Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 11

LRF-utredningen

Även om LRF-kommittén med stöd av en kraftig opinion lyckats stoppa ”läglighetsköpen” stod dock skjutfältsstriden hård de följande åren. Militären med arméchefen i spetsen presenterade sin utredning med starka krav på en utvidgning.
Denna utredning blev nu föremål för den demokratiska process som länge eftersträvats, men för den skull ingalunda kunde vara självklar i sin utgång. En rad aktiviteter vidtog där nu även kommunen mycket markerat stod på skjutfältmotståndarnas sida.

Kommunstyrelsens ordförande Nils Jonsson och kommunfullmäktiges ordförande Karl-Erik Granstrand.

Min personliga position förändrades något i och med att jag blev kommunstyrelseordförande 1974. För undvikande av alla missförstånd vems uppdrag jag hade, lämnade jag ordförandeuppdraget i LRF-kommittén. Min uppgift blev nu istället att efter måttet av min enkla förmåga och den politiska majoritet som kunde uppbringas föra kommunens kamp mot en utvidgning.

Kommunens aktiviteter på området var ingalunda oväsentliga, även om de många gånger saknade den impulsivitet och känsla som medborgarna kände.

Den fysiska planeringen kom med i bilden. Kontakter togs med Värnamo och Jönköpings kommuner. Att Vaggeryds kommun skulle få ett klart stöd från Värnamo visste vi om. Förhållandet till Jönköpings kommun var mera komplicerat men ingalunda så besvärande att kommunerna kom på kollisionskurs. Karl Kittendoff visade t.o.m. öppet sitt stöd för Vaggeryds kommun, mera försiktigt även Bertil Bengtsson och Bengt Göransson.

Bekymret var länsstyrelsen med landshövdingen i spetsen och naturligtvis ledningen för A6.

Vid denna tid var jag också ledamot av länsstyrelsen. Ett flertal regionala remisser hade infordrats inför styrelsens behandling.

Naturligtvis vann remissyttranden från Vaggeryds kommun m.fl. inget gehör. Det förslag till yttrande som landshövdingen låtit utarbeta utgjorde ett entydigt bifall till en utvidgning i enlighet med arméchefens önskan.

Vid behandlingen i länsstyrelsen yrkade jag med stöd av några spridda ledamöter från länet avslag på yttrandet. I den efterföljande voteringen blev det dock ett nederlag.

I och för sig var väl detta nederlag väntat. Ändå tog jag beslutet hårt. Kanske var jag för spänd, föreställande mig att yttrandet var en ödesfråga. Kanske var jag en smula trött. Under alla omständigheter minns jag att jag kände mig ensam och överkörd av etablissemanget och grät en liten skvätt vid hemfärden från sammanträdet.

Överste Sten Geijer.

Under hösten 1976 har A6 fått en ny regementschef efter överste Gösta Gärdin som fått en ny tjänst vid arméstaben. Den nye chefen överste Sten Geijer går ut ganska frimodigt och uttalar bland annat att han fått nog och är helt inställd på att bygga ut skjutfältet. I februari månad 1977 går det att hitta följande provocerande uttalande från honom i lokalpressen:
– Här kommer vi att dra igång nu! De som inte godvilligt går med på att avyttra mark får finna sig i att vi ansöker om expropriation.
– Hemställan om att stoppet för inköp av gårdar inom utvidgningsområdet skall hävas har gjorts hos Försvarets fastighetsnämnd. Vi väntar bara på besked därifrån, säger A6-chefen.

Ur samma artikel saxar vi en kommentar av Evald Andersson som är bygdens talesman:
– Om moder Svea skall föda fram överstar med sådan förstörelselusta som överste Geijer tycks besitta, så kommer snart hela kommunen att bli skjutfält. Men han kan påräkna en strid, som han aldrig sett dess like till.

Men överste Geijer fortsätter att tala klarspråk. Här en annan rubrik, som han står bakom: SKJUTFÄLTET MÅSTE UTVIDGAS. NÅGOT ANNAT ÄR OREALISTISKT.

