Annas krönika: Är Skillingaryd, Göteborg och Örebro städerna i mitt hjärta?

Småland i all ära! (Det är ju där jag bor nu och stortrivs). Göteborg i all ära! Men Närkeslätten är ju ändå Närkeslätten? Kanske hänger det mer ihop med att min lyckligaste tid i livet var under mina barndomsår än med själva platserna i sig? Troligen. Det är nog inte själva platserna som formar en utan snarare minnena av dem. 

Det var en bit utanför Örebro som jag har mina första lyckliga minnen från. Det var där jag lärde mig cykla, simma, klättra i träd och där jag skrapade upp mina knän för första gången. Det var där jag byggde min första lådbil, sov i höhässja, flaskmatade en lammunge och tog hand om en tjur vid namn Ferdinand.  

Det är någonting med det där att låta ögonen vila på en horisont som jag saknar i Småland. Här finns mysiga trollskogar, Bullerbyar, stengärdsgårdar och härliga Astrid Lindgren präglade människor men horisonten… Det är nog den jag saknar mest. (Förutom mina fläckvis bekymmerslösa barndomsår). Kanske var det på grund av eller just tack vare horisonten som gjorde att jag stannade så pass länge som jag gjorde i Göteborg? Även om jag inte hade havsutsikt från mina fönster fanns ju alltid möjligheten att lätt ta sig till havet och låta ögonen vila på horisonten.   

För ett par månader sedan var jag i mina barndomstrakter och hälsade på en ”gammal” (allt är ju relativt) barndomsvän. Hon har sedan många år tagit över sin familjs släktgård som ligger mitt ute på den blåsiga, platta Närkeslätten. Förutom att vi hade fantastiskt trevligt så kom jag på mig själv med att stå och ”dumglo” ut genom fönstret och njuta av det öppna landskapet. De böljande fälten. Man såg horisonten i alla väderstreck! Kan det vara känslan av att inte vara instängd som är så lockande eller är det bara det att hennes fina släktgård på slätten påminner mig om en bättre tid? Kanske lite av båda delarna. Vad vet jag? Men där och då fann jag en sorts frid. Frid i att befinna mig i, som Ulf Lundell så poetiskt sjöng det, öppna landskap. ”Jag trivs bäst i öppna landskap” Sedan ville han bo nära havet och det är inte jag så noga med. Där blåser det salta och bitande vindar som endast gör de knappt 10 soliga, vindstilla och fina dagarna rättvisa. Resterande 355 dagar på året är det bara hukande, blött och kyligt vid havet. 

Jag skulle kunna citera ovan nämnda väns mamma. Det hon sa den dagen hon skulle flytta från sin högt älskade släktgård på Närkeslätten och med varm hand lämna över den till sin förstfödda dotter för att slå rot i en nybyggd lägenhet i utkanten av Kumla: ”Om jag inte ser odlad mark utanför mitt fönster kan jag lika gärna skita idet”! Vill tillägga att hon såg odlad mark utanför sitt fönster i den nya lägenheten. Tror att hon precis som jag behövde den där horisonten att fästa blicken på. Känslan av frihet. Doften av nyslaget hö. Känslan av att bo på landet. För vem vill inte bo på landet?

Med det sagt så är nog ändå Örebro trots allt staden i mitt hjärta. Sedan får allsångarna på Skansen säga vad de vill. Under tiden jag längtar hem till de öppna landskapen och fria horisonterna kommer jag såklart att stortrivas i mitt horisontlösa Småland. Var plats har sin charm. Var tid har sin charm. Varje ny människa jag träffar sätter sitt speciella avtryck i mitt hjärta. 

Kanske flyttar jag ”hem” en dag och då jag efter ett tag funderar över hur jag kunde bosätta mig här? Här på Närkeslätten där det alltid är platt, blåsigt, gnälligt och det enda man ser är denna förbannade gränslösa horisont med en och annan dunge, traktor och ensilageboll! Då kommer jag förmodligen skriva en krönika om hur jag saknar att mysa i de småländska skogarna. Där granarna växer tätt och mossan är mjuk. Där man om sensomrarna bara kan ”hämta” kantareller i skogen och där det sällan blåser mellan de tätbevuxna skogarna. Då kommer förmodligen saknaden efter horisonten blekna.

Ja, aldrig är man nöjd! Eller så kommer jag stå där och ”dumglo” över sädesfälten med blicken på horisonten och känna en slags frid? 

Kanske är Örebro staden i mitt hjärta? Eller så är det Göteborg? Kan också vara Skillingaryd. Vi får väl se vad tiden utvisar. 

Anna Linder