Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 16

Den 30 april 1980 kommer så det regeringsbeslut som alla väntar på. Skjutfältet skall inte byggas ut.

– Det är ett definitivt beslut av regeringen att avvisa förslaget om utvidgning, säger försvarsminister Erik Krönmark i VN den 2 maj. Dock är vi intresserade av den lilla justeringen i norr och där skall möjligheterna till ett markbyte undersökas, fortsätter försvarsministern.

Den 2 juni beslutar kommunstyrelsen att skicka en skrivelse till chefen för armén. Kommunen lämnar besked om att man avvisar även denna utvidgning av skjutfältet med 80 hektar.
– Vi markägare är eniga. Vi släpper inte en tum! Det säger Eskil Johansson i Korskärret.
I JP den 1 september berättas om att ägarna till den aktuella marken har fått ultimatum av militären: gå med på markbyte – annars expropriation.

Under 1981-82 kämpar man i Jönköping för att få behålla sitt regemente, men missmodet sprids. Den 2 juni 1982 beslutar riksdagen att lägga ner A6.

Regeringsbeslutet om att skjutfältet skall byggas ut med 80 hektar kommer den 30 april 1980. Den 27 november 1981 ger länsstyrelsen fastighetsbildningsenheten i Värnamo lantmäteridistrikt tillåtelse att till den 27 december samma år gå in på fastigheterna och göra vissa mätningar.
I skrivelse den 11 december 1981 har Eskil Johansson m.fl. anfört besvär över länsstyrelsens beslut. Den 21 december 1981 gör fortifikationsförvaltningen framställan om expropriation av äganderätten till de angivna områdena. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker framställan i ett yttrande den 23 juni 1982. Chefen för armén har i yttrande den 23 maj 1983 anfört bland annat ”att ifrågavarande markområden bör förvärvas genom markbyte resp. disponeras med avlysningsrätt. Expropriation bör undvikas”.
Den 16 juni 1983 är det så dags för regeringen att avslå framställningen om expropriation.

Nu får lantbruksnämnden behandla fortifikationsförvaltningens framställan om expropriation. Det är nio fastigheter i byarna Taglarp, Holma och Boarp som berörs av denna utvidgning. Arealen uppgår till 78 hektar.

Lantbruksnämnden ifrågasätter dock om expropriation är enda vägen. Samma syfte kanske kan nås genom någon form av arrendeupplåtelse. Oavsett hur markfrågan löses anser nämnden att fortifikationsförvaltningen bör ställa den tidigare inlösta marken utanför skjutfältet till förfogande (till exempel genom lantbruksnämnden) för att förbättra förhållandena för det enskilda jord- och skogsbruket inom området.

Det kan nu tyckas lite märkligt att då man kommit ner till markanspråk under 80 hektar det fortfarande är så hårdnackat motstånd. Regeringens klara direktiv är ju att den tidigare inköpta marken skall användas som kompensationsmark. Tittar man på vad som plockas bort och ser att det rör sig om större eller mindre bitar av nio fastigheter och man erbjuds marker som ligger på annat håll utan någon naturlig koppling till stamfastigheterna är det mera lättförståeligt att rena kontantaffärer eller bytesaffären inte löser några försörjningsmöjligheter på sikt. Det blir ett nej men arrendeavtal skulle man kunna diskutera.

Regeringen meddelar i beslut den 16 juni 1983 att militärens ansökan om expropriation av de cirka 80 hektaren mark i skjutfältets nordöstra hörn avslås. Därmed kan den segdragna kampen för en levande bygd avslutas.

Vid Tofterydsdagen 1984 håller komminister Hans Hultberg, som bott och verkat i Tofteryd under den mest intensiva kampperioden, ett tal till församlingen. Vi har fått ta del av manuskriptet och tar oss friheten att ur det saxa valda delar:
När tiden hotar att bli historielös och perspektivet förkortas, är det av vikt att kyrka och samhälle bevarar sambandet med gångna släkten. Utan förankring i det förflutna blir Nutid och Framtid vilsna främlingar, som famlar i ett tomrum. Varje bygd har sin egna profil. Det är viktigt att vi knyter an till och förnyar det värdefulla som vi fått i andligt och kulturellt arv.
Det är just känslorna för hembygden som drivit tofterydsborna i ett fantastiskt engagemang för att förhindra militärens utvidgningsplaner.
Det finns ett ordspråk som jag inte kan skriva under på. Det lyder: Ensam är stark. När det gäller Tofteryd har det på ett enastående sätt visat sig att det är just tillsammans som man är stark. Sammanhållningen och samhörigheten under alla ovissa år har varit imponerande, liksom genomförandet av alla Tofterydsdagar.
Den första Tofterydsdagen angav tonen för framtiden och kommande Tofterydsdagar och en enighet i kampen mot utvidgningen av skjutfältet. En sammanhållning som gav kraft att leva vidare, i en oviss tid. Denna opinion mot utvidgningen som började lokalt här ute och fick med sig stora grupper människor som inte var lokalpatriotiskt berörda.

