Annas krönika: Mina ljuva barndoms…
Nyheter ...somrar, eller: Där koumer ju Toomie! Sa du ha daj en grogg?, läs Anna Linders krönika här
Jag kan fortfarande känna hur värmen slår emot mig och hur doften av rutten tång letar sig in i mina förväntansfulla näsborrar när jag öppnar bildörren. Sanden sipprar in i mina nya ”kinaskor” av svart sammet (googla kinaskor i svart sammet) när vår ljusblå Opel Kadett GTE D äntligen parkerat på den för bilar avsedda sandplanen nära Sillnäs (Torsö) utanför Sölvesborg. ”D-et” För den bilintresserade betyder Delux. Opeln var alltså utrustad med både cigarettändare och 5 växlar! Det ni!
Där var min barndoms paradis! Där var det alltid fint väder och godkänd badtemperatur i havet. Det vill säga bara det var 2-siffrigt vilket det oftast men inte alltid var. Vår sommarstuga delade vi med farmor, hennes pojkvän Ingmar, faster, ingift farbror samt två kusiner i min och min systers ålder. Ibland var vi där allihop samtidigt och ibland inte. Farmor och Ingmar var dock alltid där. Vi packade ur bilen och gick stigen genom skogsdungen mot stugområdet, som från början var ett militärområde. På samma stig passerade man även längan med, till stugorna tillhörande, utedass. Det måste ha varit ett tiotal. Den doften var också minnesvärd. När man kom fram så var det en stor allmänning. Efter ena långsidan låg stugorna på rad ner mot havet. Hanöbukten. Vilket magiskt ställe! Där kom vi hur som helst kånkandes på tung packning innehållandes allt du kan tänkas behöva under en semester i Blekinge vid havet. Vår pappa, Tommy som han hette, var svettig och en smula irriterad efter en lång bilfärd utan AC (Opel Delux till trots) då han hörde de bevingade orden skalla högt över hela området. ”Där koumer ju Toomie! Sa du ha daj en grogg!? ” (läses med fördel på riktigt grötig Malmöitisk skånska). Genast kunde jag se hur mungiporna på pappa åkte upp. Han hade väldigt svårt att förstå skånska men ordet ”grogg” måste vara internationellt för det förstod han direkt! Så ”poff” som genom ett trollslag så var han borta. Ja eller i alla fall ett par stugor bort och packningen lämnades till övrig familj att ombesörja. Områdets befolkning bestod mest av skåningar, smålänningar och blekingebor. Vilket gjorde att jag lämnade Torsö efter varje sommar med en ny skorrande dialekt. Jag som annars, enligt mig själv, pratar rikssvenska (fråga mina före detta arbetskamrater på GeJi).
Somrarna var magiska. Med stor beundran tittade jag på hur min 5 år äldre storasyster Helene och vår kusin Lotta ”krusade” håret och sminkade sig med tidsenlig blå och rosa ögonskugga. Till detta matchades det med en blåaktig mascara. Åh, vad snygga de var! Själv sprang jag och min kusin Per mest runt i något förstora och troligen ärvda glansiga fotbollshorts. Vi spelade badminton, fotboll och andra roliga sporter. Däremellan åts det tändvätskedoftande fläskkotlett och köpt potatissallad med det obligatoriska och fullkomligt vitaminsprängda tillbehöret beståendes av isbergssallad, tomat och gurka. Kan man ha det bättre?
Nu vet jag ju att man har en tendens att alltid bara komma ihåg det som var bra. Men när det gäller mina somrar i Blekinge kan jag faktiskt inte komma på någonting dåligt. Att vi alla trängdes på en yta mindre än en studentlägenhet var ingenting som jag kommer ihåg som ett problem. Stugan var ju mitt sommarslott med tillhörande parkträdgård. Att vi som tidigare nämnt delade utedass med andra och att vi precis som på en camping hade ett ”duschhus” där hygienen skulle skötas är inget som jag ligger sömnlös över. Dagarna var långa och varma. Kvällarna svala och fyllda med diverse äventyr. Vi samlade maneter i hinkar och hällde den snorkladdiga sörjan över min inte ont anande far. Samma man skrattade vi sedan åt när han på kvällen blev insmord med kylbalsam på sin fläckvis rosabrända kropp med bland annat handavtryck på magen.
För att ta sig till den bästa delen av stranden var man tvungen att gå på en stig mellan sanddynor och buskar, oklart vilka, dessa var kvällstid fyllda med lysmaskar som likt en billig partybelysning från Jysk lös de upp vägen ner mot havet. Vilka tider!
När jag cirka två sekel senare skulle ta med min sambo och förstfödda dotter Cornelia dit för att visa detta magiska sommarparadis fick jag en chock!
Någon hade stoppat stugorna i en allt för varm torktumlare och kört dem lite för länge. Slottet hade på något mystiskt sätt krympt till ett tvåmannatält! Hur är det möjligt? Hur fick vi plats? Havet var dock precis lika kallt som jag mindes det. Doften av tång och saltvatten likaså. Utedassen stod kvar på sin plats, oklart om de fortfarande används, samt en blandning mellan skånska, småländska och blekingemål spred sig mellan de grilldoftande stugorna och jag log för mig själv när jag i mitt huvud kunde höra hur främst skåningarna skrek: Där koumer ju Toomie! Sa du ha daj en grogg?!
Anna Linder
Hej, tack för din fantastiskt målande beskrivning av vårt paradis. Idag är detta en bostadsrättsförening och vilken jag är ordförande i. Vi njuter liksom ni av havet, stranden, parken och bokskogen. Här bjuds fortfarande på en ”grogg” eller en öl eller ett svalkande glas vitt.
Hälsningar från stuga 10💗
Hur har jag kunnat missa din kommentar Annelie?
Åh vad härligt! Stuga nummer 10 har vi också bott i! 💓
Saknar det så myket! Kanske kommer förbi en dag och knackar på stuga nummer 10 och ber om en grogg!
Man kan nästan känna doften av hav och tång.
Så målande beskrivet!
Jag ser så fram emot att läsa dina krönikor på lördagar.
Så roligt skrivet återigen! Och det här med minnen är fantastiskt, även om de inte alltid lever upp till dem x antal år senare 🤣
Kul skrivet – kåsören finner verkligen orden.