Jag blev djupt bedrövad och trodde att nu håller vi på att förlora kampen när jag läste om överste Geijers fräna uttalande. En fredagskväll, någon gång i juni månad måste det ha varit för vi höll på med höet, skrev jag ett brev till Oskar Lindkvist (s) som var ledamot i Försvarets fastighetsnämnd. Jag talade om hur jag kände det och erkände att det kändes tungt. Jag hade redan tidigt fått god kontakt med honom och känt att han lyssnade på våra argument.

På söndagskvällen lade jag på brevet på posten. På tisdagen någon gång ropade Evy till mig att det var telefon och då jag kom in var det Oskar Lindkvist som ringde mig. Det första han sa var:
– Varför är du så deprimerad? Du låter så uppgiven. Varför är du det?

I samtalet berättar han om hur läget är och talar om hur diskussionen går. Det är fortfarande mycket påverkansbart. Han ingöt mod och uppmanade oss att hålla samman och att få med så många som möjligt i motståndet, gärna också från Värnamo kommun.

Jag fattade nytt mod och gick ut och sa till dem jag träffade de närmaste dagarna, att jag har goda förhoppningar om att det skall gå vägen. En tidningsreporter försökte pressa mig på varför jag kunde känna mig så säker och jag sa att jag har sådan information så jag tror på det jag säger. Jag blev faktiskt erbjuden pengar om jag utlämnade min källa, men den frestelsen föll jag inte för. Detta var förresten inte den enda kontakten som inte var officiell. En annan sådan nyckelperson var en riksdagsman Gunnar Björk (c), som var oss till stor hjälp.

Inom länsstyrelsen arbetar man febrilt med att sy ihop ett förslag på utvidgning med ett nytt målområde ute på Dala mosse. Säkert finns det förhoppningar om att ett sådant förslag skall accepteras av alla parter.

Redan tidigare har militären använt sig av ett område som upplåtits av Jönshultsbonden Åke Albertsson. Nu framträder han och gör klart att det inte längre är aktuellt att upplåta mark för skjutningar. Han säger:
– A6 har långt innan jag blev bonde här i Jönshult haft tillstånd till målområden på min del av Dala mosse. Nu talar man om att mossen skall bli en del av skjutfältsutvidgningen och det är jag inte beredd att gå med på. Därför anser jag det bäst att helt förbjuda målområden på den del av mossen som är i min ägo. Jag gör det delvis därför att jag vill visa min vilja att kämpa för en levande landsbygd och jag har hela bygden här bakom mig.

Lantbrukare Albertssons beslut att förbjuda skjutningarna i Dala mosse ställer naturligtvis till bekymmer för A6 och dess överste Sten Geijer. Översten har personligen varit ute hos Albertsson och diskuterat frågan, men Albertsson ger inte på något sätt efter. Överstens sista ord då han går är:
– Vi får säkerligen anledning att träffas flera gånger.

I tidningarna kan man läsa om hur debattklimatet hårdnat efter överste Sten Geijers provocerande uttalande om expropriation. Här följer några andra tidningskommentarer från ortens folk.

Tage Jonsson:
– Det är ju inte bara det att man hotar med att roffa åt sig skogsmark, som är ovärderlig för ett jordbruk av den storlek som mitt. Ska man överhuvudtaget kunna klara sig så måste man ha den skog som finns här annars går det inte. Här är det inte fråga om att man är motståndare till försvaret, men det är klart att man blir orolig efter ett utspel som det överste Geijer här har gjort. Skulle ett målområde i Torrmyra kronopark bli verklighet så kommer man att bo mitt emellan pjäsplatserna och målområdet, och bara det innebär ju en risk. Ett intrång av det här slaget ställer jag mig helt avvisande till. Jag går aldrig med på att godvilligt lämna mark.

Bertil Claesson:
– Det är otroligt att det finns folk som har tankar på att ödelägga en bygd som denna bara för att få bättre plats för sina kanoner. Nej, någon utvidgning av skjutfältet är vi inte betjänta av och vi kommer att göra allt som står i vår makt för att motarbeta en sådan utveckling. Överste Geijers uttalande med hot om expropriering kommer att svetsa oss samman till kamp för vår bygd.

