Annas krönika: Att gå naken längs riksväg 30 – eller vissa straffar ”Gud” med detsamma

Vinden ven. Det var blött och kallt ute, och snart jul. Jag kurade i mitt lilla tillfälliga hus i Svenarum, drygt 30 meter från 30:an. Eller riksväg 30, som kanske är den mer korrekta benämningen. För dem som inte vet är det en otroligt trafikerad väg som sträcker sig från Jönköping i väster till Växjö i öster, och någonstans på mitten ligger Svenarum.

Jag var nyseparerad men tämligen tillfreds med livet. Kanske bodde jag inte precis där jag ville bo. Kanske såg mitt hem inte precis ut som jag ville att det skulle göra. Kanske fanns det en hel del i övrigt att önska – men det var mitt tillfälliga hus, mitt hem och min nystart i livet!

På fredagar har jag den fantastiska möjligheten att arbeta hemifrån. Så även denna fredag. Jag jobbade fram till klockan 13.30, vilket är min schemalagda tid. Efter det var tanken att min äldsta dotter – som dagen till ära var på besök – skulle följa med mig och min otroligt lata hund ut på promenad för att… ja… ”låna” ett par små granar från skogen, som sedan skulle pryda min lilla stuga.

Sagt och gjort – jag stämplade ut och gled ner i mina, från min yngsta dotter ärvda, träskor med stålhätta, samt ett par för dagen extremt urtvättade, för stora och resårlösa joggingbyxor. Här skulle huggas gran!

Alla som någon gång jobbat hemifrån vet att man oftast sitter välklädd på allt som är synligt över skrivbordsnivå, men i övrigt är det myskläder som gäller. Precis som jag fantiserade att tv-hallåorna på 80- och 90-talet gjorde bakom sina stela miner. Kanske tänkte jag att de satt i underkläder och kavaj – och inte mysbyxor – men det är en helt annan historia.

Hukande för duggregnet styrde jag, min äldsta dotter och vår extremt lata hund stegen ned mot riksväg 30, för att sedan ta oss över till andra sidan och den högt eftertraktade granskogen som huserade mina ”lånegranar”. Dottern fick den dryga uppgiften att dra den onormalt lata hunden Wille efter sig, medan jag hade uppdraget att med vänster hand hålla i mina urtvättade, lite för stora och resårlösa byxor – samtidigt som jag höll påsen (som så småningom skulle fyllas med minigranar) samt en ändamålsenligt slö sax i höger hand.

Hade man kunnat lägga till bakgrundsmusik till texten hade jag nog i detta skede lagt till Rövarvisan. Ni vet? ”Nu drar vi ut på rövarstråt. Ja, vi ska ut och röva. Vi rövar sådant vi kommer åt och sådant vi kan behöva…”

— Kolla mamma! Wow, vilken gran! Kolla den! Den tar vi!
Wille sprang sorglöst kring våra ben i skogen medan jag och min dotter valde minigranar med omsorg. Till slut var vi nöjda med våra kap och lade ner de tre (ja, eller kanske fyra) små minigranarna i påsen, och styrde stegen tillbaka mot 30:an och min lilla stuga.

Här skulle julpyntas!

Jag fick ropa på dottern ett par gånger under hemfärden att hon skulle sakta ner och vänta på mig, eftersom jag var tvungen att hålla i byxorna också. Precis bredvid den stora, trafikerade riksväg 30 fanns vår brevlåda, och som den effektiva människa jag är tänkte jag passa på att ta med posten också.

Så, med posten under ena armen, de stul… förlåt, lånade minigranarna samt den slöa saxen i den andra handen, fanns det inte riktigt utrymme för att hålla i byxorna också.

När jag står där med allt detta i händerna tittar jag från vänster till höger för att se om vägen är fri. Dottern och den lata hunden befinner sig redan på andra sidan vägen. Japp, från väster är kusten klar. Från höger är kusten klar… eller ja, nästan. Långt borta ser jag en lastbil som kommer i full fart.

Äh, tänker jag. Han har hundra meter fram till mig och jag ska bara cirka tio meter innan jag är på rätt sida. Jag hinner.

För allt vad tyget håller (eller inte håller) släpar jag mig mot mitten av vägen med påsar, saxar, granar och post. Strax innan jag når mittlinjen inser jag att mina urtvättade byxor jobbar sig nedåt. Dessvärre i samklang med mina lika urtvättade trosor.

När jag står där, precis i mitten av vägen och har exakt lika långt åt båda håll, förstår jag att hur jag än gör kommer jag traumatisera den stackars lastbilschauffören som nu är väldigt nära mig.

Lite villrådigt bestämmer jag mig till slut för att fortsätta efter min dotter. När jag väl når vägrenen och lastbilen swishar förbi i hög hastighet står jag alltså där med byxorna nere vid fotknölarna, trosorna vid knäna, en opassande kort jacka, julgranar, post och en slö sax i händerna – samt en dotter som ligger dubbelvikt i diket bredvid mig och skrattar hysteriskt.

Stackars chaufför!

Så går det när man stjäl… förlåt, lånar granar. Jag är långt ifrån troende, men då kände jag att:
Vissa straffar Gud med detsamma!
(Undrar vad chauffören hade gjort för ont?)

Anna Linder