Annas krönika: Överraskningsresa till Köpenhamn

Vad rätt de hade! De tulltjänstemän som under tidigt tjugohundratal vankade av och an längs Helsingborgs kajkant och bara väntade på att få trycka dit en och annan överbelastad turist. 

Denna trevliga resa började med att jag och min systers absolut bästa, före detta arbetskamrat och vän, Britt, fyllde 40 år. Vad ger man till en käring som redan har det mesta? Möbler, prydnadssaker, kläder och annat rassel? Nej. Det bästa man kan ge en vän oavsett ålder är väl sin tid? Sin fulla uppmärksamhet och en massa skratt. Eller? 

Danmark, bussresa och en och annan grogg stod på programmet. Det visste ju naturligtvis inte Britt. Hon hade endast fått en kryptisk lapp där det stod att hon var medbjuden på en liten födelsedagsöverraskning och vad som nödvändigt behövde packas inför denna tripp. Det som var ABSOLUT tvunget att packas enligt lappen var bland annat: Stringtrosor, gummistövlar, baddräkt, klänning, oömma kläder samt lite tomrum i väskan inför hemresan. Gissa om hennes hjärna gick på högvarv. Varför behöver jag baddräkt, gummistövlar, stringtrosor och tomrum i väskan på en och samma resa? Vart åker man då? Huruvida hon kom att behöva sina stringtrosor, oömma kläder, baddräkt och gummistövlar vet jag inte. Det skrev vi med endast för att förvilla. Däremot klänningen samt tomrummet i väskan kom absolut till användning! 

Så en småkylig höstmorgon placerade vi en smått nervös blivande 40-åring på en buss som då utgick från Nils Erikssons terminalen i Göteborg med Köpenhamn som mål. I samma takt som hon nervöspladdrade tryckte vi i henne lite snacks och en för ändamålet lämpligt lugnande dryck. Allt eftersom milen och tomflaskorna lades bakom oss blev hon alltmer lugn och förväntansfull.

Med shopping, röd pölse, pilsner och Ströget i focus stegade vi ut ur den fullpackade bussen och tog sikte på första bästa pub! Aha, vi är i Köpenhamn, konstaterade den blivande 40-åringen och säger: ”Undra vad jag ska med gummistövlar, baddräkt och oömma kläder till?” Ja det fick hon ju som sagt aldrig veta men i takt med att skymningen föll och pubbesöken blev allt fler så tror jag att hon glömde bort vad hon enligt lappen förväntats att packa med sig.

Som det mesta annat har även roliga resor ett slut och efter att vi visat danskarna hur man som svensk firar en födelsedag stöttade vi varandra till bussen som skulle ta oss tillbaka hem till Göteborg. Tomrummet i väskorna var sedan länge både fyllda, tömda och återfyllda igen. Vi likaså. Trötta och nöjda satte vi oss på det i ungdomsåren åtråvärda sätet längst bak. Vi sjöng, tjötade och skrattade oss genom hela Danmark tillbaka till den svenska gränsen. Där satte vi däremot skrattet i halsen. Bussen blev stoppad av svensk myndig tullpersonal. Vad är det med mig och min syster som får all tullpersonal att alltid se rött? Ja, ja det är en helt annan historia.

Utslängda på kajen i Helsingborg blev vi i alla fall. Alla på bussen. Här skulle det sökas efter knark, flyktingar och smuggelsprit. Lydigt sällade vi oss till kön som sakta rörde sig ut ur bussen när vi hörde Britt, vår blivande 40-åring, väsa: Glöm inte groggen! Tänk om de konfiskerar allt på bussen? Då har vi ju inte ens grogg kvar! Smart tänkt! Vi krånglade oss därför tillbaka till våra säten igen och hämtade våra färddrickor för att sedan ödmjukt och hukandes smyga ur bussen med alla andra förmodat kriminella. 

Sedan stod vi likt småbarn på första skoldagen uppradade längs med bussens långsida och väntade oss en utskällning eller liknande. För vad är oklart. Kanske för att vi betett oss illa? Kanske för att vi skränat för mycket? Men smugglat än det ena än det andra hade vi i alla fall inte gjort. Det mesta vi tagit med oss över gränsen från Danmark befann sig nämligen på insidan av våra kroppar alternativt i glasen vi höll i våra händer. 

Efter att en av tulltjänstemännen likt en barsk militär vandrat fram och tillbaka längst raden av troliga smugglare (tillika 20 till 50-åriga käringar och gubbar) och spänt ögonen i var och en av oss så viftade han tillbaka mig, min syster och Britt direkt i bussen. Konstaterade utan vidare eftersökning att har man så mycket ”danskt vatten” innanför västen och möjligen i glasen så kan det omöjligt finnas så mycket kvar att fylla det eventuella tomrummet i våra väskor.

Tacksamma smög vi tillbaka in på bussen och inväntade våra fruktansvärt, förmodade, kriminella medresenärer. Efter detta lilla stopp sov vi resterande del av resan och hur vi tog oss hem till vår lägenhet efter bussfärden förtäljer inte historien. Men Britt lever idag livet som pensionär! Så henne lyckades tydligen vare sig jag, min syster, danskarna eller en sur skånsk tulltjänsteman ha kål på!

Länge leve överraskningar, stringtrosor och icke smugglande blivande 40-åringar!

Anna Linder