Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 12
Nyheter Tolfte delen i artikelserien ur boken utgiven av Tofteryds bygdeförening 2001 med avslutning i början av juni.
Evald Andersson berättar
Jag var väldigt spänd på hur det skulle gå i länsstyrelsen och vid ett tillfälle ringde jag upp Nils-Yngve Nilsson (m) för att försöka få reda på hans ställning. När vi hade pratat runt lite så sa han:
– Du vill väl ha reda på hur jag tänker rösta i skjutfältsfrågan förstår jag. Då skall jag tala om för dig att jag är affärsman och van vid att få betalt. I det här fallet kommer vi inte att få den ringaste ersättning så det finns ingen anledning att ge dem en enda kvadratmeter. Det kommer jag att stå för
”Den arme Ljungberg” i Nissafors
Vi låter nu Joel Andersson berätta om länsstyrelsens hantering av skjutfältet och personerna däromkring.
Länsstyrelsen med landshövding Sven af Geijerstam som ordförande spelade en mycket ful roll i skjutfältsstriden. Landshövdingen hade tidigare av någon anledning hamnat i regeringsställning. Men han lär ha varit mest till besvär för Erlander och placerats i ett litet rum på vindsvåningen i kanslihuset. Ja, historien låter helt otrolig men för oss i Tofteryd låter den fullt trovärdig.
Ja, var han oduglig i regeringen så var han det i ännu högre grad i länsstyrelsen och alla andra styrelser där han ansågs självskriven, till exempel i Hembygdsförbundet.
Det hör ju inte till skjutfältet men jag var med på ett sammanträde om nya stadgar för Hembygdsförbundet där han satt ordförande. Jag var ju bara suppleant men var kallad. Då föreslogs han som ordförande också i fortsättningen och en major Linderstam vid A6 som ledamot. Jag tyckte att det började osa katt!!! Så jag sa:
– Vi vill inte ha varken länsstyrelse eller A6 att sköta vår hembygdsvård!
De avsade sig båda två. Har du hört på maken? Natten efter sov jag väldigt gott, jag hade uträttat stordåd och rensat luften. Men jag blev aldrig mer kallad till något sammanträde!!
Men nu till skjutfältsfrågan. Vad jag förstår var det ju landshövdingens dåliga omdöme som var orsaken till att Jönköping också miste sitt A6. Jonsson i Kohult hade ja, jag tror man kan säga det för jag känner honom mycket väl – den skarpaste hjärnan i den samlingen och han sa ju att dessa frågor inte fick kopplas samman!! Så blev det ju ändå. Det var tack vare den inskränkte landshövdingen som Jönköping miste sitt regemente, det är det verkliga förhållandet.
Nu till den arme Ljungberg, som satt i länsstyrelsen. Han var ju (c) och hade inom lyckta dörrar för sina partikamrater berättat att han blivit uppringd av landshövdingen som sagt:
– Om du inte röstar emot de övriga i c-partiet och för en skjutfältsutvidgning så skriver jag inte under din ansökan om stödlån till din fabrik i Nissafors. Han berättade också att om han inte fick dessa pengar skulle det innebära konkurs för företaget. De hade ju full förståelse för detta men fordrade då också att han skulle avsäga sig sitt landstingsuppdrag.
Denna sorglustiga historia fick ett efterspel. Jag blev ombedd att komma till en hembygdsfest i N. Hestra, som är närmaste grannbygd till Nissafors lite senare på sommaren. När jag då berättat vad jag skulle, var det någon i publiken som ville att jag skulle berätta om skjutfältsstriden. Men jag sa att just nu befinner jag mig lite för nära Nissafors för att våga tala fritt av hjärtat, så jag avstår hellre med tanke på att jag vill komma hem ostört. Det blev ett gott skratt av den stora publiken.
Ny manifestation på Tofterydsdagen 1977
Tidningen Expressen uppmärksammar att tofterydsborna åter tar till sitt gamla vapen, nämligen en hembygdsdag – Tofterydsdag. Joel uttalar sig och säger att man räknar med att det kommer 3000 personer. Folk har hört av sig från hela landet och vill komma hit och hjälpa till.
Det blir en solig och fin dag med 8000 besökare. Aktiviteterna är många och vi kan läsa oss till att det är mycket god stämning, men under ytan finns den gnagande oron för framtiden.
I kyrkan blir det julottetrångt, när man vill lyssna till professor Nihlén och vi saxar några meningar ur hans tal där han först citerar Nathan Söderblom:
– Glöm inte bort att hembygden är mera än stenar och mull utan människor och pulserande liv. Vi skulle behöva motståndsmannen Vilhelm Moberg i dag. Höra honom ropa till förtryckare och gisslare: Låt budkaveln gå! Rid i natt!
