60 år sedan första TV-julen – del 2 av 3

Sven "Gliet" Eliasson gav sig ut på en drömresa som få Vaggerydsbor då hade gjort.

Minnet är förstås osäkert efter 60 år men sannolikt var det i samband med julskyltningen i Vaggeryd söndagen den 7 december 1958 som jag såg TV för första gången. Någonstans i bakhuvudet finns minnesbilder av hur sexåringen trängs med en massa andra Vaggerydsbor framför ett immigt skyltfönster tillhörigt bröderna Erik och Sven Bengtssons TV-butik i hotellbyggnaden vid stationen.

Långt i efterhand har jag på omvägar fått veta att dessa diffusa minnesbilder är sanna. En välkänd Vaggerydsbo missade både julhandel och julfirande detta år 1958. Ortens stolthet, fotbollsstjärnan Sven ”Gliet” Eliasson var nämligen utlånad från WIK till allsvenska IFK Norrköping för att förstärka ”Peking” i samband med storlagets drömresa till Nord- och Sydamerika.

Naturligtvis gällde det att hålla den hemkäre ”Gliet” underrättad om vad som tilldrog sig i Vaggeryd under hans bortavaro. Åtskilliga Vaggerydsbor såg brevledes till att ”Gliet” inte drabbades av ”Vaggerydnyhets-torka” på andra sidan Atlanten.
Bland dem återfanns min far Natan och hans yngre bröder Gustaf och Georg. Tack vare vänligt tillmötesgående av ”Gliets” hustru Eva Eliasson har jag i år fått ta del av brödernas brevväxling med herr Eliasson.

Amerikansk reklam för inköp av TV 1958

Några minuter innan kvällståget skulle gå mot Jönköping kastade de med den gamla skrivmaskinens hjälp, oftast i rasande fart, på ett och samma pappersarks fram- och baksida och med minsta radavstånd ned noteringar om små och stora händelser i Vaggeryd.

Om julskyltningen i Vaggeryd skrev min far bland annat så här den 7 december på kvällen.
”Men det är inte bara brevskrivardags, det är dessutom julskyltning i Vaggeryd och som alltid är det gråkallt att gå ute och speja. Där det fanns tomtar måste jag lyfta upp Kåre på raka armar och sätta honom på axeln. Och tomtar fanns det hos ”Kronbloms”, hos Vallins och på Konsum. Lika är förhållandet där det fanns TV och det fanns det på tre ställen förutom konditori Fenix som hade full rulle idag. Det var ganska mycket folk ute och gott om varor. Finast skyltning hade Sven Ohlssons men så var jag också där och ”hjälpte till”. Georg var där ock förstås. Klockan 24 var vi klara men då hade programmet forcerats oerhört. Klockan 02 kom jag hem ty vi måste ju avsluta med kaffe på Trekanten ( i Ohlssons, bostad, vår anmärkning)”.

På brevets baksida kompletterade Gustaf:
I eftermiddag har våran familj varit ute och sett på julskyltningen. Specerierna hade överlag gjort det lite bekvämare för sig och i affärerna för Järnhandeln, C.H. Jonsson och fotograf Carlsson gick leksakstågen för fullt. I Acleja fick man skåda underliga djur, formade av gröna växter. Vädret idag har varit ganska så kyligt så under vår eftermiddagstur passade vi på att dricka vårt eftermiddagskaffe på konditori Fenix. Sådant har inte hänt förr och kommer knappast att hända på nytt. Men då Siri, grabbarna och jag med förresten var lite nedkylda så smakade det bra med en fika.

Ungern gav till och med ut frimärken med anknytning till TV detta år 1958

Decemberväder och vind avhandlas förstås men ur lite olika synvinklar. Gustaf, som drev en tapetserarverkstad vägg i vägg med ortens kommunalarbetare (vilka var ”Gliets” arbetskamrater), berättar om kyla, grävarbeten, om Kurt Samuelssons långa arbetspass på köpingens enda kommunala traktor samt om snöröjning. Han berättade också om vad som tilldrog sig i Vaggeryds Missonsförsamling där ”Gliets” föräldrar och syskon var aktiva.

Jag noterar att TV:ns intåg endast rapporteras vid ett tillfälle, alltså julskyltningen. I övrigt är det radion som gäller, sannolikt för att det låg bortom brödernas ekonomiska resurser att köpa TV.

Ett märkligt mellanspel var Vaggerydsprofilen Janne E. Anderssons (Janne på Skomakarebygget) 65-årsdag i samband med Luciafirandet.
När det var lussekväll var det synd om de små lussegubbarna. Kåre och jag var framme i ett ärende och utanför erat (”Gliets” föräldrahem på Fabriksgatan”) stod en liten lussegubbe i en vrängd rock och med en stor hatt över huvudet. Framför ansiktet hade han en vit damstrumpa eller hela huvudet omlindat med gasbindor och ett rött fält mitt för munnen. Men han stod stilla, sa inget och frös. Det var ju i alla fall närmare 18 grader den där kvällen.

Jag var sedan nere hos Janne med en översättning. Då stod där ett par grabbar som lussade och åt på ett äpple i gatlyktan. Det var kallt och äpplet verkade hårdtuggat.
Janne var inte hemma ty han hade gått bort till okänd ort eftersom han fyllde 65 år och var hotad av gubbarna på Källemo att de skulle uppvakta honom med en radioapparat. Och det ville han inte ha någon säger han.

Min far var annars mest hågad att skriva om idrott på olika nivåer, som att bröderna Arne och Thore Ohlsson åkte skridskor på sjöng Yggens tunna och bågnande is redan i början på månaden. WIK:s senaste bandyresultat avhandlas förstås liksom frågor kring vad som egentligen hände i Penarols match mot IFK Norrköping. En annan följetong under december var arbetet med Friluftsgårdens första utbyggnad.

”Nu har vi fått igångsättningstijllstånd på för arbete på Friluftsgården och i lördags jobbade Sune Boman, GG (Gunnar Gustavsson, vår anmärkning) , Olle Landin, Bill (Bertilsson, vår anmärkning) och jag ganska duktigt däruppe. Trots tjälen så ryckte vi fram så långt som behövdes mot väster, men det var endast möjligt på grund av att pojkarna (GG med flera) arbetat så duktigt under veckan. Men jag tycker inte om kölden, det blir lite besvärligt att forma för att inte säga gjuta bottenplattan, men det skall väl gå på något sätt om det inte blir allt för svinkallt. Men kölden blir bara värre för var dag som går.”

Kåre Boberg

Fortsättning i morgon