Annas krönika: Hur blev det så här?

När jag var yngre, ganska mycket yngre än jag är idag, kunde jag sitta i timmar och skriva noveller eller historier. Mina bästa stunder i småskolan var 1. Roliga timmen. (var en riktig teaterapa) 2. När vi skulle skriva uppsatser.

Tror absolut inte att jag var bättre än de andra på att skriva men gjorde det förmodligen med en smula mer entusiasm än de. Mitt stora aber var mina läs- och skrivsvårigheter. Folk svänger sig med diverse diagnoser nu för tiden. En tjej, eller kille med mycket spring i benen… Ja han/hon har ADHD. Slänger man ur sig lite nonchalant. Ja det kanske han/hon har. Eller så har de bara en hiskelig massa energi. Jag tar inte ställning vare sig för eller emot det ena eller det andra men ibland får jag känslan av att man lite ”1177 alternativt Google-diagnostiserar”, allt och alla lite för lätt på bekostnad av de som faktiskt har eller borde ha en diagnos. Är jag en dyslektiker? Ja kanske! 

Oavsett om man vill stämpla mig som dyslektiker eller inte så har jag aldrig haft svårt för att formulera mig eller få ner historier på pränt. Anser mig dessutom ha ett hyfsat ordförråd (även svordomar). Jag kan ”bara” inte stava! Tack Bill Gates och hans underhuggare för att ni räddat mig ur så många pinsamma situationer. Både yrkesmässigt och privat. För med hjälp av de rättstavningsprogram ni tagit fram har jag kunnat skriva! Ni har dessutom hjälpt mig att se till att skrivarglöden inte helt dött ut. Vill även tacka min svärfar för att han otaliga gånger stått ut med att läsa mina krönikor/kåserier samt annat jag skrivit och med klarsynta ögon gett mig både pekpinnar och/eller applåder med sina kunskaper i svenska språket. Språket är viktigt har jag hört honom säga otaliga gånger. Det har han helt rätt i! Vet också att han förmodligen hade velat skriva om allt på ett helt annorlunda sätt men att han låter mig bibehålla mitt enkla barnsliga sätt att skriva på så att jag inte tappar sugen och slutar skriva. Är så tacksam för det. 

Hur går man då från att utbilda sig till kock trots att man vet att man egentligen vill bli arkitekt men konstaterat att man inte är konstnärlig nog, till att städa tacofabrik, jobba i restaurang, sitta i reception, i telefonväxel, arbeta på kundtjänst, med innesälj, arbeta med taktiskt inköp till som idag produktionsplanering med en liten hobby vid sidan som att skriva ”krönikor” i Skillingaryd.nu? 

Jo tack vare bland annat ovan nämnda personer. Kanske även tack vare en ambition om att det är viktigare att utvecklas som människa än att klättra på en karriärstege? Mitt tidigare driv som gjorde mig bäst på det jag för tillfället arbetade som/med var också det som så småningom körde mig med högsta växeln rätt in i väggen! Detta ämne har jag snuddat vid tidigare. Jag kan ju i alla fall konstatera att skriva dessa små historier för de som orkar och vill läsa är bland det roligaste jag gjort! 

Kanske vänder sig min pappa i graven då han har en förmåga att hamna i de flesta historier. Häromdagen när jag läste upp en krönika jag skrivit för min, sedan 22 år tillbaka sambo Lars, nämnde han just det: ”Har du tänkt på att din pappa figurerar i de flesta krönikor du skrivit”.  ”Ja det har jag”, svarade jag och jag tror han bjuder på det! För det tror jag verkligen att han hade gjort. Historiernas mästare som han var. 

Har du ingen mamma kanske folk tänker när de läser mina historier. Jo, det hade jag ju såklart. Hon var den hårt arbetande, starka, trygga kvinna som på många sett var min förebild. Hon reste mycket i sitt arbete, var otroligt kunnig och om man undrade över någonting var det just henne man frågade. Det kan jag fortfarande sakna! Än idag lyfter jag luren för att slå hennes nummer innan insikten kommer över mig. Hon finns inte längre. Du får lösa det själv! Tack vare dessa egenskaper som hon hade så hände det heller inte så ofta knasiga, roliga saker kring henne… Hon var för jordnära och stabil för det. Därför hamnar min pappa oftare i mina historier. 

Alla familjer har sin sorg. Min högst personliga sorg är att mina föräldrar lämnade oss alldeles för tidigt, både mamma och pappa. Mamma var 61 år gammal och pappa 62.  Båda lämnade oss 2010. 

Mamma har i mig ingjutit kvinnlig styrka, bestämdhet och ett naturligt rättspatos medan min pappa stod för glimten i ögat, berättarglöden och en viss form av känslighet samt spontanitet. Mycket mer såklart. Får inte plats här men allt viktigt på sitt sätt!  

Gissar att ni kommer få läsa mer om det framöver. Om ni vill, orkar och har lust! 

Anna Linder