I sedvanlig ordning uppläses på kyrkbacken ett förslag till resolution med följande lydelse:
Tofterydsdagen kräver
Att regeringen avvisar varje form av utvidgning av Skillingaryds skjutfält, vilket innefattar länsstyrelsens nyligen lagda kompromissförslag. Att denna bygd blir bevarad i sin nuvarande struktur med sin kombination av jord- och skogsbruk, som garanterar en fortsatt levande landsbygd.
Att regeringen respekterar ortsbefolkningens uttryckliga vilja. Ett annat ställningstagande från regeringens sida framstår som helt främmande för vår demokrati och vårt samhälles grundsyn på medinflytande och medbestämmande.
Ett rungande Ja hörs vid Tofteryds kyrka på lördagseftermiddagen. Det är de församlades svar på kyrkoassistent Hans Hultbergs fråga om de är villiga att anta resolutionen.
Inge Norberg, Sonny Andersson och Joel Andersson åker i en "knoballavagn"
LRF utreder A6
LRF:s länsförbund går nu in till regeringen med anledning av att Försvarets fredsorganisationsutredning, FFU, lämnar sitt slutbetänkande. Där slås fast att A6 bör vara kvar som eget regemente främst av värnpliktssociala skäl. Detta förutsätter då att mark kan disponeras i Skillingaryd för att åstadkomma som det heter ”godtagbara utbildningsbetingelser”. Länsförbundet upprepar sin tidigare uppfattning att A6 kan bevaras utan någon utvidgning av skjutfältet i Skillingaryd. Detta gäller om viss del av utbildningen kan förläggas till Älvdalens skjutfält som omfattar 54 000 hektar.
En utvidgning av Skillingarydsfältet är enbart en etapplösning, heter det i LRF-skrivelsen. Detta är också främsta motivet till förbundets inställning. Detta anser man klarlagt genom FFU:s slutsats att det enbart är Älvdalens skjutfält som motsvarar artilleriets egentliga önskemål. FFU vill att detta skall användas i större utsträckning framöver. LRF protesterar kraftigt emot att en statlig utredning medverkar till sammankopplingen av A6 och Skillingaryds skjutfält och samtidigt säger att endast Älvdalen uppfyller önskemålen. LRF menar också att länsstyrelsen kört över Vaggeryds kommun genom sitt ställningstagande (vilket innebär ja till ytterligare knappt 4000 hektar). Man beklagar att det inte finns någon kommunal vetorätt i markanvändningsfrågor av denna karaktär men önskar att regeringen trots detta respekterar kommunens enhälliga ställningstagande. LRF lägger hela skulden för en eventuell nedläggning av A6 på de militära myndigheterna, som åstadkommit sammankopplingen mellan A6 framtid och utvidgningen av Skillingaryds skjutfält.
Sammanfattningsvis upprepar man att Skillingaryds skjutfält varken kan eller bör utvidgas. I den mån militären vidhåller att det är nödvändigt att utvidga skjutfältet för att A6 skall vara kvar föredrar LRF att A6 läggs ner.
”Nu skjuter militären skarpt mot Friberg”
Så lyder en rubrik i Smålands Folkblad. Under en övning har en av kulsprutorna som deltar i övning ute på skjutfältet vippat till och kulorna slår ner i en stor ek ett 20-tal meter från den plats där Sara Friberg arbetar. Strax efteråt kommer en fanjunkare åkande och då hon berättar för honom vad som inträffat kommer en ny kulkärve farande upp i ett annat träd. Fanjunkaren rusar in till telefonen och ser till att all eldgivning upphör.
Allan Friberg blir förvånad över hur man kan komma på att skjuta i östvästlig riktning med sådana vapen när fältet har nordsydlig sträckning. Någon ursäkt från militärens sida får de inte, men det viktigaste är ju trots allt att ingen kommer till skada.
Skjutfältsfrågan i Försvarets fastighetsnämnd
Måndagen den 10 oktober kommer Skillingarydsfrågan att behandlas i Försvarets fastighetsnämnd. Då skall man besluta om hur frågan skall tacklas. Smålandsbygdens tidning skriver att det är två alternativ som gäller, nämligen
1. Besluta föreslå regeringen att utvidga fältet i Skillingaryd.
2. Fortsätta att utreda mer om verksamheten kan förläggas till Älvdalens skjutfält.
Går fastighetsnämnden in för det senare alternativet innebär det att frågan om Skillingaryds utbyggnad kommer att uppskjutas.
