Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 1

Boken från 2001.

Den här boken är en krönika över en bygd som kämpar för sin överlevnad. Hotet om ett storskjutfält har legat som en tung hand över bygden i mer än ett decennium. Om hotet verkställts hade gårdar och marker ödelagts och en stor del av de gamla socknarna Tofteryd och Hagshult hamnat som en kraftigt beskuren enklav mitt inne i ett jätteskjutfält. Möjligheterna till utkomst av jord- och skogsbruk hade naturligtvis kraftigt begränsats eller helt omöjliggjorts. Bygden hade med all sannolikhet gått en långsam sotdöd till mötes.

Av Tofteryds bygdeförening har vi fått i uppdrag att dokumentera denna kamp som startade 1971 och som först 1983 genom riksdagsbeslut skulle få ett för bygden lyckligt slut. Tveklöst har kampen starkt bidragit till att få bygden att svetsas samman och därmed ge den ett ansikte utåt. Kanske bär vi alla hädanefter med oss ett Tofteryd i våra hjärtan.

Vi vill framföra ett tack till alla som ställt material till vårt förfogande, det kan gälla foton, tidningsurklipp, utredningsmaterial, arkivhandlingar och mycket mera. Genom intervjuer och nedtecknade skildringar har vi försökt att fånga en del av dramatiken under dessa år. I vårt arbete har vi varit tvungna att sålla mycket hårt, men vår målsättning har varit att spegla hur bygdens folk har upplevt kampen och aktivt deltagit i den.

Ett särskilt tack vill vi framföra till Sven Lövfors som varit oss till stor hjälp med redigeringsarbetet av boken.

Tofteryd den 1 augusti 2001

Göran Carlsson och Daniel Paulsson

Tofteryd är ett gott exempel på en levande landsbygd. Socknen är belägen i västra delen av Jönköpings län, mellan Jönköping och Värnamo, i en trakt med omväxlande natur. Dess form kan närmast beskrivas som kvadratisk. Västra delen domineras av Lagans dalgång, en platt, sandig tallmo och mot öster och norr höjer sig terrängen successivt så att den östligaste delen mot Svenarums socken börjar göra skäl för att den ligger på det småländska höglandet.

Skogen dominerar men i det kuperade området mellan Lagan och höjderna i öster återfinns både den halvmillånga Linnesjön och merparten av traktens byar och gårdar.

I öster reser sig Tofteryds kyrka, på en plats där den gamla gränsen mellan de båda småländska landen Finnveden och Njudung gick. I väster vid Lagan ligger den forna byn Skillingaryd, numera utvuxen till rang av centralort i kommunen, låt vara delad med grannen i norr, Vaggeryd. För många är emellertid Skillingaryd bekant som den plats där man tillbringat ett antal övningsdagar under sin militärtjänstgöring.

Skillingaryd är känt som mötes- och övningsplats för Kungliga Jönköpings regemente ända sedan 1777 och fram till regementets indragning 1927. Rent historiskt kan det spåras ännu längre tillbaka men då som mer sporadisk mötesplats. Då Karl XI:s indelningsverk genomfördes 1684 blev Skillingaryd mötesplats för Mo härads kompani. Från 1777 skulle hela regementet öva i Skillingaryd och då köptes 13 hektar in väster om Lagan mot att Skillingarydsborna gavs rätten till försäljning av brännvin och dricka till regements folket.

Då Kungliga andra Göta artilleriregemente uppsattes år 1895 framkom krav på ett skjutfält inom rimligt avstånd från Jönköping. 1897 inköptes ett markområde i anslutning till Jönköpings regementes övningsplats i Skillingaryd öster om Lagan, bland annat byarna Boglös och Bohult samt delar av kronoparken Götaström. Efter denna utvidgning kom skjutfältet att utgöra ett cirka 1600 hektar stort område. Sommaren 1898 var den grövsta röjningen avslutad och i september samma år genomfördes den första artille- riskjutningen.

Från början sträckte sig fältet ungefär från nuvarande Östersjövägen söder till en punkt benämnd 850 i norr och från Hässlehultshöjden i öster till Lagan i väster. För sekelskiftets pjäser var detta fullt tillräckligt. Huvuddelen av kör- och grupperingsövningarna bedrevs i trakten av Stora Spänne berget. Batteriplatser för skarpskjutning valdes i trakten av den göl som kallas Östersjön.

