50-årsminne av den stora branden på skjutfältet – Wog brann samtidigt

Kring sex kvadratkilometer av statens mark gick till spillo kring målområdet på skjutfältet när ett tre kilometer brett och två kilometer djupt område brann i tre dagar.

Det var varmt i augusti 1975. Temperaturer över 30 grader var vardagsmat. Sak samma med bränderna på skjutfältet, de var också vardagsmat i samband med skjutningar. Militären hanterade dem oftast på egen hand och möjligen blev vanans makt för stor.

På eftermiddagen måndagen den 11 augusti 1975 brann det återigen på skjutfältet i samband med artilleriskjtningar. Den här gången med ett förband från A 1 som sköt med 10,5 centimeters haubits. Skjutledningen begick obegripligt nog misstaget att skjuta färdigt först och släcka sedan. Det gick inte alls. Dels var det torrt, dels var vindarna byiga på upp mot tio sekundmeter.

Larmen kom – Onny först på skjutfältet

Klockan 14.35 fick Skillingaryds brandkår larmet och en timma senare kallades också styrkan från Vaggeryd tlli elden.

– Vi hade varit i Sjöaryd i Tofteryd och släckt en skogsbrand under söndagen. På måndagen åkte jag ut där för att hämta lite som vi lämnat kvar och fick då larm om att det brinner på skutfältet, minns Onny Rydén som var brandförman i Skillingaryd och som var brandman 1966–1997..

Onny var snabbt på plats och fick med sig en del militärer för att försöka göra en insats. Tillsammans med en grupp militärer försökte han lägga ut slang och släcka:

– Vi fick ut slang på tror jag 75 meter, men elden spred sig hur snabbt som helst.

Man fick helt enkelt avbryta denna släckning  innan arbetet knappt hade hunnit inledas. Branden hade uppstått i målområdet söder om Boglösasjön och spred sig söderut.

Begärde en helikopter

– Jag hade begärt en helikopter, men fick till svar att man hade ställt in den för dagen. Jag svarade att den ska vara här om 20 minuter och den kom också. Därmed kunde vi uppifrån luften få en överblick över eldens spridning.

Eftersom det brann i målområdet fick brandkår och militär rikta in sig på att begränsa utbredningen med hjälp av brandgator. Det gick inte alldeles efter ritningarna. Elden behagade nämligen sprida sig österut genom att helt sonika hoppa över grusvägen Kurfürstendamm ut i Rödmossen, där en militär tankbandvagn måste överges i eldhavet.

Nämnas kan att det fanns en terrängambulans på plats vid släckningsledningns stabsplats för alla eventualiteters skull. Rökplymerna blev enorma och kunde ses från höjder väster och öster Vaggeryd och Skillingaryd.

Någon risk fanns inte för att Skillingaryd skulle drabbas, den breda Fågelforsdammen låg ju där som skydd, men risken för att träffas av granatsplitter förelåg förstås.

15 000 timmars jobb

Det tog tre dygn innan elden var släckt. Då hade 42 brandmän enligt Evert Melins statistik i boken Larmet går, arbetat i 768 timmar. Tio man så kallad uppbådad personal, bland annat skogshuggare, jobbade 115 timmar medan 300 militärer redovisades för sammanlagt 14 400 arbetstimmar. Sammanlagt användes 3 475 meter slang, varav 500 meter måste överges och/eller skadades av fordon och vid förflyttningar.

Evert Melin (1931–2025) var barndförman i Vaggeryd, en motsvarande tjänst som Onny Rydén hade i Skillingaryd. Han var en verklig veteran, brandman i 41 år och som senare tog huvudansvar för boken om bränder i Vaggeryds kommun.

Industrin brann samtidigt – dubbelroll för Kjell

För Skillingaryds brandkår blev påfrestningarna fördubblade eftersom Skillingarydsföretaget Wog på Smedjegatan drabbades av en förödande brand på natten till den 12 augusti just när skjutfältsbranden pågick.

Kjell Rosén. Foto: Per Bunnstad

Brandmannen Kjell Rosén fick uppleva hur hans fabrik brann ned medan han själv arbetade med att släcka skjutfältsbranden.

– Ramond Åkerblad och jag var ute på skjutfältet när vi fick höra om branden på Wog på radion. Jag lämande skjutfältet för där fanns tillräcklgit ånga brandmän och åkte ned till fabriken. Det var ingen rolig syn som mötte mig, säger Kjell Rosén som minns allt som i går när vi talas vid den 29 december 2025.

Det visade sig att det hade skett en felkoppling i fabriken och Bengt Henriksson som bodde intill hade upptäckt branden. Han försökte att rädda en truck men det gick inte.

För Kjell och hans bror Göran var det ett hårt slag att se fabriken närmast bli totalförstörd. Man fick hyra in sig i andra lokaler i samhället för att kunna fortsätta produktionen. Så småningom kom man tillbaka men efter lite turer fram och tillbaka slutade det efter något år med att bröderna började jobba åt Elghags som hade köpt deras företag men det blev senare andra jobb för dem. Kjell började på Krahners och Göran som hade flyttat till Gislaved startade ett företag där. Kjell var brandman i nästan 17 år.

Wog finns kvar än i dag

Wog har levt vidare och är nu ett blomstrande företag inom både trä och metall med industrier i Elghammar utanför Skillingaryd och vid gamla Munsjös industriområde i Vaggeryd.

Källor: Tidigare artikel av Kåre Boberg, boken Larmet går och färska intervjuer med Onny Rydén och Kjell Rosén.