Vart är vi på väg?

3 januari, 2024 11:07

Insändare Den frågan ställer sig Gnosjöpolitikern Kari Parman i en debattartikel.

Skumpan uppdrucken, fyrverkerierna uppskjutna och de flesta av oss har återgått till sina arbeten nu när vi kommit en bit in på det nya året. Men vi får inte glömma ryggsäcken från tidigare år som vi fått med oss in i framtiden. En ryggsäck välfylld med utmaningar som kräver en gedigen arbetsinsats om vi ska komma till rätta med det som blivit mindre bara under de gångna åren.

Svenska elevers resultat i internationella utbildningsstudier som PISA och PIRLS har försämrats markant under de senaste 20 åren – både i jämförelse med andra länder och i det faktiska resultatet. Skolan borde vara en plats där elever med olika bakgrunder och förutsättningar möts, men i stället har segregationen i skolan ökat. Förutom att rekrytering av kompetenta legitimerade lärare försvåras så bidrar segregationen till ökade skillnader i undervisningskvalitet mellan skolor, kommuner och elevgrupper, vilket leder till ökade socioekonomiska klyftor. Många fritidshem saknar resurser och personal vilket begränsar förutsättningarna för att kunna erbjuda ett varierat utbud av aktiviteter. Det blir omöjligt att arbeta i mindre grupper och ofta måste man arbeta med hela gruppen samtidigt, vilket i förlängningen begränsar barnens utveckling och valmöjligheter. Förskolans kvalitet och arbete är av stor betydelse i ett samhälle med ökade socioekonomiska skillnader, ökad pedagogisk segregation, problem med utanförskap och bristande integration. Förskolan lägger också grunden för framtida lärande och resultat i skolan. Förskolor med allt större barngrupper och minskande personaltäthet kan helt enkelt inte leva upp till skollagens intensioner.

Sverige tillhör numera de länder i Europa som investerar minst pengar på järnvägen. Granskningen visar att 641 tåg mellan 2017 och september 2023 har blivit försenade bara till följd av växelfel och över 120 mil räls på den svenska järnvägen håller på att spricka sönder. För att inte tala om alla väderrelaterade tågstopp. Trots att rälsen borde åtgärdats för över 20 år sedan har alldeles för lite gjort och de svenska järnvägarna är katastrofalt illa underhållna.

Den svenska sjukvården är rättsosäker, svårtillgänglig och ojämlik, med personal som saknar rätt kompetens för uppgiften. Särskilt inom akutsjukvården och den somatiska specialistsjukvården märks det tydligt att regionerna inte förmår erbjuda vård i tillräcklig utsträckning. Samtidigt är det brist på disponibla vårdplatser inom samtliga regioner. Inspektionen för vård och omsorg bedömer att patientsäkerheten inte längre kan garanteras.

Utmaningarna inom svensk äldreomsorg har varit kända länge. Samtliga kommunala äldreboenden i landet får allvarlig kritik i den största granskningen hittills från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). Boendena är ofta underbemannade, läkemedelshanteringen brister och personalen saknar medicinsk kompetens, enligt Ivo.

Privatisering urholkar välfärden. De nyliberala experimenten i välfärden, under de senaste 30-40 åren, har inte lett till större valfrihet och lägre kostnader som utlovades. Istället har ett fåtal jättekoncerner gjort enorma vinster på skattebetalarnas bekostnad. Friskolor som väljer bort barn med resurskrävande diagnoser eller vårdföretag som främst vill hjälpa patienter som inte är särskilt sjuka är exe mpel på avarter som förekommer. Den avreglerade marknaden har öppnat upp för oseriösa eller rent brottsliga aktörer, exempelvis inom arbetsmarknadsåtgärder och personlig assistans. Verksamheterna har inte tillfört något positivt till välfärden men blivit ett verktyg för vinstmaximering för några få kapitalstarka ägare.

Gängkriminalitet och skjutningar har blivit en allt större politisk fråga de senaste åren i takt med den ökade brottsligheten. Politiska partier oberoende färg tävlar med varandra om vem som kan skärpa straffen mest men väldigt få vill satsa resurser på förebyggande åtgärder för att motverka rekrytering till kriminella miljöer. Viktiga faktorer som verkar bidra till att allt fler och allt yngre unga män söker sig till kriminella gäng är att: Dessa ungdomar upplever att de inte har blivit sedda. De har behandlats för det mesta som problemfall. De har sällan fått uppskattning för något konstruktivt de har gjort eller blivit identifierade som viktiga personer i något sammanhang. De lärt sig att man får lättare uppmärksamhet genom att göra något destruktivt. Vårt samhälle och våra skolor fungerar så att mest uppmärksamhet och resurser riktas mot dem som bryter mot reglerna. Dessa ungdomar har ingen framtidstro. De har oftast svårigheter i skolan och har svårt att tänka sig att studier skulle leda till en ljus framtid. Vuxna i deras närmaste omgivning är ofta antingen kriminella eller har dålig framgång vad gäller jobb eller status i samhället. Dessa ungdomar är nästan alla pojkar och unga män. Den rådande manliga kulturen, särskilt i de kretsar som de rör sig i, bygger på ett machoideal som prisar våld, dominans och ytliga egenskaper. Inom ett kriminellt gäng får ungdomar både status och vänner.

I strid med barnkonventionens artikel 3 och 6 placerar socialtjänsten återkommande unga med omfattande psykiatriska vårdbehov hos SiS ungdomshem. Trots kritik från både Justitieombudsmannen (JO) och (Ivo) Inspektionen för vård och omsorg låses barn med allvarliga diagnoser och självskadebeteende in på vårdhem och tvångsvårdas tillsammans med brottsmisstänkta ungdomar. Ofta med metoder som saknar lagstöd. Senare tid har man kunnat konstatera att barn rekryteras till kriminella gäng från SIS-hemmen.

