Annas krönika: Halloween har inte passerat obemärkt förbi

Halloween. Vilket fruktansvärt påfund! Påminner en smula om påsk minus god mat och ledighet. Barn kläs ut till oigenkännlighet och skyfflas runt i grannskapet och på ett eller annat sätt ”tigger” de godis, pengar eller andra nödvändigheter. Då mina barn nu är vuxna har jag dålig koll på när än det ena än det andra ska, får eller måste ske. Själv slipper jag numera hålla koll på lucianattlinnen, Halloween-utklädnader, hucklen till påskakärringskläder och så vidare… Fram till eftermiddagen den 31 oktober 2023 tyckte jag precis så. Va’ gött att äntligen slippa bry sig!

På kvällen den 31 oktober 2023 tyckte jag däremot helt annorlunda. Just då vid ca 19,30-tiden hade jag verkligen önskat att jag fortsatt haft koll på alla dessa seder. Ja, eller åtminstone Halloween. 

Strax dessförinnan hade jag efter en lång arbetsdag jobbat upp orken att färga utväxten på mitt snart helgråa hår. Då jag var ensam hemma stod jag och gnolade framför badrumsspegeln endast iförd BH och tights samtidigt som jag hjälpligt kladdade i färgen i delar av mitt hår.  De som själva färgar håret vet hur snygg man är med kletet i håret. Framför allt när man dessutom har långt hår och endast färgar utväxten. Man ser nämligen ut som en flottig och dålig åttitalsparodi med en katastrofal hockeyfrilla. 

När jag precis kletat i den sista färgskvätten i håret ringer det på dörren. Då jag bor i en pytteliten by på landet var jag helt övertygad om att den som ringde på dörren (i min tro helt vanlig oktober tisdagskväll) såklart var min närmaste granne, Leila. Hon tillhör nämligen den gamla stammen som anser att om man undrar över någonting eller behöver låna någonting så går man över till grannen och frågar. Bor man dessutom mindre än 20 meter ifrån varandra behöver man inte ringa eller sms:a innan och kolla om denne är hemma. Lyser det i huset och någon öppnar dörren. Ja då är de hemma. Om inte. Ja då är de troligen inte hemma. Helt rätt såklart tycker jag men hon tillhör ju trots allt en utdöende art. Är inte besöket bokat, bekräftat och förankrat hos de boende så ringer man inte bara på! Så av den ”enkla” anledningen var jag helt övertygad om att det var just hon som stod utanför dörren.  

Döm om min förvåning när jag öppnade dörren. Endast iklädd min för kvällen magiska frisyr, Bh, tights och en handduk lite nonchalant fastklämd mellan armarna. (Någorlunda täckt fram men helt bar bak) och stirrar rakt in i en mans ögon. En yngre än mig, mansögon. En förskräckt, yngre än mig mansögon. En snart väldigt generad, yngre än mig, mans ögon. H***te! Tänkte jag! Det var inte Leila. H***te eller liknande tänkte säkert han. Där står en medelålders; flottig hockeyfrilleutstyrd  tant utan skam i kroppen och här står jag med mina stackars oskyldiga barn!

När jag chockat stirrat lite för länge på honom hör jag ett par skira barnröster försiktigt viska; Bus eller godis? Blicken flyttas från den generade pappan ett par decimeter söderut och där står två helt fantastiskt, underbart, förskräckligt sminkade små monster. H***te tänkte jag igen! Är det Halloween? I ren panik känner jag att jag måste ursäkta att jag står halvnaken med flottig hockeyfrilla och öppnar dörren för ”främlingar”. Läs granne med sina två barn. Och hasplar ur mig något osammanhängande att jag håller på att färga håret och därför ser jag ut som jag gör! Varpå jag vänder den bara bakdelen till besökarna och proklamerar att jag ska se om jag har något godis hemma och stänger dörren framför ögonen på de förväntansfulla och något snopna monstren. 

I huvudet går jag snabbt igenom mitt helt obefintliga godisförråd. Det är slut i alla gömmor. Inte en enda skumbanan eller saltlakrits kunde jag hitta i min mentala inventering. I ren panik rotar jag runt i hyllor och skåp för att sedan komma på att – pengar! Ja pengar fungerar ju alltid! I samma sekund slår mig sanningen att kontanter inte har existerat i vårt hushåll sedan 2015 varpå jag i ren panik sliter upp dörren igen och lite för högt frågar: Tar ni swish!?  Barnen, ja eller monstren, stirrar storögt på den galna hockeyfrillan, det vill säga mig, medan deras betydligt mer sansade pappa konstaterar att… Nej. Det behövs inte. Då slår mig tanken. Kanske färgad av min åttiotalsbarndoms fiskedamms-upplevelser. Frukt. Har vi inte lite frukt hemma? Åter igen vänder jag min bara bakdel mot mina påhälsande monster. Smäller igen dörren och ser över fruktfatet. Japp. Där ligger tre citroner, fem lime, en ingefära en halvsvart banan och ett tämligen skrynkligt äpple. Jag snappar åt mig den halvruttna bananen och det skrynkliga äpplet. Öppnar dörren igen och ger ursäktande århundradets sämsta ”trick or treat-godis” till två otroligt väluppfostrade men förmodligen förskräckta och besvikna barn. Hör mig själv säga när trion vänder sig om för att gå: ”Jag är ledsen för att jag förmodligen skrämde dina barn mer än vad de skrämde mig”!  

Gissar att inga små monster kommer att knacka på min dörr nästa Halloween. 

Anna Linder