Annas krönika: Hundar, ungar och hembryggt äppelvin

Tänk om livet vore som på Facebook och Instagram. Då hade jag kommit hem efter en tolvtimmars meningsfylld arbetsdag och leende tagit på mig det blommiga förklädet och ställt mig och bakat. Efter det hade jag lagat en middag, ja en nyttig middag såklart, som jag sedan leende hade serverat min glada, skrattande och nytvättade familj. Vi hade suttit kring matbordet och diskuterat. Vänligt såklart. Skrattat åt alla roliga saker som vi alla varit med om under dagen. Sedan hade vi hjälpts åt att plocka undan. Vi hade leende langat tallrikarna till varandra med tonerna av ”Edelweiss” som en filmmusik från en svunnen tid i bakgrunden för att sedan nynnande ladda diskmaskinen direkt. 

Ingen hade klagat på att arbetsdagen varit skit, maten i skolan smakat som unken kofta, lönen är för låg, inflationen för hög eller att det jag precis serverat familjen, just efter en lång arbetsdag, var det absolut värsta jag kunnat servera dem! 

Nu är jag ju inte känd för att nedslås så lätt. Jag gör som alla andra, det vill säga jobbar, handlar, lagar mat, går ut med hunden, städar ibland och gör allt annat hos en annars normalt fungerande familjs förekommande sysslor. 

Dock kan jag komma på mig själv ibland med att avundas de personer jag nyss beskrev. De som tydligen existerar på Facebook och Instagram. Jag som anser mig vara en ganska klok medelålders kvinna vet ju att de inte finns i verkligheten. Eller gör de det? 

Att de åker på långa solsemestrar till Bali, åker skidor i Val d’Isère och frotterar sig på spa och så vidare vet jag ju. De lägger ju ut bildbevis. Alltså är det sant. Sedan om de är så tuggummirosa som de vill påskina vet jag ju faktiskt inte. 

Kan det vara så att även deras barn också blir arga ibland när fuktiga skidkläder ska krängas på? Kanske tar ett av deras resesällskap en snaps för mycket och tjötar så alla tröttnar? Kan det vara så att någon av dem glömt rakhyveln när de åkt på utlandssemester och måste tillbringa första dagen på stranden med orakade ben? Enligt sociala medier: Absolut inte! I verkligheten: Jag vet inte? Kanske är det bara jag? Jag vill också leva mitt liv som på sociala medier! 

Texten från Alf Robertsson mest kända melodi spelas upp i mitt huvud. ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” Den textraden är för mig själva definitionen av vad man vill ha. (Om man bortser från Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap”). Man vill ha sommar, solsken, väluppfostrade hundar, glada ungar, hemgjord äppelsaft, precis som alla på Facebook och Instagram. Tyvärr verkar det som att just nu passar Lasse Stefanz låt ”Det regnar och regnar” bäst in på mitt långt ifrån socialamedier-vänliga liv. Menar inte att det på något vis är deppigt eller fruktansvärt. Kanske bara inte så Facebook och Instagram-vänligt som ALLA andra verkar ha det. 

Jag knyter näven i fickan och texten ur Kentas mest kända låt passerar revy… ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra”. När jag promenerar hem i snöblandat regn fäller upp luvan på min regntäta kappa och funderar på vad jag ska servera för halvfabrikat till middag i kväll.

Summa summarum: Livet är vare sig som på Facebook eller Instagram! Eller är det?

Anna Linder