Annas krönika: Jag ska trolla mig till kille!

Man kan ju undra hur det stod till i huvudet på mig när jag tänker tillbaka på min barndom. Absolut, jag byggde kojor, lekte med Barbie, gungade gungbräda, åkte skridskor på frusna vattenpölar med för länge sedan uttjänta och sladdriga hockeyrör som mamma bytt till sig på någon av skolans ”bytardagar”. Oslipade var de också men och andra sidan fick något annat barn mina gamla bakhala längdskidor i trä. Ha! Så det så! Dock gick det alldeles utmärkt att åka på de oslipade skridskorna timme efter timme. Tänk att man kan lära sig att göra piruetter utan taggar på svindyra damskridskor. Nu var det ju inte det som denna lilla historia skulle handla om. Det var bara en passus.

När jag var liten bodde jag som tidigare nämnt på landet. Hade turen att ha några nära grannbarn i ungefär samma ålder. En av dem var min väldigt gode vän Mats. Han bodde på en bondgård ett par hundra meter från mig. Vi umgicks periodvis väldigt mycket och han lärde mig en hel del. Rundpingis, mörkerslagsmål, spela dator, slunga honung, bli modig och annat nyttigt. 

Bland annat byggde vi kojor i en skog bakom mitt hus. För att komma till den skogen var man tvungen att ta sig över en bäck. Beroende på vattenståndet varierade bredden och djupet på bäcken en hel del från gång till gång och ibland krävdes det mycket mod och vighet för att ta sig över bäcken till skogen. Så många gånger som jag stod där på kanten och konstaterade: Jag kommer inte våga hoppa över! En dag när Mats som vanligt obekymrat hoppat över bäcken och tålmodigt stod på andra sidan och väntade på att jag skulle samla mod till mig klämde han ur sig: ”Men trolla dig till kille då så törs du”. 

Jag begrundade detta och konstaterade att jag inte hade någonting att förlora på att försöka. En obskyr ramsa tog form i mitt huvud och hokus pokus så hade jag trollat mig till kille och skuttade över bäcken som ingenting. Detta fantastiska verktyg använde vi sedan flitigt. Om det var någonting jag tvekade eller fegade inför så ”trollade jag mig till kille”. Det fungerade nästan varje gång. Vet att det inte är så PK men detta var i mitten på 80-talet och att ”trolla sig till kille” var väl en metafor för att gå in i rollen som någon annan. Någon som törs. Liknande kan jag använda mig av än idag. Har ingen obskyr ramsa, trollar mig heller inte till kille i ordets fulla bemärkelse men kan, om jag tycker någonting känns jobbigt, välja att gå in i rollen som den modiga Anna. Låtsas att jag är någon annan och bara köra. På ett sätt är det ju att ”trolla sig till kille”.

Jag älskade som barn att stå på scen, att stå i centrum… inträda en annan roll. Älskade när föräldrar, far och morföräldrarna samt syskon, övrig släkt och vänner skrattade, applåderade och lovprisade min och mina vänners framträdanden! Var så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas innan men ”trollade mig till kille” och gick upp på scenen och bara körde! Som ovan nämnt använder jag mig av samma, låt oss kalla det teknik, fortfarande. Rätt eller fel. En del säger att jag är en kameleont som har förmågan att anpassa mig överallt. Andra säger att jag är en kappvändare. Jag vill påstå att jag är en överlevare. En klok människa sa till mig en gång: ”Du passar in överallt men känner dig förmodligen inte hemma någonstans” Hon hade helt rätt! 

Med denna teknik har jag tagit mig igenom anställningsintervjuer, bröllopstal, fester där jag förväntas att mingla med en massa människor jag aldrig träffat, arbetsplatser jag inte borde trivas på, läger jag inte ville vara på och så vidare och så vidare… Har ”trollat mig till kille” och bara kört på. Dessutom har jag gjort det med ett leende på läpparna. Kanske kan man sammanfatta det som dum i huvudet? Eller modig? Eller överlevare? Eller kappvändare? Kanske lite av alltihop? 

Hur som helst så började det en kall höstdag en bit utanför Örebro i mitten av 80-talet. Täby, Skeppsta för att vara exakt. Där stod vi. Två frusna barn förmodligen i en smula för tunna kläder, stirrandes på bäcken som vi måste ta oss över för att komma till vår magiska koja. Då kändes det som en å eller för min del snarare en flod som jag måste ta mig över. I Mats fall kändes det troligen mer som ”Hur ska jag få över min betydligt mycket fegare tjejkompis? Ja, hon får väl trolla sig till kille!” 

Vilken tur att jag hade Mats som granne! Tänk vad han lärt mig mycket!  

Om livet känns krångligt kan du ju alltid trolla dig till kille! Eller tjej! Eller någon annan stark person och låtsas att du törs, orkar, vågar, mäktar med, vill eller inte vill. 

Anna Linder