Annas krönika: Jag jobbar på mitt sommarprat

Nu satte alla som möjligen läser mina små historier förmodligen kaffet i vrångstrupen. Va! Ska Anna, denna hobbyskrivare, boendes i lilla Skillingaryd sommarprata? Jag kan lugna er direkt…  

Nej det ska jag inte. Inte vad jag vet än i alla fall. Jag kommer förmodligen aldrig få äran att göra det heller. Men om… Om frågan kommer. Ja då är jag beredd!

För lite mindre än 6 månader sedan samlade jag en hel del mod till mig och skickade in min första krönika till Skillingaryd.nu (Skulle inte 40 vara det nya 30?) och med bultande hjärta väntade jag på domen. För vem tror jag att jag är? En dyslektiker som på sin höjd skriver lite trevliga julklappsrim? Kanske hade de helt nyhetstorka just den dagen eller så tar de in vad skit som helst? Hur som helst så blev den publicerad och jag fick, tro det eller ej, en hel del positiv respons. Detta triggade mig såklart att fortsätta. (Har ju hundratals historier redan klara i huvudet). Tänk att någon som läser det jag skriver faktiskt tycker att det är lite kul, lite intressant och/eller provocerande. Är inte så noga med vilken reaktion jag får bara det berör. Berör någon.  

Någon kan känna igen sig i mina barndomsminnen, problem och utmaningar. Kanske tänker någon att: ”Jag känner precis likadant eller hur tänker hon nu? Jag har varit med om liknande, önskade att jag var där, glad att jag inte har det som hon” och så vidare och så vidare… Som sagt. Är inte så nogräknad men glad om någon åtminstone känner någonting när de läser mina historier. 

Självklart är jag ingen ny ”Camilla Läckberg”! (som för övrigt också sommarpratat). Jag vet och känner mina begränsningar. Jag kommer aldrig tjäna pengar på mina små anekdoter. Jag skriver dem för att det är så kul! Ett slags självförverkligande. Kan också vara början på en medelålders kris. Vem vet? Kanske är detta en annan form av ”Likes beroende” svunnet ur ett slumrande Facebook konto? Delar visserligen mina krönikor där men är det någon som läser? Använder folk ens Facebook längre? Om man frågar mina barn så: Nej! De som använder Facebook är endast gamla stofiler enligt dem. (alltså sådana som jag) Tänker jag. Jag kanske ska börja läsa dem på Tik tok? Njae tror nog inte att det är rätt målgrupp.  

Så, hur blir det då med mitt sommarprat? Ja den dagen Sveriges radio P1 inser att en halvfet medelålders kvinna, som på pappret haft en taskig barndom och skriver lite amatörmässiga krönikor för en lokal nättidning på sin fritid, borde faktiskt radioprata. Med två vuxna barn, varav hälften, det vill säga en, redan är utflugen. En bohemisk, deprimerad hund och en katt med en ännu inte diagnostiserad hyperaktiv diagnos samt en övertänkande, hårt arbetande sambo skulle förmodligen roa fler personer än vad en riskkapitalist, influencer eller före detta partiledare skulle göra. 

Ja den dagen är jag hemma! Då är jag beredd. Då har jag en outtömlig källa av både roliga, sorgliga, verklighetsförankrade, och mindre verklighetsförankrade historier på lager.  

Där kommer mitt, redan färdiga, sommarprat in! De som känner mig vet ju dessutom att är det någonting hon kan, Anna, så är det just att prata! 

Så frågan kvarstår… Har jag hybris eller trotsar jag bara Jantelagen varje lördag när jag publicerar mina krönikor? För vem tror jag att jag är? Nästa kvinna på tur att posera med en alldeles för stor blomsterkrans i håret på Sveriges radios hemsida? Ja kanske? Troligen inte… Men om så blir fallet. Ja, då är jag beredd! 

Anna Linder