Annas krönika: Åker någon på språkresa längre?

13 år och tämligen oskuldsfull. De som känner mig sedan barnsben drar nog på munnen och tänker att mycket kan man beskylla Anna för men inte att vara oskuldsfull! 

Hur som helst så var jag inte Guds bästa barn när jag var liten. Med det menar jag inte att jag var genuint elak men hade ett omtalat och av mina familjemedlemmar ibland fruktat temperament. Jag hade vad de brukar säga kort stubin eller snarare ingen stubin. Det small direkt. Kan i vuxen ålder verkligen förstå varför mina föräldrar köpte sig fyra veckors semester från mig när de lite för fort och glatt svarade ”ja” på frågan om jag kunde få åka på språkresa till Hastings, England. Efter mycket tjat, tårar och tandagnisslan fick jag dessutom ta med mig min kompis Sofia under förutsättningarna att vi INTE bodde i samma familj. De som varit på språkresa vet att man blir inhyst i en så kallad ”vanlig engelsk familj”.

Så en småregnig försommardag i juni blev vi avvinkade på Arlanda flygplats och jag valde att inte se mammas och pappas suck av lättnad när de vände sig om och gick ut från terminalen. Fyra veckors semester! Tjoho! (så tänkte vi förmodligen alla tre). 

Flygresan gick bra. Trots att det var ett plan fyllt av till största del omogna tonåringar som under färden kom på den intelligenta idén att fira den nyvunna friheten med att göra vågen. Viktskiftningar är som bekant inget bra på flygplan och man kan ju milt säga att kaptenen blev vansinnig! 

Efter att på flygplatsen blivit tilldelad en familj åkte vi genom ett duggregnande Hastings till ett då nybyggt radhusområde strax utanför centrum. Min ”familj” bestod av mamma och pappa i mitten av trettioårsåldern och två små barn. Jag och Malin, en jämnårig tjej från Mölndal, som fått samma familj tilldelad sig, blev inhysta i ett litet rum på cirka sex kvadratmeter med våningssäng, smutsigt fönster och den i England obligatoriska heltäckningsmattan. Efter att vi fått ta del av familjens alla regler vilket bland annat bestod av att duscha får man endast göra en gång per vecka! (Testa att leverera det straffet till en tonårstjej idag?) 

Så blev vi serverade den fantastiska middagen beståendes av prefabricerade leverbiffar, pommes, en skvätt av gårdagens microvärmda burkspagetti med köttfärssås och en liten klick vita bönor i tomatsås. Sedan gick vi hungriga till sängs och längtade hem.

Sorgligt tycker några. Nyttigt tycker vissa. Vi lärde oss så otroligt mycket på vår språkresa. Förutom engelska såklart, men annat nyttigt. Exempelvis att engelsmännen aldrig tar på sig bikini och solar när de är på stranden utan sitter fullt påklädda under ett parasoll, att trottoarerna rullar in prick klockan 23:00, att det är fullt normalt att ha heltäckningsmatta i badrummet, att de har en hemlig gömma där de lägger alla osthyvlar som de får från förväntansfulla svenska språkreseungdomar i väntan på att de ska förstå vad de ska användas till samt att de inte vet skillnaden på Uppsala och Upsala.           

Vår resa bestod såklart även av lite kultur. Vi for till exempel till Wimbledon och på Centercourten bevittnade bland annat jag och Sofia vår då svenska tennisstolthet Stefan Edberg spela. Så säger i alla fall de 24 (en kamerarulle) bilderna tagna från midjan som bara visade Stefans vältränade ben. Så snygga! Själv kommer jag inte ihåg så väl efter att förskräckt krockat med den då ökände John McEnroe på väg till min sittplats. 

Vi avverkade såklart gäspandes Madame Tussauds också. Väl ”hemma” i Hastings igen, efter denna kulturella resa, var det så äntligen dags för fest! Vi hade samlats i en för dagen solig park beläget hyfsat nära centrum. Gustav, en gänglig fjortis från Stockholm, hade med sig en hemmagjord legitimation beståendes av ett inplastat papper med maskinskriven text där det med förtroendeingivande stämpel och underskrift stod ”Utfärdad av Upsalapolisen” (Ja med ett P). 

Innan han stolt spatserade in i affären deklarerade han för oss andra att ”mina vänner, drickan fixar jag ikväll”. Man kan ju gissa att personalen inne på butiken där ”drickan” skulle inhandlas småleende och plikttroget tittade på hans hemmagjorda legitimation och utan en min hjälpte honom att packa i den helt, utan hans vetskap, alkoholfria ölen i påsar som han sedan glatt klingande bar ut till oss förväntansfulla men snart besvikna ungdomar. 

Tror att jag hade kunnat skriva en hel novell om denna resa (som benämns som slaget vid Hastings) men eventuellt hade ni somnat någonstans mellan Fish’n chips, tjuvrökning på stadsbuss, hot om hemleverans av regelbundet regelbrytande ungdom samt lunchlådor besåendes av godis, chips och vitt bröd med mera.

Frågan jag ställer mig är: Åker någon på språkresa längre?

Anna Linder