Annas krönika: Mina barn och andras ungar
Nyheter Vill ju såklart inte likställa ”jobbiga” med andras ungar eller mina barn heller för den delen! Men jag har en otrolig kärlek till mina egna barn... läs Anna Linders krönika här
…och inte speciellt mycket till övers för andras ungar! (Ta det inte bokstavligt) Har aldrig varit den som saknat, längtat, suktat eller trånat efter barn! Förutom mina egna. Har eller skulle aldrig erbjuda mig att vara barnvakt om jag verkligen inte kände för det! Däremot mina barn!… Har alltid avskytt att sitta i en sandlåda, putta fart på gungor, åka skridskor, åka till Astrid Lindgrens värld, gå på Liseberg och Borås djurpark. Har däremot alltid tänkt att när de blir äldre kommer vi förmodligen ha väldigt kul ihop! Japp, så blev det!
Vilken J***A kärring, tänker en del. Kan hon vara mamma? Gud så skönt att någon äntligen skriver det jag alltid känt men aldrig tordats att säga högt! Tänker andra. Mina barn och andras ungar!
Med det sagt har jag utan att skryta ofta fått höra från mina barns vänner att: Din mamma är så härlig! Din mamma är så mysig och rolig! Ja, det kanske jag är av den enkla anledningen att jag inte gör mig till! Eller dömer andra. Hos mig är det helt ok att komma trött, ledsen, full, nykär, arbetslös, nyanställd, iklädd mys kläder, balklänning, kostym, med eller utan husdjur och så vidare. Dömer ingen, gillar alla som sköter sig och framför allt är snälla mot mina barn! Annars!
Ingen regel utan undantag såklart! Tänker inte sitta här och rabbla upp namn på de få barn som, förutom mina egna har en speciell plats i mitt hjärta. Tror att de som vet, vet… att jag i en av mina döttrars vänners kontaktlista på mobilen står inskriven som mamma 2 säger väl en hel del…
För att citera Camilla Läckberg. ”Här kanske jag sticker ner handen i ett getingbo”!
Här kommer jag, född i Örebro, haft min barndom där. Flyttade sedan till Göteborg där jag tillbringade större delen av mitt halvvuxna och helvuxna liv. Där på Östra sjukhuset i östra delarna av Göteborg är båda mina älskade döttrar födda för att några år senare flytta österut till Småland, Skillingaryd och Åker. Här i ”jantelagens mecka” hamnade vi helt ovetandes om att man här inte får säga saker som ovan nämnts. Inte prata pengar eller säga att man faktiskt är väldigt bra på någonting (om det inte handlar om bakning, städning eller dylikt). Vill inte göra mig osams med halva Småland men vilken skitattityd! Ni precis som många andra är ju helt magiska på så mycket! Vilket entreprenörskap, arbetsmoral, vänlighet och mycket, mycket annat. Varför får man inte prata om det?
Jag har som den hårt yrkesarbetande, men totalt värdelösa ”hemmafrun”, alltid gött mina barn med visserligen god hemlagad mat, är ju trots allt utbildad kock, men aldrig en enda hembakad kaka eller bulle. Har tack vare eller på grund av mitt engagemang i mitt jobb och förmodligen en smula ointresse av förskoleverksamhet, ett flertal gånger både glömt bort ”dropp in fika” på förskolan (som jag självklart låtsas om att jag kom ihåg när jag kom in och såg alla föräldrar som hade med sig hembakat, satt på de alldeles för små stolarna och stolt tittade på sina telningar) samt luciafirande som av någon anledning alltid kom som en överraskning för mig varje år. Varför står alltid mina barn i två nummer för små lucianattlinnen som jag i ren panik rotat fram kvällen innan? Jo för att jag är världens sämsta mamma! För att jag i mitt huvud planerar vad som i morgon ska hända på jobbet. Vilken kund borde vi haft bättre fokus på och varför köpte jag inte hem den hyttelmytteln alternativt planerade om än det ena en det andra? Va!? Är det lucia imorgon? Har du vuxit ur ditt lucianattlinne redan?
Ja, jag är världens sämsta mamma! I alla fall världens sämsta bullmamma, småbarnsmamma, kaffelattemamma, instagrammamma att visa upp inför grannarnamamma! Jag är däremot världens bästa:
Jobba stenhårtmamma, tonårsmamma, spelakortmamma, anförtrosigåtmamma, skrattamedochåtmamma, hängergärnamedmamma!
Vilken vinst! Tänk att trots alla fel jag gjort. Missat ”dropp in fikan” på förskolan, haft halvstökigt hemma, sladdat in på diverse skolsammankomster minst en halvtimma försenad, suckat och gäspat mig igenom diverse lekskolor och i panik slängt in köpt fikabröd, katastrof, till skolbasarer.
Trots detta väljer mina vuxna, ÄLSKADE döttrar ofta att hänga med sin gamla morsa hellre än kompisar. Absolut inte alltid men tillräckligt ofta för att jag ska känna att någonting rätt har jag nog trots allt gjort.
Mina ÄLSKADE barn och andras ungar!
Anna Linder