Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 15

Aktiviteter på riksnivå

De efterföljande aktiviteterna som kommunen vidtog på riksnivå, var välmotiverade och gav i varje fall försvarsutskott och enskilda statsråd och riksdagsledamöter en ökad insikt i skjutfältsfrågan.
Betydelsefullt var också det regeringsskifte som ägde rum 1976. Dels gav det oss mera tid. Nya politiker måste sätta sig in i ärendet, dels gavs det också fler möjligheter till inofficiella politiska kontakter. Men det var framförallt tiden som arbetade för vår sak. Svenska rikspolitiker av alla kulörer började inse att försvaret måste bantas och omorganiseras. Detta förhållande var i slutändan av avgörande betydelse för den lyckliga utgången.

I och med att jag slutade som kommunstyrelseordförande 31 december 1976 var mitt direkta engagemang i skjutfältsfrågan avslutat. Jag var ingalunda oroad för att det fortsatta motståndet skulle mattas av. Med Allan Friberg som ordförande i kommunstyrelsen och Evald Andersson i kommittén Vår bygds framtids kunde väl utgången av skjutfältsstriden bara utmynna i en total seger!
Till sist ett litet minne, en enskild händelse som värmer mej än i dag. Ett sådant där minne som betyder mer än politisk framgång, kändisskap, makt eller inflytande av vad slag det vara må.
En kväll före jul 1971 då jag under månader tidvis försummat arbete och många gånger lämnat hem och familj till ensamhet, för aktiviteter i skjutfältfrågan, och även brottades med en pessimistisk syn på våra möjligheter att lyckas, kom Lennart Olsson överraskande med en julblomma samt en liten summa pengar från LRF. Blomman som en symbol för den tacksamhet människorna i tofterydsbygden kände för det oegennyttiga arbete jag lagt ner för att rädda deras hembygd, och pengarna som symbolisk ersättning för de omkostnader och tid jag ägnat frågan.
När jag minns detta, och varje gång jag åker genom tofterydsbygden känns det som jag hade en liten gnutta äganderätt i denna vackra trakt, även om kanonerna ännu någon gång ibland hörs två mil fågelvägen.

Lagom till jul kommer fastighetsnämndens slutdokument. Det är daterat 1979-12-17 och underskrivet av Valter Åman (ordförande) och Tage Lennemar (förvaltningschef). Utredningen är en intressant läsning för den som vill följa ärendets gång från förslag till beslut.
Chefen för armén har i sitt förslag en utvidgning av i runda tal 7900 hektar. Skjutfältet skulle då omfatta 11 860 hektar. Av utredningen framgår att det berör 160 taxeringsenheter varav drygt 100 är belägna helt inom området. Inom området bor cirka 220 personer, och utanför själva utvidgningsområdet cirka 150 personer.
I yttrandet beskrivs också synpunkter som kommit in till fastighetsnämnden. Av särskilt intresse kan vara att notera synpunkter som ledamöterna tog till sig vid det något stormiga mötet i sporthallen. Bland de argument som framfördes mot utvidgningen må nämnas:
• Att den skulle beröra en levande bygd med ett stort antal boende.
• Att aktuellt område har många bärkraftiga jordbruksenheter.
• Att attraktiva fritids- och rekreaktionsområden skulle spolieras.
• Att den skulle medföra ökade bullerstörningar och andra olägenheter.

