Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 2

En krönika över kampen mot skjutfältsutvidgningen

Rykten om att en utvidgning av Skillingaryds skjutfält förbereds, dyker upp då och då och med varierande styrka.

Skiss till ett storskjutfält offentliggörs 

Första gången ryktena om skjutfältsutvidgning får riktig näring inträffar då en kasernofficer från A6, kapten Billsten, 1968 offentliggör en plan på ett storskjutfält. Skissen förlägger skjutfältet till ett område med begränsningarna Skillingaryd-Vaggeryd-Svenarum-Nydala-Hörle- Skillingaryd. Denna skiss får dock ingen egentlig spridning.

Militären köper gårdar 

Under åren 1969-71 passar de militära myndigheterna på att köpa ”salubjudna och lämpligt belägna fastigheter”. Det skäl som anförs är att man vill kompensera sig för den ändring som en flyttning av E4:an skulle innebära. Enligt planerna skulle E4:an flyttas något hundratal meter åt öster. Det skall dock påpekas att i den översiktsplan, KM 29/1-33/560, som redovisar dessa ändringar har ÖB skrivit ”att den inte behöver inverka på skjutfältets utnyttjande”.
Det var sju fastigheter som kom att förvärvas under åren 1969-71. Fyra fastigheter  i Kushult, Bolsbäcken och Fastorp låg mer eller mindre i omedelbar anslutning till skjutfältet. Tre fastigheter i byarna Hult och Skog låg dock så till att de överhuvudtaget inte kunde användas i samband med skjutningar på grund av bristande säkerhetsområde. Det når också till bygdens kännedom att tre fastigheter står på inköpslistan i anslutning till Dala mosse.

Stormöte på Tallnäs blir upptakten

Dessa allt djärvare så kallade läglighetsköp får ortsbefolkningen att vakna upp och reagera över vad som är på färde. Den lokala LRF-avdelningen initiativ till ett stormöte på Tallnäs stiftsgård i juni 1971. Nu är ortsbefolkningen informerad och engagerad och det blir ett mycket välbesökt möte. Kapten Gunnar Linderstam från A6 representerar militären och redogör för vad som ligger bakom dessa läglighetsköp. Han förnekar alla planer på en utvidgning av skjutfältet och framhåller att köpen helt och hållet utgör en kompensation för den nya planerade E4:an.
Detta upplevs som högst besynnerligt med tanke på att de förvärvade fastigheterna ligger så spridda. Så startar det som kommer att bli den långa intensiva kampen för Tofterydsbygdens överlevnad.

Gun och Ingegerd Svanström i Hult berättar

Den första vetskapen om smygköpen fick vi av grannen här i söder, sågverksägaren Pettersson i Smålandsstenar. Så snart han sålt kom han in här till oss och berättade att han sålt till militären och så uppmanade han oss att göra det också. Militären var beredda att betala bra, sa han. Sen var det en granne här i norr uppe i Skog som sålde. Uppe vid Ekesås köpte militären Nordqvists gård, och den gränsade nästan intill vårat där ute i öster. På väster gränsar vår mark mot skjutfältet. Hela byn här uppe skulle ju läggas öde.
Men militären kom aldrig hit in och frågade för de visste nog att det inte var lönt. Medan far levde sa han till oss att aldrig skriva på några papper, och det har vi hållit.

Framför Riksdagshuset 1971, efter uppvakning på försvarsdepartementet. Fr. v. Lennart Olsson, Nils Jonsson och Allan Friberg.

Sonderingar i Stockholm: köpen skall stoppas 

Tandläkare Sture Pettersson från Mörhult är en av dem som tidigt fattar misstankar om att allt inte står rätt till. Genom en kontakt på Statens naturvårdsverk tillskrivs Statens fortifikationsförvaltning. Naturvårdsverket vill ha information om inköp som gjorts och bakgrund till köpen. Av det svar som kommer ganska omgående kan man utläsa att det är mer än bara kompensation för ändring av E4:an som gjorts. Detta går utanför det tillåtna och det uppstår säkerligen stor oro inom fortifikationsförvaltningen, när det står klart att uppgifter läckt ut.
Vid ett besök i Stockholm den 27 maj 1971 får Sture Pettersson muntlig information om att köpen skall stoppas.