Under de senaste cirka 35 åren har den ekonomiska ojämlikheten kontinuerligt ökat i Sverige, klyftorna har ökat mer än i andra OECD-länder. Hälsorelaterade och sociala problem är direkt kopplade till ojämlikheten i samhället. Stora skillnader i ett samhälle leder till sämre hälsa, högre kriminalitet, mer depressioner och ångest, sämre välbefinnande hos barn, sämre studieresultat och en sämre ekonomisk utveckling. De största negativa effekterna av ojämlikheten finns såklart bland de fattigaste och mest utsatta grupperna i samhället men alla drabbas vi av den.

På det internationella planet gör vi oss medskyldiga till pågående krigsbrott och folkmord. Att bomba civila områden, tillämpa kollektiv bestraffning och strypa tillgången till livsavgörande resurser utgör krigsbrott och måste fördömas. Att Sveriges regering inte tar tydligt avstånd från den israeliska statens folkmord på Palestinier är häpnadsväckande. Enligt internationella lagar ska civila skyddas i krig. Enligt den humanitära rätten är det inte tillåtet att rikta anfall mot ett mål som leder till att civila kommer att dödas eller skadas. Den som bryter mot detta förbud gör sig skyldig till krigsförbrytelser.

Brännandet av böcker som är heliga för andra är ”djupt respektlöst”. Att tillåta att det bränns religiösa skrifter på offentliga platser är medhjälp till hatbrott och en förolämpning mot alla troende. Att sedan förväntar sig stöd för att träda in i Nato är tecken på sällan skådat högmod och stupiditet. Det går inte heller skapa långsiktig säkerhet med hjälp av en militär allians och militära medel. Genom en allians med odemokratiska länder riskerar Sverige att dras in i krig och väpnad konflikt.

Det finns säkerligen mycket annat också som inte fungerar tillfredsställande i samhället och det kräver en enorm insats om vi ska kunna vända den negativa utvecklingen i det svenska samhället. Vi som bor i Sverige måste även inse att vi inte är offer för ett gäng verklighetsfrånvända beslutsfattare som i sin enfald och okunnighet fört oss hit. Nej, vi är medskyldiga till det pågående sönderfallet av det svenska folkhemmet eftersom det är vi som i allmänna val röstat fram och tillsätt våra företrädare i stat, regioner och kommuner i detta avlånga land. Men hur tänkte vi här? Hur gick det till och hur kunde det hända att Sverige är på god väg att bli en bananrepublik?

Kari Parman
Partipolitiskt obunden
Gnosjö

Kari Parman, Gnosjö. Bild: Pressbild

Taggar

Debatt Kari Parman Samhällsutmaningar

Dela

Skribent/Medskribenter

Redaktionen

redaktionen@skillingaryd.nu

Är det korrekt uppfattat att Kari Parman valdes som socialdemokratisk ledamot i kommunfullmäktige, men hoppade av och fortsatte som politisk vilde? Den profilen bör man nog väga in när man läser hans inlägg.
——————
Den segregation i skolan som Parman förfasar sig över ser jag som en absolut nödvändighet för att elever med utbildningspotential skall tillåtas utvecklas efter sina förutsättningar. Det får inte vara så att deras utveckling hämmas av att elever som saknar studieförutsättningar slukar huvuddelen av utbildningsresurserna, så enkelt borde det vara. Man får inte hemfalla åt en falsk jämlikhetsfantasi där alla skall kunna utvecklas till små Einstein bara de får tillräckligt med individanpassade intensiva utbildningsinsatser. Men det är problematiskt när politiken tvingar elever med förutsättningar och ambition ut i privata skolor för att de skall få sin chans. Parman må förfasa sig över privatskolornas ekonomiska vinster, men det är ett underordnat problem och en konsekvens av att kommunala skolor inte gör det de borde.

Sjukvården har jag god insyn i. Jag undrar vad Parman menar med ”Särskilt inom akutsjukvården och den somatiska specialistsjukvården märks det tydligt att regionerna inte förmår erbjuda vård i tillräcklig utsträckning. Samtidigt är det brist på disponibla vårdplatser inom samtliga regioner. ”
Vad ligger utanför detta? Det är väl den psykiatriska sjukvården och vårdcentralerna då? Men detta har ju politiken med hela handen pekat ut som just det man vill satsa på, just psykiatrin och allmänläkarsjukvården! Vill Parman göra ett lappkast i inriktningen eller vill han kräva ytterligare resurser?
Det har inte spelat någon roll vad vi inom professionen sagt om nedrustningen av specialistsjukvården och nedskärningarna i antalet vårdplatser. Vi var två sökande till en klinikchefstjänst. Mitt motto var ”bästa möjliga vård till alla patienter” men motkandidatens motto var ”det allra viktigaste inom sjukvården är att spara pengar”. Spararen fick tjänsten. Besparingarna blev till sist den direkta anledningen till att jag sa upp mig från min överläkartjänst på ett universitetssjukhus. Politiken får inte tillåtas misshandla patienter och personal på detta groteska vis. Man måste kunna känna heder över det arbete man lägger ned!
—————
Jag talar om politik som drivits av de flesta politiska partier, så kom nu inte med något partipolitiskt flum.

2 reaktioner på Vart är vi på väg?

Ett typiskt fall av ’Som man bäddar får man ligga’. Ogenomtänkta politiska beslut under flera decennier. Och nu kommer notan, och den kommer att fortsätta komma under lång tid. Många är de politiker som redan hunnit ta en springnota men några andra är aktiva fortfarande.

Lämna ett svar Avbryt svar

Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.