Högtidstalare vid Tofterydsdagen 1975 var fil. dr Sigfrid Leander, som höll ett engagerat och uppmärksammat tal. Han sa bland annat:
– Vår tysta protest stiger ur djupen inom oss, ur minnena av tusen år i Småland, ur synerna av odlarens möda, ur tystnaden som viskar, Tofteryd i våra hjärtan. Att bryta ner, att förhärja är ingen konst. Historiens dårar har gjort det tiderna igenom. Tålmodigt har förstånd och hjärta åter börjat bygga. En offentlig talare måste välja sina ord. Jag har gjort det. I elfte timmen säger jag då: att om föreliggande planer förverkligas kommer eftervärlden att beteckna dem som ogudaktiga och inhumana, som ovetenskapliga och osakliga, som oekonomiska och odemokratiska. Generalerna säger: Visst skall vi utvidga! Vilka vi? Tofteryd, Skillingaryd och Vaggeryd vill det inte och vi är hemma här. Vi representerar ett fredsförsvar, ett folkförsvar, byggt på kultur, natur och humanitet. Vi brukar vårt fria ord och adresserar oss till överhet, riksdag och regering i ett demokratiskt land.
Jag har talat vid många hembygdsfester i mitt liv, men aldrig i ett mer angeläget ärende än i dag. Säg nej till förödelsen. Säg ja till freden och livet.

En av huvudpersonerna vid Tofterydsdagen 1977 var professor John Nihlén, Lund, som höll ett mycket skarpt högtidstal. I inledningen sa han bland annat:
– Högtidstalet är mer betitlat av en hård anklagelse mot människor och myndigheter som vill fördärva en rik och levande landsbygd med gammal kultur. Denna kyrka vi samlats i får inte bli en ödekyrka, bygden inte bli en ödebygd. Vi skulle behöva en motståndsman som Vilhelm Moberg, när han i boken ”Rid i natt” skildrar böndernas kamp och dess tids rättsröta och kränkning av enskild mans rätt och höra honom ropa: Låt budkaveln gå! Rid i natt! Rid i natt!

1978 blev en folkfest med drygt 10 000 besökare. Många fick då lyssna till riksdagsman Ivan Svanström som också var ordförande i Riksförbundet för hembygdsvård. Han uttryckte sitt fulla stöd för bygdens folk.
När man samlas till Tofterydsdag 1979 ligger ärendet om utvidgningen av skjutfältet hos Försvarets fastighetsnämnd. Det är en oroväckande tystnad som råder från myndighetshåll. Högtidstalare är professor Sten Carlsson. Hans tal fick folket i en fullsatt kyrka att lyssna andäktigt. Gammal kultur och en levande landsbygd måste bevaras. Det är naturligt att kyrkan engagerar sig i denna kamp för det rör sig också om kristna värderingar.

Så kom då det första glädjande beskedet den 17 december 1979. Det blir ingen utvidgning. Det är väl ingen tvekan om att det har varit bygdens enighet som stoppat militärens utbyggnadsplaner. Många människor har varit engagerade och jobbat på ett enastående sätt. Stödet utifrån har också varit avsevärt. Inte minst genom några av de nämnda talarna. Även Stellan Anderssons bok Ett ringa stycke av jorden fick betydelse i förlängningen av den lokala kampen. Den uppmärksamhet som vi fått från massmedia har också varit utomordentligt värdefullt. Och alla som på olika sätt medverkat i Tofterydsdagarna, som kanske varit det främsta vapnet mot utvidgningen. Men jag kan här inte låta bli att nämna ett namn bland alla tofterydsbor, som lagt ner ett oerhört arbete och det är Joel Andersson. Han har varit, och det vet vi alla, eldsjälen och den drivande kraften: Tack Joel för allt som du gjort för Tofteryd. Denna kamp har bevisat att det verkligen lönar sig att protestera, om man kan skapa enighet och få en bred opinion. Detta bekräftar också kanslichefen på Försvarets fastighetsnämnd, när han bland annat säger: Vi har mycket noga satt oss in i förhållandena och många tycker kanske att vi tagit för stor hänsyn till opinionen. Men vi har trängt in i deras resonemang och funnit dem väl under- byggda.

Så har vi då kunnat samlas till avslutningsgudstjänst och vi har kunnat göra det i Tofteryds kyrka. Tofteryds kyrka är ingen ödekyrka. Tvärtom. I dag möter oss en förskönad och renoverad kyrka sedan första Tofterydsdagen.
Tofteryd är ingen ödebygd. Tvärtom. I dag möter oss en levande landsbygd med nybyggda hus och ladugårdar och åkrar färdiga till skörd.
Vi ska avsluta den här Tofterydsdagen genom att samlas på kyrkbacken och avtäcka minnesstenen över den kamp mot skjutfältsutvidgningen som vi därmed sätter punkt för. I förhoppning om att de människor som här lever och verkar ska känna glädje och livsmod inför framtiden. Tofteryd i våra hjärtan.