Arbetsgrupp bildas

Lennart Olsson, LRF-ordförande i Tofteryd-Hagshult tar kontakt med Tore Andersson, LRF-ordförande i Byarum och Nils Jonsson, ordförande i Svenarums LRF-avdelning. Dessa tre knyter till sig Allan Friberg och Evald Andersson. Därmed är den hjärntrust skapad, som kommer att utgöra fronttrupp i försvaret av en hotad bygd.

Uppvaktning i Stockholm 28 juni 1971 

De fem i arbetsgruppen beslutar att snarast begära företräde på försvarsdepartementet och kräva besked. Den 28 juni 1971 åker Lennart, Nils, Allan och Evald upp till Stockholm och får då träffa ett departementsråd och en departementssekreterare och lägga fram sin oro för läglighetsköpen. De kräver ett omedelbart stopp för denna hantering. För- svarsdepartementet blir taget på sängen och har inte svårt att gå deputationen till mötes. Vidare köp stoppas. Samtidigt blir detta startskottet till en ordentlig utredning innan något mer får ske. En nyligen pensionerad överste Sahlén får i uppdrag att utreda behovet av ett storskjutfält och dess konsekvenser.

Nils Jonsson berättar

Två mil fågelvägen

Mitt medvetande om Skillingaryds skjutfält kan härledas till barnaåren. Särskilt efter utbrottet av andra världskriget 1939. Ofta nattes kanonerna dundra och fönsterrutorna skallra även om höståndet fågelvägen mellan Kohult och skjutfältet är nästan två mil. Med den fantasi som endast ett barn kan odla, föreställde jag mig enorma kanoner som slungade iväg projektiler med förödande kraft, bortsopande allt i deras väg, och med min fars berättelser som bakgrund om stora och lilla Spännbergen föreställde jag mig enorma bergsmassiv som maldes sönder av kreverande projektiler.
Intet visste jag om skjutfältets historia, intet om de tragiska tvångsförflyttningarna av människor och utplånandet av deras hem. De stridigheter och tragedier som förekommit förmådde inte nå ens två mil fågelvägen. Militärens och statsmaktens allsmäktighet var total.
När jag därför, ungefär trettio år senare kastades in i den begynnande debatten och striden mot ytterligare utvidgningar av skjutfältet hade jag ringa, för att inte säga obefintlig kunskap om tingens verkliga förhållande.

Kampen begynner

Att jag blev engagerad i skjutsfältskampen 1971 var ren slump, och berodde på det förhållandet att jag då var ordförande i Svenarums LRF och med automatik fördes in i den LRF-kommitté som bildats för att komma till rätta med de påbörjade så kallade läglighetsköpen och i förlängningen även hindra en utvidgning. Att den senare uppgiften var gigantisk anade jag. Understundom var jag en ”Tomas” som tvivlade.

Den tvehågsenheten raderades med jämna mellanrum bort av Joel Anderssons svavelosande inlagor och Lennart Olssons kärnfulla humor.

Eftersom jag även var politiskt aktiv, bland annat ordförande i kommunfullmäktige hade jag också att ta hänsyn till vilken roll jag spelade och vems uppdrag jag hade. LRF:s uppdrag var entydigt. Att få ett lika entydigt kommunalt mandat och sätta klackarna i marken och stoppa en utvidgning var betydligt knepigare, åtminstone till en början. Så här efteråt förstår jag att den diplomati som jag tillämpade grundade sig mera på intuition än på erfarenhet och kunskap.

Ett gott stöd var dock den starka opinionen mot en utvidgning, dels inom mitt eget parti centern, dels hos allmänheten, vars mot- stånd växte sig allt starkare.

