Annas krönika: Varför hände det alltid knasiga saker kring min pappa?

Min far var nog inte som de flestas andra fäder. Han hade sina problem och demoner. De kommer jag inte belysa här, han är ju trots allt inte kvar bland oss och kan försvara sig. Minnena av honom är dock mestadels ljusa. Han hade en fantasi som vida överstiger många andras. Jag har till exempel aldrig under min barndom fått en bok läst för mig. Däremot berättade han alltid egenpåhittade historier. Allt ifrån spökhistorier till rena rama farser. Han var min Astrid Lindgren! Ja, jag läste hennes böcker också men än idag är jag inte säker på vems historier som är bäst. (De hade nog gillat varandra).

Med det sagt så kan vi ju börja med denna ljumma försommarkväll. Jag kan ha varit i sjuårsåldern. På den tiden bodde vi i ett rött hus med vita knutar en bit utanför Örebro. På landet mitt ute på Närkeslätten med Kilsbergen i bakgrunden. 

Tror min far känt av att jag just denna dag var tämligen uttråkad, vilket sällan hände, så han bestämde sig för att ändra på det. Surmulet gick jag till sängs men efter ett tag hade John Blund strött sömnpulver i mina ögon och jag sov sött. Med ett ryck vaknade jag någon timme senare av att pappa stod lutad över sängen och viskade: ”Anna, nu är det dags! Vi måste gå ut till Spöksyrenerna och plocka av dem till mamma. Men vi måste ta det försiktigt. Det spökar ju där!” Till historien hör att detta var en helt vanlig dunge med vildsyrener som växte ca 100 meter ut på en åker. Dock hade de förekommit i otaliga av hans påhittade spökhistorier så jag var ganska skakis och upprymd när jag yrvaken följde efter min pappa i månens sken ut på åkern. Räddhågset och fort plockade jag till mig en liten bukett. Tror aldrig att jag sprungit så fort som jag gjorde på vägen tillbaka. Med bultande hjärta somnade jag sedan med ett leende på läpparna. Vilket äventyr! 

En majkväll något år tidigare. Kvällen innan Mors dag lurade han med mig till en avlägsen grannes trädgård. Denne granne hade förmånen att ha hela gräsmattan full med Gullvivor. Gullvivan, som förresten är Närkes landskapsblomma, är som bekant fridlyst och om man därtill stjäl dem från någon annans tomt är det dessutom brottsligt. Pappa tyckte däremot att det var världens bästa idé att smyga in på dennes tomt och plocka en stor bukett till mamma som hon skulle få på mors dag. Jag var så klart inte sen att följa med. I skymningen låg vi där i buskaget utanför grannens tomt och väntade på att han skulle gå in så vi kunde förse oss med hans fridlysta Gullvivor. Under tiden vi väntade så föreslog pappa en massa ursäkter som vi skulle kunna använda OM han kom på oss. Som tur var så behövde vi aldrig använda dem. Leende och lite nervösa försåg vi oss med grannens ”guld” men mamma visade nästa dag upp en skeptisk min. ”Jaha vill jag ens veta var dessa fridlysta blommor kommer ifrån” frågade hon misstänksamt. ”Förmodligen inte” svarade jag fnissandes och tittade på pappa som nöjt låtsades om som han inte förstod någonting.

Små oskyldiga historier som dessa har jag otaliga samlade i en liten ask i mitt hjärta. Han hade en fantastisk förmåga att göra de mest små triviala saker till världens största äventyr. En magisk egenskap tycker jag. Vet inte om det var för att han utöver detta var tankspridd och/eller bara befann sig mentalt på annan plats men roliga saker, kanske inte enligt honom, hände runt om och på grund av honom hela tiden. Är nu i vuxen ålder helt på det klara att min mamma inte heller alltid uppskattade alla upptåg och misstag. Hon har nog både sopat vägen, blundat och stått ut med både det ena och det andra. 

Ett litet exempel på tankspriddheten får vi väl ändå räkna deras tripp till IKEA. Det var söndagsförmiddag och pappa tänkte vara förutseende och ta med soptunnan ner till vägen. Den skulle tömmas på måndag morgon. Huset låg cirka 30 meter från vägen där sopbilen stannade. För att få den tömd måste den stå just där. Målmedvetet lade pappa ner den proppfulla tunnan och hängde den på dragkroken för att kunna dra ned tunnan den korta biten till vägen och lasta av den där så att färden sedan kunde fortsätta till IKEA. Efter ca 8 km (ca 1 km från slutdestinationen) får mamma, i backspegeln, syn på soptunnan som mirakulöst nog hängt kvar alla dessa kilometer på dragkroken. ”TOMMY LINDER!!!” Resterande konversation från bilen kommer jag inte citera. Men vet att de bland annat mötte en polis på vägen som förmodligen valde att blunda för spektaklet och tänkte att detta blir en otroligt rolig historia att dra på fikarasten. Då jag inte var med själv kan jag bara föreställa mig hur de på IKEAS stora parkering försökte hitta bästa plats för bil och släp. Ja eller bil och tunna. Tunnan skulle ju dessutom transporteras hem igen men det är en helt annan historia…

De personer som känner mig idag, men inte sedan barnsben, tänker förmodligen att: Ja, ja, det här förklarar ju ett och annat!

Varför hände det alltid knasiga saker kring dig pappa? 

Anna Linder