Hur beslutet än utformas kommer det att ta tid. Frågan kan väntas komma på regeringens bord för yttrande först under hösten 1978. Med den tidsordningen kan den inte nå riksdagsbehandling förrän tidigast våren 1979.
Försvarsministern kommer på besök men får kalla handen
Försvarsministern Erik Krönmark kommer till Jönköping och A6 för att informera sig om läget. Frågan om kadettutbildningen på A6 är satt under regeringens prövning. Befintliga lokaler är otidsenliga och innan man bygger om eller till vill man pröva förutsättningarna långsiktigt. Försvarsministern gör klart att om kadettutbildningen flyttas blir det en försvagning av A6 ställning.
Efter besöket i Jönköping gör han en snabb visit ner till Skillingaryd för att träffa några av de kommunala tungviktarna. Det blir en bekräftelse på att för Vaggeryds kommuns del finns det ingen vilja till kompromiss. Någon form av utvidgning av skjutfältet är man inte beredd att diskutera.
”De för krig mot sitt eget folk”
Under den rubriken finns det en stor artikel i GT-helgextra den 5 november 1977. Alvar Karlsson, Hultsgärde berättar om hur han tvingats lämna gården 1941 då skjutfältet expanderade kraftigt.
– De tvingade oss att sälja. Vi sålde inte frivilligt så de tog det med expropriation. Hans Hultsgärde är nu en ödeby bland många andra inne på skjutfältet.
Alvars söner köpte sedan en annan gård. Nu vill försvaret ha den också! Men den här gången finner sig inte bönderna stillatigande, som de gjorde på 40-talet. Alvar Karlsson är i dag gammal, 87 år, men bitterheten över hur det gick till den gången sitter ännu djupt. Han berättar att han fått 35 000 för hela gården.
– Det var en präktig gård med ett tvåvånings bostadshus, lagård, loge, uthus, åkrar och ängar.
Många mödosamt uppodlade åkrar växer igen, byggnaderna rasar eller skjuts sönder. På många håll återstår bara husgrunderna. Det sitter varningsskyltar överallt: ”Livsfara!”. Målområdena ser ut som kraterfyllda månlandskap.
Alvar Karlssons söner Olle och Göran köpte en gård utanför skjutfältet. Nu hotas också den om försvaret får sin vilja igenom.
– Får se hur det går för oss nu, säger Olle. Vi säger nej till större skjutfält därför att vi vill inte ha ödebygd här också.
– Vi måste försvara jorden mot kanonerna, säger Evald Andersson i samma artikel. Det är rena rama diktaturen, fortsätter han upprört. Vi har följt frågan ända upp till toppen, hela vägen sitter det militärer. Utredningen om militären skall få utvidga, är också gjord av militärer.
Försvaret har sedan länge anläggningar i trakten. 1897 öppnades Skillingaryds artilleriskjutfält. Bönderna har drivits i väg med hårda metoder.
– Nu är det dags igen. Men nu bjuder vi motstånd.
Tofteryds skollärare, Joel Andersson är frispråkig som alltid.
– De krigar i eget land! För krig mot sitt eget folk! De kommer att skjuta över här. Ingen kommer att våga bo här då. Får militärmyndigheterna igenom sina planer kommer det att innebära total förstörelse. Hindrar vi dem inte nu så fortsätter det!
– Man börjar misströsta, säger Joel bittert, såna metoder de haft och har än. Men jag vågar inte tro att det kan hjälpa på sikt.
Brev till statsminister Torbjörn Fälldin
Professor John Nihlén skickar ett personligt brev till Torbjörn Fälldin som vi här citerar delar av.
Broder,
Med tanke på tidigare samarbete och det värdefulla stöd du gav Samfundet för hembygdsvård i dess arbete för natur- och landskapsvård, vill jag fästa din uppmärksamhet på en fråga som nu blivit brännande aktuell – den föreslagna utvidgningen av Skillingaryds skjutfält i Småland.
Det gäller här ingen liten utvidgning – från nuvarande 4000 hektar till 11 000 hektar. Det skulle innebära ödeläggelse av en hel bygd, en stor bit av den småländska kulturbygden, med ännu levande jord- och skogsbruk, rik på minnen och med en storslagen och värdefull natur.
Jag tvekar inte när jag säger att det område man nu vill ta i bruk för militära ändamål hör till de värdefullaste vi har här i landet, när det gäller natur, kultur och levande bygd. Här hotas tusenåriga fornminnen, medeltida tempel, gamla och nya gårdar, ett stort sammanhängande kulturlandskap.
