av gräsänder och en krickhane i dämmets första damm.

Ytterligare två vuxna sångsvanar och en unge av årsmodell 2017 ligger nere i Lagans vatten vid grillplatsen.

Lång där borta i det stora blå flyger en havsörn mot sydväst, kanske ska den ner till åtelplatsen i Store mosse nationalpark.

Vessla, iller, mink eller vattensork, har någon vetskap om vem som gjort dessa spår så kan ni väl höra av Er.

Harspår i snön, men var är alla skogsharar, jag har inte sett någon vit skogshare ”på den dag jag minns”.

Två ringmärkta fåglar vid fågelmatningen, en grönfink, ”Chloris chloris”, till vänster och en talgoxe, ”Parus major”, till höger.

Denna tall vid fågelmatningen har grenar hela vägen ner till marken vilket ger fåglar både skydd mot predatorer och den isande vinden, det har bildens koltrast, ”Turdus merula”, och talgoxe, ”Parus major”, redan upptäckt.

Det är kloka harar vid Skillingaryds dämme som väljer bron före den förrädiska isen.

Det ligger bara en tunn ishinna över den tredje dammen vid dämmet, och fjolårets ovanjordiska delar av kaveldunet är dött, men vänta bara, om några månader står det där på nytt igen i all sin prakt.

Vinter innebär vila medan vår är pånyttfödelse, sommar är blomning och näringsproduktion medan höst är frösättning och förberedelse inför ny vintervila, så är livets stora cirkel.

Månen bildades när solsystemet var omkring 50–150 miljoner år gammalt, i slutfasen av de jordliknande planeternas uppkomst.

Skenande tillväxt följd av oligarkisk tillväxt, det vill säga en mycket snabb tillväxt på grund av den större träffytan och det växande gravitationsfältet, hos planetesimaler, det vill säga en asteroidliknande himlakropp, hade gett upphov till flera tiotal embryon som vardera omfattande upp till 0,2 jordmassor som förenades i gigantiska kollisioner för att bilda Merkurius, Venus, jorden och Mars.

När jorden hade 80–90 procent av sin nuvarande massa träffades den av ett differentierat embryo, det vill säga en himlakropp med samma material som jorden, i en kollision som bildade månen.

Mycket krävande datorsimuleringar av kollisionsförloppet har lyckats ge detaljerad information om nedslaget, baserat på kravet att reproducera månens nuvarande järnhalt, månens och jordens massor, samt deras gemensamma rörelsemängdsmoment.

Simuleringarna visar att embryot, himlakroppen, omfattade 0,13–0,20 jordmassor och slog in i jorden med 40–50 graders kollisionsvinkel, med en hastighet av 8–9 kilometer per sekund.

Delar av embryot förenade sig med jorden, speciellt dess järnkärna, medan stora delar av dess mantel och delar av jordens skorpa kastades ut i omloppsbana runt jorden.

Agglomeration, förtätning, inom skivan av material som omgav jorden bildade en mycket järnfattig måne inom loppet av ett år som till 80 procent bestod av material från embryot medan resterande material kom från jorden.

Månen bildades på en närmast cirkulär bana, på 4–5 jordradiers avstånd.

Jorden hade en mycket snabb egenrotation till följd av kollisionen, som gav ett dygn på endast 4–5 timmar men omfördelning av rörelsemängdsmoment mellan jorden och månen på grund av tidvattenkrafter har sedermera bromsat jordens rotationsperiod till 24 timmar medan avståndet till månen ökat till omkring 60 jordradier.

Äldre teorier, till exempel att månen bildats någon annanstans och fångats in av jorden, att månen avknoppats från jorden genom snabb rotation, eller att månen och jorden bildats tillsammans, har i dag bara historiskt värde.

Månskenet och därmed månens inflytande räknades ofta som vådligt, och det ansågs olämpligt att till exempel sova, spinna och torka tvätt i månsken.

Månskenets förmåga att vålla sinnessjukdom har klassiska anor och framgår av till exempel latinska, franska, engelska med flera ord för galenskap, vilka återgår på latinets luna för månen, till exempel engelska ”lunatic” för ”förryckt”.

Å andra sidan var just fullmånen ofta en viktig faktor i rituell sjukdomsbot och särskilt vanlig var tron att vårtor försvann om man tvättade dem i månsken samt i åtskilliga magiska förfaranden som att bli så kallad ”friskytt” eller att skaffa sig svartkonstbok.

I folktron är en friskytt en gestalt som är i förbund med den onde och av honom fått sju frikulor, med sex av dem kan han träffa vem han vill, men var den sjunde träffar bestämmer den onde.

En särskild genre gäller de figurer man tyckt sig urskilja på månskivan och i Snorres Edda berättas den vida spridda tolkningen att man där kan se två personer som på en stång mellan sig bär ett ämbar, antydd även i Rigveda och länge levande i till exempel jämtländskt folkminne.

Rigveda är en hymnsamling, den äldsta av vedatexterna och Veda betyder egentligen ”vetande, kunskap” och dessa texter innehåller 10 580 verser i 1 017 hymner fördelade i 10 böcker.

I Öst- och Sydostasien och i Afrika tycker man sig se en hare i månen, medan man i Europa från medeltiden mera metaforiskt talat om och i äldre konst avbildat ”Gubben i månen”.