”Alla har så bråttom med att undervisa nu för tiden att ingen hinner lära sig något”

Läser i den lokala dagstidningen att ”i Gnosjö kommun klarade 40 procent av eleverna inte att bli godkända i hälften av ämnena” innan man slutade högstadiet och blev därmed inte behöriga till att söka till yrkesprogram på gymnasiet.

Visserligen har vi hört larmrapporter från den svenska skolan under decennier men nu har det väl ändå nått botten. Har inte den svenska lärarkåren i allmänhet men i synnerhet i Gnosjö någon yrkesstolthet kvar? Varför accepterar man att arbeta under rådande villkor? Hur i hela världen kan man ens kalla sig för lärare när man saknar förmåga eller inte ges förutsättningar att lära ut? Hur kan man se föräldrarna i ögonen och säga vi har misslyckats med att lära ut vad skollagen föreskriver? Era barns möjligheter till att få ett arbete och bli självförsörjande självständiga individer i framtiden är starkt begränsade om inte obefintliga?

I skollagen läser vi att ”kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.” Vilket Gnosjö kommun bevisligen inte lever upp till. Att skolchefen sedan säger ”Vi såg redan i årskurs 6 att det var en elevgrupp med behov av extra stöd” gör inte saken bättre. Varför har man då inte satt in tillräckliga resurser för att hjälpa barnen? Det borde väl ändå vara straffbart att i en sådan utsträckning missköta sitt arbete. Särskilt när det drabbar barn och i värsta fall kan förstöra livet för den uppväxande generationen. Eller beror det på att kommunen inte ger förutsättningar för att driva en fullgod undervisning?  I så fall borde man naturligtvis säga ifrån med hänvisning till skollagen.

Det är också anmärkningsvärt att vi föräldrar inte reagerar och kräver att kommunen lever upp till kraven i skollagen. På vilken annan arbetsplats som helst vore en sådan försumlighet otänkbar. Hur skulle vi reagera om kirurgen misslyckades med 40 procent av operationerna, om 40 procent av bilarna som lämnar fabriken saknade en del av grundläggande funktioner eller om 40 procent av hemelektronik inte fungerar som den är avsedd att fungera? Naturligtvis skulle ingen arbetsgivare acceptera att deras anställda producerade undermåliga produkter i en sådan utsträckning.

Vi, skattebetalare som är kommuners och skolors arbetsgivare måste ställa krav att våra kommuner och skolor följer skollagen. Kommunpolitiker utan pedagogiska kunskaper som i sin spariver underfinansierar skolorna måste fråntas ansvaret för skolorna. Större ansvar måste ges och krävas av lärarkåren. Större resurser måste satsas på utbildning av våra barn. Skolklasserna får inte bli för stora. Lärartätheten måste ökas. Antalet undervisningstimmar får inte dras ner och barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver. Som det nu är så bevisligen klarar varken landets kommuner eller de privatägda skolföretagen av att bedriva en likvärdig skola därför är det nödvändigt att staten återta kontrollen och huvudmannaskapet av landets skolor.

Kari Parman
Gnosjö