Länstyrelsens yttrande från 1976-12-27 visar vilken beslutsvånda det fanns. Länsstyrelsen var angelägen om att hitta en lösning som kunde tillgodose militärens önskemål om ett större skjutfält och tillgodose de civila intressena. Om det ursprungliga förslaget gått igenom skulle cirka 14% av kommunens yta vara skjutfält. Sammantaget rör det sig om ett starkt ingrepp i bygdens ekonomiska, sociala och kulturella liv som skulle få synnerligen allvarliga konsekvenser.
Lantbruksnämnden avstyrker förslaget, då det skulle skapas många restfastigheter som inte skulle vara bärkraftiga. Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att utkomstmöjligheterna för många brukare skulle försämras eller helt äventyras. Landsantikvarien ger sina synpunkter och länsstyrelsens slutsats av detta blir att de kulturhistoriska värdena talar emot en utvidgning.
Trots detta tar länsstyrelsen inte slutlig ställning emot utan föreslår att det som sedan kom att kallas Torrmyraalternativet skulle undersökas.
Länsstyrelsen yttrar sig över Torrmyraalternativet 1977-06-10. Redan i inledningen av sitt yttrande gör länsstyrelsen den sammankoppling som sedan skulle följa som en röd tråd under flera år, nämligen att om det inte blev någon utvidgning skulle A6 riskera att försvinna. I detta skede förs då konsekvenserna av en sådan nedläggning in i materialet.
Det nu föreslagna utvidgningsområdet skulle omfatta cirka 3200 hektar. Av detta fanns det mesta i statlig ägo och det skulle inlösas 1200 hektar och beröra 18 taxeringsenheter. På så sätt skulle ett nytt målområde tillskapas där militären enligt önskemål kunde växla mellan två målområden.
Sammanfattningsvis har länsstyrelsen funnit att en utvidgning enligt alternativet Torrmyra erbjuder mycket goda förutsättningar ur militär nyttjandesynpunkt. Några reservanter pekar dock på de extra bullerstörningar det skulle innebära då kanonmynningarna riktas in över den så kallade frizonen.
Fastighetsnämnden lyfter i sin utredning in flera ytterligare faktorer, bland annat att störningarna för pälsdjursfarmerna blir mycket påtagliga, att det skogliga värdet uppskattas till i runt tal 25 miljoner kronor, att inlösen av förrådsanläggningar uppskattas till 3-5 miljoner kronor, att den nya sträckningen av E4 i nuläget inte medför något behov av kompensationsmark.

Under rubriken Fastighetsnämndens överväganden hämtar vi några viktiga slutsatser:
• Arméchefens förslag till utvidgning skulle medföra alltför stort intrång på civila intressen. Nämnden kan därför inte tillstyrka detta förslag.
• Fastighetsnämndens betänkligheter mot de i alternativet Torrmyra avsedda skjutningarna över området vid Linnesjön är som tidigare nämnts starka. Överskjutning kan komma att medföra störningseffekter av sådan styrka att den inte kan genomföras. Väsentliga fördelar med Torrmyra-alternativet skulle i sådant fall gå förlorade. Med denna bedömning anser fastighets- nämnden att kostnader inte bör läggas ned på genomförandet av detta alternativ. Dessa bör i stället satsas på åtgärder som gör det möjligt att förverkliga alternativet Älvdalen. Fastighetsnämnden förordar sålunda att vissa av de skjutningar som nu bedrivs i Skillingaryd i stället förläggs till annat skjutfält. Ett ökat nyttjande av Älvdalenfältet skulle därvid vara ett alternativ.
• Även med dessa åtgärder bedömer fastighetsnämnden att en omfattande skjutverksamhet fortsättningsvis kommer att vara förlagd till Skillingaryd. För att något förbättra skjutmöjligheterna föreslår nämnden att skjutfältet i Skillingaryd kompletteras dels med två områden på tillsammans cirka 80 hektar, dels med två till tre batteriplatser omedelbart öster om fältet i närheten av Mölnarp. Områdena bör förvärvas med äganderätt medan batteriplatserna lämpligen kan arrenderas.