Strax utanför kyrkmuren vid huvudentrén står numera en sten uppställd med texten:

STENEN ÄR REST TILL MINNE AV BYGDENS LYCKOSAMMA KAMP MOT UTVIDGNINGEN AV SKILLINGARYDS SKJUTFÄLT 1971-1984

Tofterydsdagen fortsätter att under några år vara en bygdens manifestation av samhörighet och kampvilja för en levande landsbygd. Under åren fram till och med 1984 fortsätter den varje år för att senare bli vartannat år. Former och innehåll ändrar något sin karaktär men förblir en stor gemensam satsning av bygdens folk för bygden.

Från 1998 övergår den till att bli vad som kan beskrivas som Tofterydsrevyn, en nummerrevy med lokala aktörer allt från de yngsta till de äldre. Det har givits några föreställningar varje år och föreställningarna har varit välbesökta.

När jag var liten fick jag ofta höra bönder ringa till min pappa, när han kommit hem från kvarnen där han var mjölnare. De bad honom då komma ner till kvarnen igen för de hade bara inte hunnit att komma i tid. Då lovade jag mig själv att aldrig gifta mig med någon bonde. [Maggan gifte sig i alla fall med en bonde, Olle i Hultsgärde 1959.]
Gården tillhörde kronan, men Göran och Olle arrenderade den av kronan. Det var ju deras barndomshem. Så det kändes naturligt för oss att bosätta oss där.
Ja, vi bodde på Hultsgärde i sju år innan vi byggde i Linneryd 1965-66. Flickorna föddes när vi bodde i Hultsgärde och Jonas föddes 1967 sedan vi flyttat till Linneryd.
Svärföräldrarna byggde ett litet hus intill oss, där uppe på kullen. De har berättat att det var bedrövligt att behöva sälja till kronan på 40-talet men det fanns då inget val. Det var ju krig runt omkring vårt land och vi blev tvingade att sälja.
När vi nu fick reda på att militären började köpa upp nya fastigheter, bland annat där uppe i Skog tyckte vi att det kändes mycket tungt. Vi pratade mycket om det och nån gång sa jag kanske mest på skämt att om vi tvingas sälja så flyttar vi till Australien.

Fast innerst inne kunde vi ändå inte tro annat än att det skulle gå att stoppa utvidgningen. Det var en hemskt jobbig period med all denna ovisshet.
Göran och Olle satsade ju i alla fall på att bygga både hus och ladugård. Vi funderade aldrig på att ge upp och sälja frivilligt.
Barnen var ju små, men visst kände de av den spänning som låg i luften. Det är inte alltid lätt ens för oss vuxna att sätta ord på sina känslor. Men visst var vi alla mer eller mindre engagerade.

Tänk på alla dessa Tofterydsdagar, vad jobbigt det var, men roligt. Jag höll mycket på med växtfärgning, nere vid dammen. En gång hjälpte jag Joel med att brygga dricka. Det var inte gott, men det blev starkt. Eftersom det var en varm och solig dag gick jag där och tog en klunk nu och då tills jag kände att jag höll på att bli riktigt yr i huvudet.
En av Tofterydsdagarna gifte vi bort våra döttrar, så det blev ju en riktig festdag att minnas.
Tofterydsdagarna stärkte gemenskapen i bygden och visade utåt på en god sammanhållning.

Nu i pingsthelgen åkte Olle och jag en sväng över skjutfältet och kom förbi de gamla husen i Hultsgärde. Husen får inte längre hyras ut, trots att det finns många ungdomar som gärna skulle vilja flytta ut och bo på ett sådant ställe. Husen förfaller och trädgården växer igen. Det är svårt att se, men tänk om de fått utvidga som de velat. Hur skulle det då sett ut här i bygden i dag?

På Tofterydsdagen 1983 gifte Margareta och Olle Karlsson, Tofteryd, i ett högtidligt dubbelbröllop bort döttrarna Annika och Lotta.

Lördagen den 6 maj 2000 kan vi i JP läsa följande rubrik: A3 SKJUTER SINA SISTA SKOTT. Av artikeln framgår att onsdagen den 10 maj kommer A3 att skjuta sina sista skott på Skillingaryds skjutfält. Orsaken till detta är att regementet kommer att läggas ner under sommaren och därmed försvinner ännu ett artilleriregemente. Det tyngre artilleriet kommer i stort sett helt att försvinna och skjutfältet kommer i fortsättningen att användas av andra förband. Det kommer enligt brigadchefen Bengt Axelsson, vid IB 12 i Eksjö alltså att användas av andra förband så någon dödsdom över skjutfältet är det inte tal om. Planerna på en utvidgning tycks i alla fall ha gått i graven.

Med facit i hand kan alla, både försvaret och bygdens folk känna tacksamhet för att det inte blev någon utvidgning. Inte minst vapenutvecklingen har visat att andra lösningar måste sökas än ständigt ökade krav på större övningsområden.

Kvar i bygden finns ändå rester eller ruiner av de många fastigheter som under årens lopp hamnat inom skjutfältets område. Minnet lever fortfarande starkt hos de många som under långa år fått leva under ett ständigt hot om expropriation.

Denna skrift vill vara en påminnelse om vilken makt det ligger i att hålla samman och att oförtrutet kämpa för det man tror på.

Länk till skjutfältskampens kartor

I morgon kommer en nytillkommen, sista del om vad som hände sedan….