I slutet av 1920-talet lämnades ett omfattande utvidgningsförslag till regeringen, men det blev nej till en så kraftig utbyggnad. Det fick bli en mindre utbyggnad som ändå resulterade i att flera gårdar köptes upp under 1930-talet.

Ganska snart ökade försvarets anspråk på mark ytterligare och fram till 1943 kom skjutfältet att växa en hel del. Genom köp och expropriation har fältets yta sedan successivt ökats till att omfatta mer än den dubbla arealen i förhållande till den ursprungliga och är nu cirka 4000 hektar. Det har nu fått en långsmal form, omkring 12 km långt och 1,5-3,5 km brett. Byar och gårdar som denna gång kom att omfattas var Norra Linneryd, Hässlehult, Hultsgärde, Lövfällan, Bygget, Studstorp, Holma, Boglös och Sunnerbo samt dessutom skogsmark tillhörig Linneryd ända ner mot gränsen till Hagshults socken.

En stor del av denna utvidgning skedde under andra världskriget. Situationen i omvärlden var sådan att det knappast var möjligt med någon starkare reaktion i bygden. Traktens folk hade i allt väsentligt goda relationer till militären. Man upplät till exempel privatmark i samband med större övningar vår och höst.

Men de familjer som fick bryta upp och lämna hus och hem fick se, precis som många före dem, sina hem jämnas med marken. Deras upplevelser satte outplånliga spår inte bara hos dem själva utan även hos grannar, släkt och vänner runt om i bygden. Många kände en oro för vad som skulle kunna hända ”nästa gång”.

”Tofteryds socken är en av de bygder i vårt land, över vilka historiens spar- samma gryningsljus tidigast faller.” Så inleder den Värnamobördige historikern fil. dr Curt Härenstam sin bok Tofteryds sockens medeltidsurkunder (1954). Han fortsätter:

Socknen ligger inom det område, som blev Nydala klosters äldsta verksamhetsfält. Alltifrån denna klosterstiftelses första århundrade och intill medeltidens slut hade Nydalamunkarna jordagods att förvalta i Tofteryd. Åtkomsthandlingar till dessa hopades i klostrets brevkistor. I de ärevördiga dokumenten bevarades namnen på åtskilliga Tofterydsbor och Tofterydsgårdar. De män och kvinnor från medeltiden, vilkas namn här räddades från glömskan, hade i allmänhet deltagit i någon ekonomisk eller rättslig transaktion, i vilken Nydala varit part. De Tofterydsgårdar, vars medeltida existens är belagd, ha i stor utsträckning varit objekt i munkarnas jordpolitik.

Vi skulle veta ytterst litet om det medeltida Tofteryd och dess invånare, om Nydala kloster icke existerat och dess brevsamling bevarats till vår egen tid.

I sin bok Det sällsamma Småland (1977) låter professor John Nihlén strålkastarna spela över Östbo härads urgamla gränstrakt mot Njudung, öster om Skillingaryds skjutfält vid den gamla Lagastigen. Här vill militären vidga ett skjutfält, skriver han, och många orter ligger i eller nära farozonen. Han tänker på platser som Tofteryd, Vaggeryd, Svenarum, Nydala, Hagshult, Fryele, Klevshult, Vad är det som gör denna bygd så märklig att så många sluter upp till dess försvar?

Är det de tusenåriga fornminnena eller de medeltida templen, klostret och de gamla gårdarna? Är det kulturlandskapet självt och de härliga utsikterna? Eller är det den välmående bygden med sin trivsel och säregna blandning av gammal odling och nya företag? Nej, ingenting kan plockas ut ur sitt sammanhang, det är helheten, det stora sammanhanget mellan forntid och nutid, den obrutna tusenåriga traditionen som ger denna bygd dess adelsmärke.

