Anhöriga strider för hjälpen

Från vänster; Christer, Susanne, Elisabeth, Eva och Stig Andersson.

På Ymersgatan i Skillingaryd bor Stig och Eva Andersson. Vi träffar paret och deras tre barn över en kopp kaffe en kall vinterdag. Anledningen är frustration och maktlöshet. Varför får de inte hjälpen de behöver undrar maken och barnen som i dagarna fått meddelande om neddragning på Evas hemtjänst.

Eva har bott och arbetat i kommunen i hela sitt liv. Efter en minnesutredning för sex år sedan kom domen – Eva fick demensdiagnos. Hon fick komma till dagverksamheten vid Furugården två dagar i veckan samt att maken Stig fick avlösarservice 10 timmar i månaden. Sedan utökades dagverksamheten till fyra dagar i veckan, och 20 timmars avlösarservice i månaden. För 1,5 år sedan meddelade personalen på avdelningen ”Asken” på Furugården att de inte klarade av Eva, då hon var för långt gången i sin demens. Biståndshandläggaren beslutade då att avsluta dagverksamheten eller flytt av Eva till Furugården. Stig ville ha kvar sin Eva hemma på Ymersgatan, så något boende på heltid inom Furugårdens väggar var inte aktuellt.

En bra speciallösning blev att hemtjänsten hämtade Eva två dagar i veckan så hon fick vara på Sörgården under totalt fyra timmar om dagen för att avlasta maken samt 20 timmar i månaden som fick Stig avlösarservice. Förra årets biståndsbeslut var 13 timmar i veckan. De tre barnen, Christer, Elisabeth och Susanne turas om att hjälpa till att ta hand om sin mamma några timmar i veckan för att Stig skulle orka och det blev en bra hjälp.

Eva behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Mat, hygien, på- och avklädning…

– Biståndet är till för att jag ska kunna göra något annat, det kan vara att åka och handla eller egna läkarbesök. Vi har varit gifta i 49 år och jag tycker om henne lika mycket nu som då. Hon vill vara här hemma och jag ser det som en kommunal tvångsskiljsmässa, och det är jobbigt när de drar in hjälpen. Jag vill ha Eva hemma, börjar Stig berätta och påpekar att det är stressande att bråka med kommunen om hjälp som borde vara självklar.

Den 2 januari hade Stig gjort i ordning Eva för det sedvanliga dagsbesöket på Sörgården, men det kom ingen och hämtade Eva…

– Det gick att ställa klockan efter hemtjänsten. De var alltid punktliga. Men inte den här dagen. Jag ringde till Sörgården och försökte få fatt på svar. Det visade sig att hjälpen var indragen, förklarar Stig och fortsätter att det verkade som om Sörgården hade fått beslutet före dem.

Biståndshandläggaren hade varit hemma hos familjen den 10 december. Inget då tydde på att någon större förändring skulle ske. För något år sedan var ”växelvård” planerat från kommunens sida, men att Eva ska acklimatisera sig två veckor någon annanstans och sedan två veckor hemma var inget alternativ.

– Eva har varit en gång på korttidsboende när jag var ute och reste. Hon var uppe och vandrade på nätterna, sov på dagarna och fick inte i sig någon mat, berättar Stig som till slut, i början av januari, fick tag på ansvarig handläggare på socialförvaltningen. Det visade sig att timmarna var ändrade utan att beslut hade meddelats oss. Brevet damp ner i brevlådan 8 januari.

– Förvaltningen har skött detta väldigt dåligt. Beslutet som är daterat den 7 januari togs i bruk den 2 januari efter ett möte den 10 december. När biståndshandläggaren var här skrev hon upp allt och antydde att de hade besparningskrav på sig men att gå ner från 56 till 8 timmar i månaden är helt galet, säger dottern Elisabeth som fortsätter att beslutet om boende ska inte kommunen fatta utan pappa Stig.

Anderssons fick hemhjälpen neddragen från 56 till 8 timmar i månaden

– Tills det nya beslutet anlänt gäller det gamla. Man ska få den hjälp man behöver när man har betalat skatt i hela sitt liv. I socialtjänstlagen ska individens behov sättas i centrum, här är det precis tvärtom, menar sonen Christer som numera ofrivilligt har blivit extra kunnig inom lagens alla paragrafer.

– Man måste se till att hon dricker och äter ordentligt, vilket hon inte gör själv, utan behöver hjälp med det. Och tar man det lugnt så går det bra. Jag reglerar näringsdrycken så Eva kommer upp i sin matchvikt, berättar Stig som ser sig själv som personlig assistent med sovande jour.

– På Asken i Vaggeryd bedrivs individanpassad dagverksamhet. Hur kan man vara för dålig för det? Vad menar kommunen med individanpassad?, undrar Susanne.

Stig är lösningens man och har även diverse smarta initiativ som gör att vardagen underlättas. En GPS har köpts in, som hänger som ett halsband på Eva, och via mobiltelefonen kan Stig se var Eva befinner sig (trygghetslarmet som kunde lösas genom kommunen går till hemtjänsten). Kan vara bra om något skulle hända, Eva har raska steg, och särskilt om paret har varit iväg på flyguppvisningar som har 30 000 besökare är Stig lugnare när Eva har halsbandet på sig. Hemmets ytterdörr har fått ett egenhändigt lås som är lite svårt att få upp om man inte är stark och lamporna i husens alla vrån är sensorstyrda.

– Det går inte att koppla av längre stunder, jag måste ha koll hela tiden var Eva är någonstans. Att man orkar med är tack vare barnen som ställer upp, fast man egentligen inte ska ligga barnen till last. Våra barn är ovanligt väluppfostrade med ett stort hjärta och en hel hög med empati. Vi är rädda om de timmar vi fått, men är inte bekväma med neddragningen, menar Stig.

Demensförbundet har inkopplats för hjälp och råd till familjen. Överklagan på kommunens biståndshandläggares beslut har nu lämnats in, så vi har all anledning att återkomma till Ymersgatan i Skillingaryd.

– Jobbigare att bråka med kommunen än att ta hand om min fru, avslutar Stig och hjälper Eva med en mun kaffe.