Vi svenskar tycker om att se tillbaka på historien. Vi undrar hur demokratier kunde falla och hur auktoritära ledare kunde vinna människors stöd. Vi tänker gärna att vi själva skulle ha genomskådat utvecklingen.
Den svenska aningslösheten är vår största fara
Men historien visar något annat. Demokratier försvagas sällan genom plötsliga statskupper. De urholkas steg för steg. Det börjar med ett hårdare tonläge, misstänkliggörande av grupper och påståenden om att samhället befinner sig i fritt fall. När människor övertygas om att landet står inför en katastrof blir de också mer benägna att acceptera åtgärder som begränsar demokratiska principer.
Sverige har problem. Gängkriminaliteten är allvarlig, integrationen har brister och segregationen måste tas på största allvar. Men det är skillnad mellan att beskriva verkliga problem och att måla upp en bild av ett land i upplösning. När rädsla ersätter fakta blir enkla lösningar lockande.
Historien visar att auktoritära rörelser ofta bygger sin framgång på människors oro. De pekar ut syndabockar, delar upp människor i "vi" och "de" och utmålar oberoende medier, forskare och myndigheter som fiender. Så skapas misstro mot de institutioner som är till för att skydda demokratin.
Inför valrörelsen finns därför anledning att fundera över vilka politiker som erbjuder långsiktiga lösningar och vilka som framför allt lever på att förstärka rädsla och polarisering. Vi bör vara skeptiska mot dem som påstår sig ensamma representera folket eller lovar enkla svar på komplicerade samhällsproblem.
Det största hotet mot demokratin är sällan att människor öppet avvisar den. Det verkliga hotet är att vi steg för steg vänjer oss vid ett hårdare samhällsklimat, ökad intolerans och minskad respekt för oliktänkande.
Demokratin är inte självklar. Den måste försvaras, också när det blåser politiska vindar som lockar med enkla lösningar. Därför är den svenska aningslösheten kanske farligare än vi vill erkänna.
Kari Parman
