Annas krönika: Cykla, hänga med kompisar och arraksbollar

Sommar! Denna ljuva årstid. Barndom och dess kravlösa tillvaro. Underbart! Alla dagar är soliga. Alla dagar är fyllda av uppslupna lekar och spännande upptåg. Njae, så är eller var det väl i ärlighetens namn inte riktigt. Många är ju trots allt de regniga dagarna där mamma suckandes för tionde gången samma dag hörde: Mamma, jag har ingenting att göra!

Med uppfordrande min stirrade jag på henne som om hon satt inne med svaret på mitt då livs största problem. ”Men Anna”, suckade hon. ”Du får väl…” och så kom de urbota dumma och otroligt tråkiga vuxenförslagen på sysselsättning såsom städa rummet, gå ut och cykla, ringa än den ena än den andra. Precis som om jag var korkad nog att strunta i att ringa kompisar jag ville leka eller hänga med (beroende på ålder) bara för att se om mamma kunde kläcka den smarta idén först!? Hade jag velat vara med dem eller om de alternativt varit hemma hade jag väl redan ringt dem eller varit med dem? Ja, ibland är vi vuxna ganska korkade. Det svar man ville ha på just den frågan var ju inte det man själv lätt hade kunnat räkna ut utan någonting mycket mer spännande, roligt och ovanligt.

Hade säkert ställt upp om mamma föreslagit att vi skulle shoppa, fika, baka, pyssla eller varför inte åka på Spa? Men ärligt talat? Ringt de kompisar jag kunde tänka mig att umgås med hade jag ju redan testat. Städa rummet är inte ett förslag på sysselsättning. Det är ett regelrätt straff! Cykla, ja cykla gjorde jag ju alltid annars och hade suget efter ännu en cykeltur funnits där hade jag inte stått i köket och med surmulen min tittat förebrående på min permanentade mamma som satt vid köksfläkten och byggde på askpelaren på sin Gula Blend. Då hade jag ju varit ute och just cyklat!

En kort period i min barndom arbetade min mamma 60%. Ja, eller rättare sagt, hon vistades endast 60% av arbetstiden på sin arbetsplats. För i ärlighetens namn var det ju ingen annan som gjorde de resterande 40% när hon inte var där utan hon fick pressa in 100% arbetsbelastning på 60% av arbetstiden.

Vilken lycka tänkte jag när mamma berättade att hon numera skulle vara ledig torsdagar och fredagar. Hon var nog också tämligen glad och förväntansfull i början. Ganska snart upptäckte vi båda att dessa två extra ”lediga” dagar vare sig gjorde till eller från. Torsdagen spenderade hon i vertikalläge med en sprängande migrän efter att ha stressat som en idiot för att hinna med fem dagars arbete på tre dagar. På fredagen var hon ”bakfull”. Då menar jag inte efter att ha druckit alkohol utan känslan av bakfullhet som infinner sig efter ett migränanfall. De som lider av migrän förstår vad jag menar. Men det var inte bara deppigt. Kanske för mamma men inte för mig. För ibland på fredagseftermiddagarna när hon ruskat av sig de värsta spänningarna var det dags för henne och mig att åka till OBS! för att veckohandla. (OBS! för de som inte kommer ihåg heter idag Coop).

När vi avklarat handlingen vankades det fika. Då fick mamma sin efterlängtade kaffe och jag fick ett glas saft och en arraksboll. Arraksbollen åts långsamt och andaktsfullt med sked. Helt klart veckans höjdpunkt. Caféet var inhyst på köpcentrets övervåning med en fantastisk utsikt över hela shoppingcentret och en direkt insyn ner i ett av Hennes och Mauritz omklädningsrum. Så om man inte var exhibitionist så gällde det att välja rätt omklädningsrum när man skulle prova kläder.

Veckorna fortsatte såklart med jobb, lek, skola, läxor, kompisar och så vidare. Mamma började ganska snart gå tillbaka till att vistas 100% av sin arbetstid på arbetet och av den anledningen blev migränanfallen betydligt glesare. Så även våra högt värdesatta fikastunder på köpcentret.

Men livet går vidare och även om fredagsfikat inte skedde så ofta längre så hände det att det blev en lördagsfika istället. Jag lekte/hängde med mina kompisar och mamma var mer tillfreds. Dock kom det ju fortfarande dagar där jag förebrående stirrade på henne och vädjande klämde ur mig:

”Mamma jag har ingenting att göra!”

Text: Anna Linder