Karl-Gustav Gustavsson:
– Tar man den här delen så är förmodligen vägen öppen för fortsatt expansion av skjutfältet. Det skulle innebära att bygden här läggs öde. Vem vill bo inom ett område som långa tider under året blir ett av militärernas övningsområden? Granater skulle korsa över våra huvuden och helt ofarligt är det väl ändå inte.

Rune Andersson:
– Det skulle innebära katastrof för alla minkfarmare i bygden om de hår planerna blir verklighet. Minken är mycket känslig för buller och vid minsta fara biter honan ihjäl sina ungar och de äldre blir ytterligt nervösa. Jag har hittills varit en mycket försvarsvänlig person, men nu är det frågan om inte försvarsviljan börjar naggas i kanten. Min egen rätt att existera tänker jag dock försvara med alla tillåtna medel.

Ytterligare andra från bygden fattar pennan och skriver insändare. Det är uppenbart att överstens hot om fortsatta läglighetsköp och planering för expropriation har fått alltfler att aktivt ge sig in i striden.

På förarplats sitter kapten Hans Berger. På marken från vänster Jan Bruzelius, överste Sten Geijer och major Arne Andersson.

Det är inte bara bygdens folk som är överraskade av överste Sten Geijers utspel i skjutfältsfrågan. Överstelöjtnant Hans Lundberg, som sitter med i försvarsutredningen, är också överraskad och säger att Sten Geijer givetvis kan ha åsikter om Skillingaryds skjutfält men att ärendet ändå inte handläggs av A6 i Jönköping. Det är försvarsutredningen som kommer att besluta om A6 och yttra sig om Skillingaryds skjutfält.

Kommunfullmäktiges ordförande, Karl-Erik Granstrand, kommunstyrelsens ordförande, Nils Jonsson och kanslichefen, Lars-Gunnar Brännesson.

I början av mars månad 1977 gör representanter för berörda kommuner en uppvaktning i Stockholm. Från Värnamo kommun deltar kommunalrådet Helmer Karlsson, från Vaggeryd kommunalrådet Allan Friberg, kanslichefen Lars-Gunnar Brännesson, LRF-representanten Axel Larsson och Evald Andersson för Vår bygds framtid.

Man träffar tre ministrar, nämligen försvarsministern Erik Krönmark, bostadsministern Elvy Olsson och jordbruksministern Anders Dahlgren. Något besked om när regeringen tar upp ärendet får man inte, men försvars- ministern lovar att några fler läglighetsköp inte är aktuella, och om det blir ett nej så skall de fastigheter som köpts in bjudas ut till privata köpare.

Bostadsministern, som har huvudansvaret för markanvändningsfrågorna gör klart att hon inte ser detta som ett utvidgningsförslag utan som en nyetablering av skjutfält. Jordbruksministern klargör att det är uppenbart att man måste vara mycket försiktig med att ta värdefull mark ur produktionen.

Under ett par månader bedrivs i kulisserna och i tidningarna ett intensivt opinionsarbete från olika håll för att koppla samman de två ärendena A6 fortlevnad och utvidgning av skjutfältet i Skillingaryd. Det är ett uppenbart bekymmer med förläggningen av ett artilleriregemente inne i Jönköping och begränsningen av övningsutrymme. Uppvaktningar och braskande tidningsrubriker kommer i tät följd. Ena dagen skall regementet läggas ner och nästa dag har man fått löfte om att det skall få vara kvar. De värnpliktiga påverkas av detta ordkrig och det blir demonstrationer med högljudda protester mot att regementet kanske skall försvinna. I fet stil hävdas att om regementet läggs ner blir det 460 personer som kommer att bli uppsagda.

Politiker framträder och försöker finna kompromisslösningar, men Vaggeryds kommuns ledande politiker står fast vid sin uppfattning att de inte accepterar någon utvidgning. En som ofta och villigt uttalar sig är Birger Ekström. Han gör klart att det är en katastrof för bygden om A6 läggs ner, miljoner rinner bort.