Det har gripit mig mycket att se denna uppslutning kring den hotade bygden, från praktiskt taget hela befolkningen, kommunernas representanter och gemene man. Detta är sannerligen inte så vanligt.
Det skulle vara djupt tragiskt om de snäva militära synpunkterna här skulle få dominera över en folkopinion som innesluter nära nog 100% av befolkningen och som vittnar om en stark och mäkta kärlek till hembygden.
Detta är inte en officiell skrivelse utan en personlig vädjan från en gammal vän om hjälp att rädda denna bygd från ödeläggelse.
Jag vill tillägga att jag finner denna fråga och därmed besläktade lika viktiga som problemen kring kärnkraften.
Med hjärtlig hälsning
Din tillgivne John Nihlén
Ordväxling mellan ÖB Stig Synnergren och bygdens folk
I början av december får vi ett celebert besök. Överbefälhavaren Stig Synnergren kommer ner till skjutfältet för att skaffa sig direktinformation om läget.
Det finns inte mycken tid i programmet för kommunens representanter. Man lyckas plocka in en kort träff på 45 minuter. Det enda som kommer ut efter denna träff är att man är överens om att man inte är överens.
ÖB gör en flygbesiktning över området och landar bland annat inne vid Galtåsen. En grupp ur lokalbefolkningen har letat sig dit, trots hemlighetsmakeriet, och möter upp med banderoller som STOPPA SKJUTFÄLTS- UTVIDGNINGEN! och SKJUTFÄLT, ÖDEBYGD: NEJ!
Det blir ordväxling mellan ÖB och bygdens representanter. Den första kommentaren hänsyftar på den förstnämnda skylten där ÖB tycker att det i alla fall är positivt att man inte vill ha bort skjutfältet som finns. Då ÖB får ögonen på den andra skylten blir det ett annat tonfall.
– Ni menar väl inte att ni tror att det blir ödebygd om det byggs ut? frågar han. Men det är just vad de närvarande tror. Eskil Johansson och Karl-Erik Andersson, båda starka motståndare till varje tanke på utvidgning svarar:
– Det går bra att följa med oss på en tur runt de gamla gårdarna som funnits här i området, blir deras inbjudan, men ÖB avböjer. Han har inte tid.
Eskil på Kärret
Vi låter Joel Andersson ge sitt porträtt av en skjutfältsmotståndare.
Eskil Johansson på Korskärret var den störste hjälten bland skjutfältsmotståndarna. Men så hade han också fått känna på vad det betyder att bo granne med ett artilleriskjutfält under många år.
Så till exempel hände det att I11 i Växjö hade övningar med någon sorts granatskjutning under befäl av en kapten Selén. Denne hade – efter vad han berättade vid förhören inför tingsrätten i Värnamo – ingen utbildning för sådan skjutning och därför försvann granaterna i annan riktning än mot målområdet. Ett tiotal hamnade på sluttningen upp mot Hult. En granat gick rakt igenom Eskils nylagda ladugårdstak och sen ut genom en vägg. Hans fru, som var ensam hemma hörde en kraftig smäll men kunde inte komma underfund med vad som förorsakat den. Först flera dagar senare upptäckte man hålen men granaten kunde man inte finna. Däremot hittade man ett flertal andra i terrängen runt omkring.
Eskil var på flera sätt den ettrigaste skjutfältsmotståndaren av oss alla. Hans fysiska styrka förenad med ett skarpt intellekt och en obeveklig vilja att aldrig ge upp var det mest utmärkande för honom. Han hade ringa aktning för militärer, särskilt för dem med många stjärnor och brukade citera: ”När Gud skapade männen blev en del utan hjärnor men i stället fick de revärer och stjärnor.”
Detta kom särskilt fram den gången överbefälhavaren Synnergren besökte Skillingaryd. Han höll sig vid A6-förläggningen och alla civila var portförbjudna. Han skulle också bese området som nu skulle bli det utökade skjutfältet. Man sa att han var ängslig för befolkningens demonstrationer så han skulle flyga över området i helikopter. Eskil hade lyckats ta reda på att helikoptern skulle gå ner på Galtåsen och jag minns att han ringde till mig att vi skulle samlas så många som möjligt där och demonstrera. Jag kunde inte men Eskil på Kärret handlade nästan ensam. Jag tror han hade lärt sig av Sven Duva. Han var på plats och tog emot ÖB med hjärtliga ordalag om vår älskade hembygd som vi kommer att försvara till sista blodsdroppen t.o.m. mot våra egna militärer. Vilken kämpe. BRAVO!