Tofteryd, som skulle bli mest drabbat, är ett enda sammanhängande kulturminne. Dess historia börjar i gråaste forntid. Efter tundrans strövande jägare kom invandrarna från söder, kanske över Fornbolmen, in över Vidöstern, upp utefter Lagan och vidare mot södra Vätternområdet. Fynden av sten och flinta talar sitt språk. För 5000 år sedan och kanske mer hade folk nått Fryele-Vaggerydstrakten. När Cheopspyramiden byggdes fanns det smålänningar i Tofterydsområdets jakt- och fiskevatten.

Stenålderns stora epok var hällkistornas tid omkring 2000 f.Kr. Värmetiden nådde sitt maximum. Jordbruket och boskapsskötseln blev huvudnäringarna. Mycket av lämningarna från denna tid har försvunnit genom odling men enstaka fynd har gjorts som det ståtliga bronsålderssvärdet vid Linnesjöns strand och ett kummel söder därom.

Då bronsåldern gick mot sitt slut 500 före Kristus, fortsätter Nihlén (och vi följer här hans tal på Tofterydsdagen 1977), börjar en ny stor era i Smålands historia – järnåldern. Just denna bygd är särskilt rik på lämningar från denna tid. Sakkunniga arkeologer visar på att området kring Vaggeryd-Skillingaryd och Visingsö utgör norra Smålands mest fornminnesrika från järnåldern. Det är också här man kan visa prov på en smideskonst av högsta kvalitet. Det är nu Smålands storhetstid på detta område tar sin början. Vilken kulturell betydelse denna näring haft visar bara det att det var järnet som drog vårt första kloster till just dessa trakter, Nydala kloster.

När järnhanteringen på 1700-talet gick över till bergsbrytning och ny teknik utvecklades i samband med detta fick våra bygder gå igenom en ny omvandling. Jordbruket i kombination med skogsbruket blev huvudnäringen. För många var det en bitter kamp för överlevnad.

Så växte fram, låt oss kalla det, mångsyssleriet. Olika bygder utvecklade olika mönster för sin försörjning men här var det många som förde vidare sin kunskap om järnhantering och bysmedjorna låg tätt. En del av smederna blev så duktiga att smedjorna utvecklades till industrier. Andra sådana yrkesutövare var snickare, skräddare, murare, skomakare.

När sedan hantverket kom att behöva mer kraft än vad de små vattenfallen kunde ge flyttade flera sådana verksamheter ner mot Skillingaryd, där den rika tillgången på vattenkraft vid Lagan kunde driva tillverkningen i större skala. Till Skillingarydstrakten kom sedan valloner som ytterligare hjälpte till att utveckla gjuteri- och smideskonsten. Industrisamhället växte fram. Se vidare till exempel Joel Andersson, Tofterydsbygdens historia (1987), Bo Stråth, Skillingaryd från landsby till tätort (1979).

Sommaren 1975 byggde man en blästerugn i Tofteryd för att visa hur det gick till när man "smälte järn" i äldre tid. Här är det Uno Löv som krattar ut ur smältugnen.

Namnet Tofteryd är belagt tidigast från år 1290 och var troligen från början namnet på en by men kom sedan att bli socken- och församlingsnamn.

Den första kyrkan anses ha varit en stavkyrka. En väldig ekstock som finns bevarad i vapenhuset i den nuvarande kyrkan tror man kan vara en lämning från den första kyrkan. Den efterföljande stenkyrkan byggdes troli gen under 1200-talets senare del av den så kallade Njudungsmästaren som också tros ha varit en av byggmästarna för Lunds domkyrka.

Den nuvarande kyrkan, från biskop Tegnérs tid, invigdes år 1835. Se vidare till exempel A.V. Rendahl/Joel Andersson, Tofteryds forna kyrkor (1949); Joel Andersson, När Tofteryds kyrka byggdes (1994).

I och med att folkskolestadgan kom 1842 och den tidigare, mer eller mindre sporadiska hemundervisningen ersattes av obligatorisk skolgång för alla, började skolor byggas runt om i landet. Kyrkskolan i Tofteryd startade sin verksamhet den 3 maj 1847. Jämför utförligt Joel Andersson, Tofteryds skolhistoria, Del 1, Tiden före 1860 (1986), Del II, 1860-1885 (1990). Från och med mitten av 1850-talet var Tofteryd som församling och socken format och har sedan i stort behållit sin yttre struktur.

Fortsättning följer nästa söndag.