SKJUTFÄLTET UTVIDGAS, MEN BARA 80 HEKTAR lyder rubriken i Folkbladet omedelbart efter att fastighetsnämndens beslut har offentliggjorts. Beslutet applåderas i Skillingaryd medan det från A6 kommer dämpade kommentarer om att nu försämras möjligheterna för A6 att leva vidare.
Evald Andersson konstaterar belåtet att det är en stor skillnad mellan det ursprungliga förslaget på en utvidgning med 12 000 hektar och det nu föreslagna 80 hektar.
– Men, även om det är mestadels skogsmark kommer vi inte att släppa till den marken heller utan strid. Striden har nu pågått i mer än åtta och ett halvt år. Diskussionens vågor har gått höga, men det kommer nog inte att avta än på ett tag, skjutfältet är ett brännbart ämne.
– Nu skall närmast regeringen ta del av fastighetsnämndens förslag. Troligen kommer även riksdagen att vilja ha ett ord med i laget innan beslut tas. De kommer säkert att gå på fastighetsnämndens förslag, det verkar vara väl förankrat hos politikerna om man får tro på vad som sagts under valrörelsen, säger Evald.

Tage Lennemar, kanslichef på Försvarets fastighetsnämnd, kommenterar förslaget så här:
– Utvidgningen medför för stora intrång på civila intressen, det är därför vi flyttar bort vissa skjutningar från Skillingaryd. Vi har inte diskuterat frågan om A6 fortlevnad i samband med det här, den frågan ligger utanför vårt ärende. Dessutom är ju skillingarydsfältet inte bara till för A6. De markägare som drabbas av arméns inköp av de 80 hektaren kommer att få full kompensation och erbjuds gårdar som köptes av armén under tiden 1969-1971.

Tage Lennemar säger till Värnamo Nyheters reporter Erik Sjöberg:
– Vi har mycket omsorgsfullt satt oss in i förhållandena och många kanske tycker att vi tagit för stor hänsyn till opinionen. Men vi har trängt in i deras resonemang av skäl och argumenteringar och funnit dem väl underbyggda. Till JP säger han:
– Torrmyraalternativet skulle inte innebära så stort civilt intrång att vi inte skulle kunna genomföra det. Men det skulle innebära en överskjutning av Linnesjön och det relativt tätt befolkade Tofteryd. Det är visserligen tillåtet, men skulle innebära att de som bor där skulle ständigt ha kulor vinande i luften över sig. Där finns samtidigt sex minkfarmar och en flyttning av dem skulle kosta upp till tio miljoner. Om man utvidgar enligt Torrmyraalternativet och inte utnyttjar sig av överskjutningen innebär det bara att man fått två dåliga skjutfält.

Dagens Nyheter skriver också om fastighetsnämndens förslag till regering och riksdag under rubriken OPPOSITIONEN VANN SLAGET OM SKJUTFÄLTET.
– Lokalbefolkningen har genom uppvaktningar av snart sagt alla existerande myndigheter och politiska företrädare, genom demonstrationer och protestmöten år ut och år in sagt nej till den planerade stora utbyggnaden.

– Det har varit fruktansvärt jobbiga år för aktionsgruppen, särskilt de första åren, säger Evald Andersson. Då fick kampen föras stup i ett och man fick ständigt arbeta ”under vattenytan”. Jag vet inte om jag pallat för ett besked om att fältet skulle utvidgas med de 12 000 hektaren som militären egentligen ville ha. Är man övertygad om riktigheten i en sak, som vi varit, hade ett sådant besked varit fruktansvärt.
Evald menar att den psykologiska spänningen blir så ansträngande och han har fått förståelse för hur terrorism kan växa fram. Vad han menar är att så fast övertygade människor i längden inte klarar av att alltid tryckas ner under vattenytan.
– Därför är det nyttigt att det bevisas att en stark folkopinion verkligen betyder något. Att politikerna verkligen lyssnar. Man kan inte betvinga folkviljan med våld. Nu tror jag inte att det finns möjlighet att ändra på förslaget. Firandet får vi vänta med till sommarens Tofterydsdag.

Efter julhelgen kan vi i ortspressen läsa följande rubrik: FÖRSAMLINGEN TACKADE GUD FÖR ATT INTE SKJUTFÄLTET UTVIDGAS.
Vid julottan i Tofteryds kyrka 1979 tackar församlingen Gud för att ingen skjutfältsutvidgning kommer till stånd i Skillingaryd, som skulle skövlat Tofterydsbygden. Det är församlingsassistent Hans Hultberg som tolkar bygdens känslor i en tacksägelsebön att den livaktiga och levande landsbygden räddats för framtiden.

