30 år genom Bokinges kameralins – och du är bjuden

– Jag hade tänkt ta med hundra bilder till utställningen, men det blir nästan 200 som jag kommer att visa. Jag tänkte att jag skulle vara strukturerad och började välja redan förra sommaren. Men det blir inte riktigt som jag tänkt mig, säger Mattias Bokinge, som alltså firar 30 år som fotograf.

Hur väljer man ut, det är så många?

– Ja, det är galet många. Flera tusen, kanske en miljon bilder. Nu har jag snöat in på musikbilder. Plötsligt hittade jag mina musikbilder och då vill jag ju visa dem. Jag trodde jag skulle kunna göra ett axplock men det går inte. Jag hittar så mycket som jag inte hade tittat på, bilder som jag har glömt, som jag vill ha med.

Vi träffar honom i föräldrahemmet, där han sina sina enorma mängder bilder, och konstverk. Många av bilderna är en slags kombination av konstverk och fotografi. Husets hela nedervåning används just nu till ateljé och inramningsverkstad. Vardagsrummet är överbelamrat av bilder, det ligger bilder på i stort sett alla ytor.

– Jag har kunnat lägga upp allting här. Min mamma är väldigt pedantisk så det här är säkert jobbigt för henne, men hon ställer upp.

Det känns som att vara mitt inne i en historisk tidsbubbla. Mattan som kommer rakt från 70-talet i fantastisk orange och tidstypiska mönster lägger grunden för hela upplevelsen. Och här är alla dessa bilder tagna från olika tillfällen under de senaste 30 åren. På matsalsbordet ligger mängder av mindre bilder, det är musikbilderna.

– Vi åkte på mycket festivaler på 90-talet. Jag fotade åt Finnveden då, och hade backstage pass. Man sprang på allt, från 1993 till 1998 ungefär. Jag täckte det tillsammans med Torbjörn Åkerblad. Han skrev och jag fotade. När man tittar tillbaka är det väldigt roligt. En del band är bortglömda nu, andra har blivit stora. Men de blir ganska slagkraftiga. Så blir det ungefär 25 musikbilder.

Vilken skatt du har med alla bilder…

– Ja, det är väl därför man vill visa så mycket. Här är Papa Dee. Och de här kom jag tvåa eller trea med i en rock-sm fototävling som Hultsfred arrangerade. Det var en rolig tid. Man såg mycket där, backstage.

Hur kom du in på fotografyrket?

– Jag har med mig konsten, är uppvuxen med mycket bildkonst hemifrån och har varit mycket på utställningar. Har alltid haft stort intresse för djur ända från barndomen. Men det var när jag kom hem från min militärtjänst då jag vid ett tillfälle kom på att det var det här jag skulle ägna mig åt.

Mattias berättar att han kände sig väldigt vilsen, något saknades och han visste inte vad han skulle ägna sig åt i livet. Han hade planerat gå ekonomisk utbildning och att satsa på att bli affärsman. Men det var något som inte stämde och han behövde ta reda på vad. Så han lånade med sig sin pappas systemkamera och gav sig iväg mot skjutfältet. Två dagar senare, och efter möten med vilda djur därute i fält, så kom insikten.

– Jag bestämde mig nästan direkt där och då att det var det här jag skulle hålla på med. Det blev så. Jag gick all in och köpte kamera, med teleobjektiv. Första månaden fotade jag bara djur och natur. Jag hade inte en tanke på att jag skulle fotografera människor eller nåt sånt.

Ett litet tag senare började Mattias samarbeta med Peder Gustavsson som drev Peders foto i Vaggeryd. Mattias brukade köpa film av Peder, som sedan började visa mörkrummet.

– Så blev det väldigt spännande, vips så blev ju allt intressant – människor, dokumentär, landskap. Sen sökte jag fotoskola i Lund. Jag hade bara hållit på ett år med foto. De flesta andra var erfarna fotografer. Men jag var naiv och sög åt mig allt som en svamp. Jag var superintresserad. Det var en fantastisk skola för mig vid den tidpunkten. Det var en flod som öppnades med den skolan.

Efter fotoskolan i Skåne kom Mattias tillbaka till Vaggeryd. Och satsade helhjärtat på sitt nya yrke. Han bodde i föräldrarnas tvättstuga och jobbade kvällsskift på Kinnarps. Dagarna ägnade han åt foto.

