Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 4

Remissyttrande från kommunen skall lämnas till den Sahlénska utredningen och kommunstyrelsens arbetsutskott enas om ett yttrande den 3 februari 1972. Det innebär en klar markering från kommunens sida att det allra mesta talar emot en utvidgning.

Kommunstyrelsens ordförande Harald Johansson, som tidigare varit en stark förespråkare för en utvidgning känner sig nu pressad och går till tidningarna med en egen tolkning av arbetsutskottets förslag. Snabbt får han ett genmäle av Nils Jonsson som ifrågasätter på vilken sida Harald Johansson egentligen står. Jonsson uttrycker det så här:

– Genom sitt uttalande i pressen har han på ett ännu mer markerat sätt visat att han försöker rida på två hästar på en gång.

Joel Anderssons artikelserie

Under rubriken En skövlad kulturbygd skriver kantorn och skolläraren i Tofteryd, sedermera rektorn Joel Andersson ett flertal artiklar i lokaltidningarna om de gamla byar som tidigare köpts upp av militären. Han tar upp deras historia, så långt tillbaka den går att spåra. Av dessa gårdar och byar finns nu inget kvar, mer än möjligtvis lite av grundstenarna.

Osökt väcker artiklarna tankar till liv och frågan ställs: Skall detta behöva ske igen?

Norra gården i Stora Hässlehult 1925

I slutet av februari och i början av mars kommer det in uttalanden från olika föreningar som i enlighet med uppropet till föreningarna tagit upp frågan och försökt att ta ställning. Det är allt tydligare att de starka förespråkarma blir allt mer lågmälda. Skall det bli någon utvidgning är det nödvändigt med en rejäl kompensation. Och om någon sådan nämns inte ett ord från militärens sida.

Nu börjar det också strömma in protestlistor med namnunderskrifter mot utvidgningen. Det överlämnas cirka 2600 sådana namnunderskrifter. Cirka 600 härrör från det direkta utvidgningsområdet, 800 från övriga landsbygdsdelar, 400 från föreningar och arbetsplatser i Skillingaryd och ungefär 800 från arbetsplatser och föreningar i Vaggeryd.

I slutet av mars 1972 lämnar utredaren överste Sahlén över utredningsmaterialet till militärbefälhavaren i Kristianstad. Utredningen utgör ett beställningsarbete om utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Det har inte funnits utrymme att fundera över var det skulle ligga, utan platsen har varit medskickad i direktiven. Till sin hjälp har överste Sahlén haft militärassistenten vid länsstyrelsen, major Wärnberg samt skjutfältsofficeren vid A6, kapten Linderstam. Utredaren belyser kommunikationerna inom området, industriella intressen, jordbruks- och skogsbruksintressen. Ett stycke behandlar miljövårds-, kulturvårds- och fritidsintressen. Inte inom något av dessa områden tycker sig utredaren kunna peka på något som talar emot en utvidgning.

Ett avsnitt tar upp antalet berörda fastigheter och antal personer inom området. Här finns det mycket stora avvikelser mellan utredarens 165 personer som kommer att beröras och LRF-kommitténs befolkningssiffra på 380 personer. Utredaren erkänner i detta avsnitt att det kan finnas fler än just de redovisade 165 som berörs och nämner att de som finns i omedelbar anslutning till området drabbas allra mest genom intrång.

I slutet av detta avsnitt heter det: ”Utredaren anser för sin del, att ovan berörda människors intressen skall sättas före miljövårds-, kulturvårds- och fritidsintressen och t.o.m. före kommunens ekonomiska intressen Grundar sig den av LRF-avdelningarna redovisade attityden hos områdets befolkning på korrekt och uttömmande information torde den allvarligt försvåra en sådan utvidgning.”

Under rubriken Övrigt tar utredaren upp de kommunalekonomiska konsekvenserna med skattebortfall på 330 000 kr/år och minskad köpkraft på 4-5 mkr/år. Här tar inte utredaren någon ställning utan redovisar bara uppgifter som kommit in. I slutet framkommer att utredaren har byggt sitt arbete på material som färdigställts och tillhandahållits av A6. I förslagets utformning har dock största möjliga hänsyn tagits till de motstående intressena. Detta har medfört vissa inskränkningar i de militära önskemålen, men enligt utredarens bedömning – likväl inte äventyrat det utvidgade fältets militära användbarhet.

Att uppgifterna går så kraftigt isär på flera punkter – utredaren har till exempel räknat med att 165 personer berörs medan 380 personer anges från LRF- kommitténs sida – kan ha sin förklaring i att utredaren endast räknat in personerna om bostadshuset direkt berörs, medan LRF-kommittén menar att om försörjningsgrunden rycks undan är det inte möjligt att bo kvar. Vissa arrenden utlovas, men om skogsmarken som är ett nödvändigt komplement försvinner, rycks möjligheterna att bo kvar på den gamla gården undan. Dessutom tillkommer att gränsdragningen för skjutfältet på en del ställen är ganska oklar.

Av tidningsartiklar kan utläsas att överste Sahlén varit imponerad av LRF- kommitténs noggrannhet med sitt arbete och ingenstans framkommer något ifrågasättande av riktigheten i de redovisade uppgifterna. Ändock ändras inte något i enmansutredarens material, vilket får anses mycket märkligt. Bygdens folk upplever att det är ett beställningsarbete från de militära myndigheterna och långt ifrån någon opartisk utredning.

Man kan fråga sig hur det sett ut om detta väldiga skjutfält kommit till stånd. Vi hade då fått ett område på ungefär två gånger två mil. Inom detta hade det funnits tre stora målområden och man hade kunnat skjuta kors och tvärs över ett område på nästan 40 000 hektar. Genom att markköpen omfattat ett i planerna beskrivet hästskoformat område hade, genom en finurlig militär uträkning, dessa 40 000 hektar i praktiken utgjort ett enda stort manöverområde. I vilken utsträckning det skulle vara möjligt att i längden bo kvar inom den så kallade frizonen kan vi bara ana oss till.

Fortsättning följer nästa söndag…