Vad minns jag då av denna skjutfältskamp? Alla dess enskildheter i officiella och interna sammanhang. Minnen av massmöten eller de skyttegravsliknande strider som fick föras för att hålla stridsmoralen uppe. Stötta och bevaka de tvehågsna fastighetsägare som likt en svulten Esau kunde falla för frestelsen att för doftande köttsoppa bjuda ut sina gårdar till militären.
När jag trettio år senare blivit ombedd att minnas, saknar jag mer än någonsin den dagbok som jag aldrig förde.

Idealism och realism

De flesta som deltog i motståndet var besjälade av en näst intill helig vilja att rädda Tofterydsbygden. För många var den också födelse- och hembygden. Många var idealister med principer som bevekelsegrund. Somliga var mer idealister än realister. Men att föra en kamp mot militären krävde mer än idealitet och principer. Strategi, uppehållande strid, avledande manövrar, strid i mörker och öppen terräng. Någon gång snudd på spionage. Allt måste tillämpas.

Tallnäsmötet på sommaren 1971 utgjorde startpunkten för LRF-kommitténs arbete. Militärens besked om att det inte förelåg några planer på en utvidgning förstod vi var en bluff. Varför köpte man då in mark? Var köpen politiskt sanktionerade? Borde det inte vara riksdag och regering som bestämde om en eventuell utvidgning? Mötet gav oss anledning att begära företräde hos försvarsdepartementet. Rustade med hopklistrade ekonomiska kartor i rullgardinsformat reste vi till Stockholm. Mötet kan inte sägas ha ägt rum på toppnivå. De två representanterna på departementet vi fick träffa, efter att först försäkrat dem att det inte var något granatgevär vi hade i kartrullen, preparerade vi så gott vi kunde med våra argument.

Så här efteråt förstår jag att det var ett lyckokast att vi så hårt drev linjen om att det var demokratiskt valda ombud som skulle fatta beslut om en eventuell utvidgning. Politiker ska inte i efterhand bara konstatera faktum och godkänna vad militären redan fastställt!

Och hur var det egentligen med den stora försvarsutredningen? Var det dags att banta försvaret? Kunde det vara aktuellt att lägga ner regementen? På dessa frågor fick vi naturligtvis inget svar, men vi hade satt fingret på en känslig punkt och länkat in skjutfältsfrågan i ett rikssammanhang, med demokratisk hantering. Det påföljande beslutet om stopp för läglighetsköp gav oss en smula andrum. Nu var tiden mogen att stärka hemmafronten.

Uppladdning

Vad som sker under sommaren 1971 kan vi inte utläsa något om i några handlingar, men vi bara anar. Det måste ha varit många och långa samtal man och man emellan som ligger bakom den uppladdning vi sedan kan se resultatet av under hösten.

Debatt i Skillingaryds fullmäktige

I Skillingaryds fullmäktige lämnar de båda fullmäktigeledamöterna Fingal Abrahamsson och Lars Stark som båda representerar kommunisterna in en interpellation och vill ha svar på vad kommunen vet om planerna på ”en eventuell kraftig utvidgning av Skillingaryds skjutfält”. Under hela tiden får motståndarna starkt stöd från detta parti, men det är ibland lite svårhanterligt då man i arbetsgruppen inte vill bli sammankopplad med någon extremiströrelse. Vi måste komma ihåg att detta ärende dyker upp ungefär samtidigt med att till exempel FNL-rörelsen är stark.

Här följer synpunkter från fem personer som efter fullmäktigedebatten framträder och i lokalpressen ger sin syn på denna stridsfråga. Först Harald Johansson, kommunstyrelsens ordförande (s):
– Jag är inte beredd att vidta åtgärder för att stoppa skjutfältets utbyggnad, utan snarare positiv till en utvidgning. Har vi ett försvar i vårt land, då måste vi se till att de anordningar som försvaret har, fungerar. Är det så att skjutfältet måste byggas ut, så anser jag att kommunen inte bör ställa sig negativ till detta. 