– Mamma och pappa jobbade på dagarna och då hade ju jag fullt utrymme här hemma, sen var jag i väg och jobbade på kvällarna. Det funkade väldigt bra. De har stöttat mig till hundra procent.

Vad hände sen?

– Ja, jag började jobba en del hos Peder i hans fotostudio. Han var superviktig, jag jobbade en del i hans ateljé, hjälpte honom och vi fotade tillsammans.

Många produktiva år väntade för Mattias efter detta. Han höll i en massa fotokurser, bland annat på fotoklubben där det blev generationsskifte. Nya yngre medlemmar kom in i klubben och han höll även fotokurser på sin arbetsplats, Kinnarps, berättar Mattias när vi går där i vardagsrummet och tittar på alla dessa verk som den här mannen har skapat under åren. Han visar en träskylt med tre stora vita bokstäver: ZON.

– Zon, det var en härlig tid. Vi var ett gäng med åtta killar. För 25 år sen hittade vi en lokal. Vi skulle hålla på med foto. Egentligen var det bara jag från början som fotograferade. Men fler och fler ville hänga på. Flera av mina bästa vänner var med. Det var egentligen ett gäng kompisar som höll på och jobbade med foto tillsammans.

Fotogängets första utställning på Zon hade 500-600 besökare. Zon blev som ett kulturhus som höll till i Skillingaryd under tio år. Förutom fotogänget fanns konstnärer som Peter Lundström, Nils-Göran Gustavsson och Sune Lindén där. Det blev en minnesvärd tid med konstutställningar, musik, julmarknader och fester. Någon bild från Zon kan vi nog få se på Bokinges jubileumsutställning som öppnar på fredag.

Kanske vi också får se bilden med fåglarna på ett balkongräcke som ligger framme på ett av borden i mamma Bokinges vardagsrum när vi är där och besöker. Bilden är svart-vit och föreställer ett något nergånget hus. Genom rutan i balkongdörren syns gardinerna hänga på sned. Fåglarna är uppradade som på beställning när Mattias knäppte bilden.

– Det är ett väldigt speciellt hus det där. Ett hus som det finns en väldigt populär sång om. Det är ”the house of the rising sun”, i New Orleans.

Mattias och vänner var i New Orleans och gick en rundtur, på det mer obskura planet.

– Vi gick med en snubbe där, till kyrkogårdar och till woodoo affärer och fick höra spökhistorier. Vi var också vid St. Peter Street Cemetery där en scen med Peter Fonda har spelats in till filmen Easy rider. Det kommer att finnas med en bild därifrån på utställningen. New Orleans var häftigt. Folk spelade musik i gathörnen. Det kommer att vara med flera bilder därifrån.

På bordet, vid sidan om bilden med the house of the rising sun, ligger andra bilder, flera i svartvitt, de flesta med inslag av konst. Det är inte renodlade foton, bilderna har mer. Ett djup, ett mörker ibland. I många av Mattias bilder kan man se att han är inspirerad av fantasy, sagor, sägner och mystik.

– Här har jag testat olika tekniker. En lärare på fotoskolan lärde mig det här med skav. En bra bild måste ha ett skav. Skavet, det är det som är i ögonvrån, för att få fram känslor och stämningar. För att göra det extra intressant, säger Mattias och fortsätter:

– Jag försöker jobba så, med skaven. Olika dagar har man ju olika känslor och stämningar i sig själv. Det måste man peta in i sin bild, delar av sig själv. Men samtidigt är jag inkonsekvent. Ibland vill jag bara avbilda.

Hur har det varit att gå igenom alla bilderna inför utställningen nu?

– Det är ju att gräva bakåt i tiden. Det är roligt att hitta så mycket gammalt. Och jag inser vilken bredd jag har – med konstfoto, rena naturbilder, musikbilder, porträtt och dokumentärbilder. Jag har inte varit så aktiv vad gäller utställningar de senaste åren. Jag tröttnade lite. Men nu känns det spännande att börja på med det igen. Så det här kan leda till något nytt.

– Det blev en kul grej att personifiera de här underbara varelserna i naturen. Att få dem att posera för porträtt. Vi glömmer ofta att de är individer. De är ju bara intresserade av att leva sina liv, vilket de har rätt att göra – som vi. Så jag ville göra porträtt av djuren för att visa upp dem som individer. Så här kan man möta fru Stork, herr Fiskmås och alla andra av de här djuren, säger Mattias Bokinge.