Annas krönika: Att få ihop en hel novell om mitt liv

Har nu under en kortare period i mitt vuxna liv skrivit en del krönikor. Eller egentligen är det väl snarare kåserier och korta ”Snapchats” ur mitt liv. Min barndom, min vuxenvärld, mina funderingar som blir till ett litet, litet eftermäle till mina barn. På min begravning hade de kunnat sitta och fundera på: Vem var mamma egentligen? Hur var morfar? Hur var mormor? Var moster och mamma alltid sams när de var små? Vilken favoritmat hade mamma? Vad gjorde hon när hon var liten och så vidare…

Tack vare dessa små historier i kombination med det jag berättat för dem så blir det troligen inte så. Det jag efterlämnar mig nu är ju en sorts biografi. Visserligen med en humoristisk twist och i en extremt förkortad version. Men ändå endast ett litet urklipp ur min vardag. Förhoppningsvis kommer de inte tänka så den dagen jag sätter på mig min sista klänning. De vet då troligen om allt ovan nämnt. De ”hemliga” familjerecept vi har är för alltid nedpräntade i små skrivböcker som jag gett mina döttrar. 

Hur tänkte mamma då egentligen? Varför frågade jag aldrig mamma om ditt eller datt? Dessa frågor hoppas jag att mina barn aldrig kommer ställa. Eller tänka. Dels hoppas jag att de passar på att fråga mig om allt de kan under tiden jag vandrar här på jorden. Dels hoppas jag och tror att jag berättat det mesta jag tycker är viktigt för dem att veta. Dock vis av erfarenhet vet jag ju dessvärre att så aldrig är fallet. Så många gånger som jag lyft luren för att ringa min mamma eller pappa för att fråga om än det ena, än det andra och i samma sekund kommit på att: ”Visst tusan de finns ju inte längre”. Man vet ju aldrig vad man vill fråga om förrän det är dags, eller för sent… 

Det var ju inte meningen att detta skulle låta som en dödsruna. Känner nu när jag läser igenom det jag skrivit att det är precis vad det låter som… För att stilla allas nyfikenhet så är jag inte döende. Inte vad jag vet om själv i alla fall! Däremot vet jag hur det känns att i efterhand fundera på varför man inte lyssnade på när de vuxna berättade alla dessa historier som man sedan kommer att vilja återberätta men inte riktigt kommer ihåg. Med mina små historier, låt oss kalla det krönikor, kan mina barn i alla fall googla fram sin bakgrund om de drabbas av minnesförlust. 

Ja, vad vill jag då få sagt med denna krönika? Jo, att det är alldeles för få ord i en krönika. Alldeles för få tecken! Enligt norm ska en krönika ligga på cirka 3 000 tecken eller max 500 ord. Hittills har jag skrivit 526 ord och 2 835 tecken. Jag måste varje gång verkligen kämpa, skära ned och förkorta mina historier för att de ska ligga någorlunda i närheten av det. 

Varje gång jag skickat in min krönika tänker jag att denna historia hade jag kunnat utvecklat och gjort ”färdig” om utrymme funnits. Varje historia jag lämnar efter mig känns av denna anledning aldrig helt klar. 

Så nu har tanken slagit mig att kanske kan jag vara så fräck, självgod och stöddig att jag samlar mina små alster. Utvecklar dem så mycket som jag vill. Struntar i hur många tecken det får eller borde vara och präntar ned dem i vad som kan med lite god vilja kan kallas för en ”novellsamling”. 

Kanske vill någon mer än mina absolut närmaste vänner och släktingar läsa? Kanske inte. Vad vet jag? Däremot vet jag att mina barn i så fall skulle få ett ”Mamma uppslagsverk” och det är det inte alla som har! Jag skulle kunna avsluta mina små korta historier när jag tycker att de ska avslutas och inte när orden eller tecknen tar slut!

Vi får se… Medan jag funderar på det så ska jag försöka förhålla någorlunda till givna regler och skicka in en och annan lite för lång krönika till Skillingaryd.nu. Är för övrigt nu uppe i 718 ord och 3 159 tecken utan blanksteg och då är detta ändå en av de kortaste texter jag skrivit! 

Anna Linder