Försvarsministern Erik Krönmark säger till en tidning att det är svårt att rädda A6 om inte skjutfältet byggs ut.

Onsdagen den 20 april 1977 uppvaktas Försvarets fredsorganisationsutredning av en deputation från Jönköpings kommun, länsstyrelsen och anställda på A6 för att lägga ett extra ord för regementet. Representanter för Vaggeryds kommun är inbjudna att vara med, men kommunstyrelsen avböjer då man är rädd för en sammankoppling mellan A6 och skjutfältsutvidgningen och det vill man inte vara med om.

Efter uppvaktningen lovar generaldirektören Gunnar Gustavsson att A6 inte kommer att läggas ner, men förutsättningen är att det blir en utvidgning av skjutfältet i Skillingaryd. En rubrik lyder: A6 STÅR KVAR – OM SKILLINGARYD VILL.

Allan Friberg, kommunalråd, ger svar på tal:
– A6 engagerar oss inte mer än annan företagsnedläggning.

Inom det socialdemokratiska partiet blir det nu en het debatt och partidistriktet har i en kongress tagit upp frågan och vill få till stånd en ”försiktig utbyggnad, det gäller jobben”. Vaggerydsavdelningen är emellertid mycket tydlig i sitt ställningstagande:
– Vi offrar inte en tumsbredd mark till skjutfältet.

Ordföranden i partidistriktet Göran Karlsson vädjar till Vaggerydsgruppen, men man är omutlig i sitt beslut.

Länsstyrelsen har ju hittills varit remissinstans men får nu förfrågan från Försvarets fastighetsnämnd om man inte kan ta en mer aktiv del i arbetet på att finna en lösning.

Länsrådet Ragnar Forss har tagit emot förfrågan och länsstyrelsen har tydligen nu ambitionen att sammanjämka de olika intressena. Från länsstyrelsens sida vill man arbeta med ett så öppet mandat som möjligt, det vill säga olika förslag på lösningar skall undersökas.

Kommittén Vår bygds framtid visar inte någon större kompromissvilja. Tvärtom fortsätter den att på allt sätt arbeta för att arméchefens vilja inte skall förverkligas. Evald yttrar bland annat:
– Allt sedan slutet av 1800-talet har den här bygden fått släppa till mer och mer mark till skjutfältet. Nu ropar man återigen på en kompromiss och än en gång vill man att vi skall offras till förmån för A6 men det är något som vi inte kan acceptera. Såvitt jag kan bedöma rör sig kompromissen om ett helt nytt målområde med avskjutningsplatser. Det innebär att vi skulle få ett lika stort skjutfält till som det redan befintliga. Vi vidhåller att vi kan tänka oss hyra ut mark vid några tillfällen, men en utvidgning av skjutfältet går vi aldrig med på.

Lördagen den 16 april 1977 framgår av tidningsartiklar i lokalpressen att Försvarets fredsorganisationsutredning har lagt sig i debatten. Det är en överstelöjtnant Hans Lundberg som förklarar att om A6 skall bestå så är en viss utvidgning av Skillingaryds skjutfält absolut nödvändig.

I maj månad skall pusselbitarna läggas på plats och i juni månad 1977 planeras det för att ärendet skall föras upp på departementsnivå. Tveklöst är det så att under de två vårmånaderna 1977 sker mycket arbete utanför taburetterna. Det gäller att få politisk majoritet för den linje som stakas ut.

Tyvärr kan vi inte läsa ut så mycket av de officiella dokumenten, men det måste varit många och långa informella samtal mellan de olika grupperingarna. Ingen vill vara förlorare, men nu måste folkviljan på lokal-, läns- och riksplanet vävas samman.

Länsstyrelsens nya uppdrag att aktivt försöka få till stånd en jämkning av förslaget till utbyggnad blir en svårknäckt nöt. Sammankopplingen mellan utvidgningen och A6 fortlevnad har bitit sig fast och slagit rot. Nu visas det siffror på att en nedläggning av A6 skulle innebära att 460 personer blir utan arbete och detta ställs mot de lokala uppoffringar som får göras inom Vaggeryds kommun.

