Annas krönika: Vad ska jag bli när jag blir stor?
Nyheter När drömmen om att jobba med mat försvann… Läs Anna Linders krönika
Har i vuxen ålder alltid haft en backup-plan. Om jag tröttnar tillräckligt mycket på mitt nuvarande jobb, oavsett vilket, så kan jag alltid falla tillbaka på att göra någonting med mat. Jag har hela mitt vuxna liv älskat att laga mat. Är dessutom utbildad för uppdraget och enligt utsago ganska bra på det. Kock. Tro det eller ej men jag är utbildad kock! Jag valde i grunden restaurangskolan för att jag var otroligt skoltrött och tänkte att om jag ska stå ut tre år till i skolan måste den i alla fall innehålla några moment som jag kan stå ut med. Tack vare min pappa var matlagning ett av dem. Han var inte kock. Han var Litograf (den nyfikne kan alltid googla ordet Litograf). Men han var helgernas mästerkock! På fredagskvällarna satt vi i köket. Jag i kökssoffan, mamma mitt emot och storasyster, om hon var hemma, bredvid mig. Radion surrade alternativt var vinylspelaren laddad med Beatles och pappa slamrade med kastrullerna iförd mitt i slöjden tillverkade rosarandiga förkläde och en ”släng” hängandes över axeln. ”Släng” är kökshandduken som man torkar av sig på mellan varven i köket. Nynnandes till musiken skapade han diverse magiska maträtter. Oftast traditionell husmanskost med en twist. Jag och resterande familj skulle alltid provsmaka hans helgexperiment. Med förväntansfull min skedades det fram allt från stekt strömming till kåldolmar. Kåldolmarna var för övrigt hans paradrätt. Åh vad de var goda! Receptet på dem är superhemligt och endast den innersta familjekretsen är betrodd. Sedan skulle vi berömma och bedöma. Det gjorde vi gärna.
Under min gymnasietid delade jag lägenhet med min klasskamrat Maria. Vi skapade de mest kulinariska läckerheter inspirerade från restaurangskolan såklart. I vår lilla källarlägenhet på 23 kvadratmeter serverades det både pasta med ketchup, nudlar, kokt ris och lingonsylt samt rostat bröd med smör utan pålägg. Alla dessa läckerheter skapades i vår kokvrå med endast två kokplattor medan Nirvana spelades på hög volym till våra grannars förtret. Då budgeten för mat, kläder, nöjen och så vidare var begränsad till 750 kronor i månaden, alltså studiebidraget, så tilläts inte några större utsvävningar i form av kött, fisk eller annan lyxig protein. Grönsaker var aldrig ens inne och vände i vårt kylskåp (om man inte räknar lingonsylten som med viss fantasi åtminstone innehåller bär eller ölen som innehåller malt). Vi fick ju trots allt riktig, av oss restaurangelever, lagad mat i skolan. Så nog kunde vi banta ner matdelen och öka nöjesdelen av studiebidraget. Ibland åkte vi ju dessutom hem till respektive föräldrar eller andra behjälpliga familjemedlemmar för att äta upp oss för några dagar.
Hur som helst så släpade jag mig med mycket ovilja och besvär igenom gymnasiet och tog mig ut någorlunda oskadd på andra sidan. Jag lärde mig otroligt mycket nyttigt och onyttigt under gymnasieperioden då matlagningen tillhörde den nyttiga delen och mycket av de resterande kunskaperna nog mestadels faller under den andra. Men vad kul vi hade! Under hela studieperioden funderade jag på vad jag skulle bli när jag blev stor. Matlagningen var okej, men inget jag kände att jag ville försörja mig på. Nu som då frågade jag mig hur man kan slita, stressa och jobba så ofantligt många timmar för inga pengar. Troligen för att de till skillnad från mig brinner för matlagning. Jag tycker bara att det är lite kul… Tror jag.
Så när jag till och från under min karriär funderat på vad jag ska göra när jag blir stor så har jag alltid tänkt att: Ja, ja…. Jag kan ju alltid jobba med mat. Om jag tröttnar på att jobba som vårdbiträde, receptionist, innesäljare, kundsupport, inköpare och/eller produktionsplanerare kan jag alltid öppna en kiosk, starta en foodtruck eller dylikt. Skönt att ha en backup-plan. Jag älskar ju att laga mat! Eller gör jag det?
Jag pratade för någon vecka sedan med mitt kusinbarn som studerar till socionom och hon fick ju såklart den obligatoriska frågan: Vad ska du jobba med när du är klar i skolan? Varpå hon svarade att hon inte riktigt visste. Hon hade hoppats att det skulle ge med sig under resans gång men det hade det hittills inte gjort. Jag klämde då ur mig den otroligt förutsägbara kommentaren att: Jag är minsann 46 år gammal och jag vet inte heller vad jag ska bli när jag blir stor. Då tittade min storasyster, som också var med, förvånat på mig och sa: Men du ska ju jobba med mat! Du älskar ju att laga mat! Du lagar ju jättegod mat! I samma stund som hon sa det förstod jag att det ska jag ju absolut inte! Jag älskar inte att laga… Jag vill nog skriva! Jag ska skriva när jag blir stor! Tror jag…
Anna Linder
Som vanligt en välskriven och trevlig krönika av Anna.