Sågverksägaren Bertil Hamlin (fp) är dock av annan uppfattning:
– Blir det ingen fast förläggning i Skillingaryd så har väl inte kommunen någon större glädje av en utvidgning av skjutfältet. Visserligen har vi alltid haft goda relationer med de militära myndigheterna, men någon större nytta har vi väl inte haft av militären. Som det nu är kommer olika förband hit och övar någon vecka och sedan försvinner de. Kommunen har inte någon större glädje av det, även om de inte ställer till något direkt besvär. Några större inkomster tillför inte militären Skillingaryd och kommunen med tanke på de stora områden som ödelagts. 

Kyrkoherde Tyrgils Lindsten är mera tveksam och säger både ja och nej:
– Det skulle vara ett uppsving för samhället, om det blev ett regemente på platsen både befolkningsmässigt och skatte- mässigt. Däremot ställer jag mig skeptisk till en utvidgning av skjutfältet, med ytterligare gårdar som ödeläggs om det inte blir någon fast förläggning här i bygden.

En som ger klart besked är kommunfullmäktiges ordförande Nils Jonsson (c):
– Jag är helt negativ till en utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Att låta vår lilla kommun släppa till ett större område för en allmän tummelplats anser jag vara fel. Vi får ta nackdelarna, medan andra orter bara tar fördelarna. Att låta den ena vackra gården efter den andra läggas öde är djupt olyckligt.

Direktör Birger Ekström (s) är en verklig förespråkare för att skjutfältet skall utvidgas:
– Jag ser mycket positivt på läget. Vi bör göra allt för att gå militärmyndigheterna till mötes. När nu Kronan redan har köpt in så många gårdar är det väl inte lämpligt att stoppa utvidgningen nu. Det skulle gjorts betydligt tidigare och hela innan man gick över Movadsbäcken. Nu har vi släppt till de vackert belägna gårdarna vid Linneryd och Hässlehult. Sammanlagt tror jag att det är 58 torp och gårdar som sålts.

Militär uttalar sig i radioinslag: nuvarande skjutfält för litet 

Den 5 oktober sänder riksradions P3 ett programinslag under rubriken I dag. En general Sigmund Ahnfelt, från Milo syd, intervjuas och framhåller:
– Skillingaryds skjutfält spelar en utomordentlig roll för utbildningen i hela södra militärområdet och även för västra militärområdets förband. Det nuvarande området är för litet med hänsyn till de krav som måste ställas på ett artilleriskjutfält.

Uppmärksamhet i ortspressen – stort möte om utvidgningen förbereds

Den 13 oktober ställs frågan i tidningen: ”Får Skillingaryd nytt storförband?” Och sedan följer ”Fint läge för milo Syd och Väst”. I artikeln påannonseras så ett möte som skall hållas i Skillingaryds sporthall. Denna gång väntas militären bli representerad av bland andra överste Bengt Hallenberg från arméstaben, biträdd av personal från organisationsavdelningen, med bland andra major Arne Park. Vidare representanter från fortifikationsförvaltningen, militärbefälsstaben liksom representanter från A6, I11, I12 och sannolikt även A3. Bland de högre officerarna nämns militärbefälhavaren amiral Oscar Krokstedt. Länsstyrelsen väntas även bli representerad liksom de kommunala myndigheterna och samtidigt kommer också flera riksdagsmän att närvara. Att berörda lantbrukare i bygden också kommer med är givet.

Som framgår av presentationen har den tilltänkta skjutfältsutvidgningen nu från militärt håll blivit en stor och viktig fråga. På några månader har den vuxit från att utvidgningen skulle utgöra en kompensation för kommande utbyggnad av E4:an till något mycket mer. Om den inte blir av riskeras övningsmöjligheterna för flera av södra Sveriges krigsförband.

Nästa söndag kommer fortsättning…