För mig var det inget tveksamt eller svårt ställningstagande när förslaget om ett storskjutfält kom i slutet på 60-talet. Jag hade ju på nära håll följt och upplevt den stora utvidgningen på 40-talet, då många gårdar, ja hela byar med fin bebyggelse köptes in och ödelades. Det skedde under trycket av krig och hot om ockupation, så motståndet hann aldrig växa sig starkt. Men när sedan en utredning signerad chefen för armén presenterades i början på 70-talet blev det annat. Nu vaknade opinionen och det växte fram ett motstånd mot det planerade raserandet av ett av Smålands finaste kulturlandskap med anor från medeltiden och tidigare.
Arbetsgruppen Vår bygds framtid och den publikdragande Tofterydsdagen betydde mycket. Själv har jag ett starkt minne av en sådan dag. En bygdens son Karl-Erik Heineborg, som växt upp på Persbygget i Torp, talade i en fullsatt kyrka. Efteråt, på kyrkbacken, antogs i enighet en resolution mot vidare utvidgning av skjutfältet. Jag fick vara en av de tre som undertecknade skrivelsen till regering och riksdag.
Jag har själv en stark bindning till tofterydsbygden. Min far är född i Ekhult, en släktgård sedan 1600-talet eller tidigare. Själv är jag född i Nåthult eller Nötahult enligt gammalstavning, en av de utgårdar som Nydalamunkarna ägde. Vid en dikesgrävning vid Bolsbäcken hittade jag 1928 en spjutspets, 15 cm lång av flinta, vackert formad och utsirad. Så nog har bygden gamla anor.

Tänk om detta kulturlandskap mellan Lagans och Häråns dalgång blivit raserat och Tofteryds kyrka och Tallnäs stiftsgård blivit en ö i detta storskjutfält.

Man måste beundra och tacka män som Nils Jonsson, Evald Andersson, Joel Andersson och Allan Friberg, som gick i spet- sen för motståndet och bildade en spjutspets. Hur skulle det i dag annars ha sett ut?

En stor artikelrubrik i tidningen Land den 25 januari 1980 lyder: FOLKET BESEGRADE MILITÄREN I SKILLINGARYD. Kampen mot militären liknas vid Davids kamp mot Goliat. Vi saxar ur artikeln.
I försvarsbyråkratin har man varit ovan vid att någon ”sticker upp”: militären pekar ut vilka marker de vill ha och sedan verkställer vi! Ett annat uttryck minns man så väl från byråkraternas resa i bygden:
– Det här är väl ändå inget att spara på.
En förklaring till framgången är enligt Hans Hultberg:
Opinionsbildande grupper har bildats under 1970-talet. Det har varit långa rader av uppvaktningar, skriftväxlingar, informationsmöten och aktioner. Politikerna har tvingats att lyssna. Tofterydsdagen har också betytt mycket då bygdens folk har kunnat uppvisa en stor enighet. Det har inte lagts någon död hand över bygden under alla dessa år. Boningshus och ladugårdar har byggts och renoverats. Folket har helt enkelt vägrat att se hotet som ett hot.

Glada Tofterydsbor: Inger Svensson, Harald Andersson, Jonny Gustavsson, Mats Andersson, Valter Gustafsson, Ewy Andersson, Evald Andersson och Åsa Andersson.

Militären har fått sig en ordentlig smäll, men är ännu inte uträknad. Befolkningen i Tofteryd med omnejd vågar ännu inte jubla alltför högt. Protesterna är inte slut ännu och de markägare som berörs av den blygsamma utvidgningen på 80 hektar håller samman:
– Vi kommer inte att godkänna några alternativa utvidgningar, säger Eskil Johansson i Korskärret i JP den 22 januari 1980.

Länk till skjutfältskampens kartor

Nästa avsnitt, del 16, kommer nästa söndag…