Gång efter annan förs det fram att de målområden som man planerar nere vid Torrmyra-Dala mosse bara berör arton personer. Det är nu inte längre fråga om att man arbetar på en utvidgning av skjutfältet utan på en etablering av ett nytt skjutfält, ungefär lika stort som det gamla, med cirka 4000 hektar. Av dessa kommer 1200 hektar att vara privatägd mark, medan resten är mark som ägs av domänverket. Det framhålls som en stor uppoffring att man eventuellt kommer att avstå från området runt Ekesås.

Det utlyses opinionsmöten i Svenarum och Tofteryd i maj månad. På Tallnäs blir det storsamling med cirka 400 personer. Det hela mynnar ut i en skrivelse som riktar sig till regeringen med ett direkt krav att ingen utvidgning av Skillingaryds skjutfält får företagas.

I tidningarna kan vi läsa om hur ett par lantbrukare nere i Kushults by, Ivar Johansson och Einar Abelsson inte har något emot att sälja till kronan, medan några från Torps by, Sture Jonsson, Karl Malkolmsson och Yngve Magnusson samstämmigt förklarar att de aldrig kommer att frivilligt lämna sina gårdar.

Inför länsstyrelsens slutbehandling spekuleras det mycket om hur länsstyrelsens representanter kan tänkas rösta. Kommer det att bli majoritet för det förslag som för många tydligen framstått som det enda tänkbara, nämligen Torrmyraalternativet?

Den 11 juni publiceras avgörandet i länsstyrelsen med stora rubriker i flera tidningar. Med siffrorna 11 ja och 4 nej går frågan vidare till Försvarets fastighetsnämnd med förslag på utbyggnad enligt det så kallade Torrmyraalternativet. Många gör klart att det som för deras del avgjort frågan är att A6 kan vara kvar i Jönköping.

Något som också står klart uttalat i beslutet är att denna lösning inte får betraktas som en etapplösning. De två personer som deltar från vår kommun röstar mot en utbyggnad, nämligen Nils-Yngve Nilsson (m) och Nils Jonsson (c).

I Värnamo Nyheter kommenterar Nils Jonsson beslutet:
– Länsstyrelsens majoritet har formellt vunnit en seger, men det är egentligen en förlust. Jag har en känsla av att man ändå inte kan utvidga skjutfältet mot kommunens bestämda önskan. Jag har väl sällan i en beslutande församling av det här slaget upplevt en så tryckt stämning från majoritetens sida. Uppenbarligen är majoriteten här innerst inne mycket olustig över sin situation. Den olustiga känslan som man måste ha haft grundar sig säkert på att man har accepterat kopplingen med A6. Därmed har man inte haft något annat val än att fatta ett beslut i den här riktningen. Om man i stället följt de riktlinjer som vi i Vaggeryds kommun hela tiden har hävdat – att A6 övningsbetingelser är goda – och arbetat efter den linjen så hade det funnits förutsättningar att både rädda A6 och undvika en utvidgning av skjutfältet.

Många är bestörta över hur en länsstyrelse så kan köra över en enig kommun. Allan Friberg uttalar sig och säger att än har inte sista blodsdroppen runnit ut. Landets skjutfältsmotståndare har samlats för att i en samlad aktion uppvakta försvarsministern och åter framhålla det omöjliga i att låta militären få sina önskemål om mer mark till skjutfält tillgodosett. De får inte med sig några löften, men Erik Krönmark lyssnar till deras argument.

Under den närmaste månaden finns det gott om insändare och ledarkommentarer som försöker rannsaka beslutet ur olika perspektiv. Tveklöst uppfattar man det så att om det inte funnits en sammankoppling mellan A6 och skjutfältet hade beslutet blivit ett annat. Ingen har heller riktigt på allvar lovat att A6 kommer att finnas kvar om det blir en utvidgning

Nästa avsnitt kommer nästa söndag…