Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 5

Ett märkligt ordkrig utspelas i tidningarna. Militären målar upp ett scenario där det skall bli FANTASTISKA MÖJLIGHETER FÖR SKILLINGARYD OM MAN FÅR KÖPA FASTIGHETER FÖR 15 MILJONER.

Mothugg från LRF låter inte vänta på sig: STORSKJUTFÄLT I TOFTERYD, SVENARUM ÖDELÄGGER VAD GENERATIONER BYGGT UPP följs upp med FANTASTISK SKÖVLING AV KULTURBYGD FÖRSÄTTER HEL BYGD I SORGSTÄMNING i tidningarna dagen efter.

Röst för en utvidgning

I tidningarna dyker det nu och då upp personer som vågar uttala sig för en skjutfältsutvidgning. Den 85-årige grosshandlaren David Aronsson framhåller bland annat att en utvidgning av fältet förmodligen skulle få tätorten att blomstra. I botten är detta grundat på den uppfattningen att Skillingaryd skall få en fast förläggning.

Skillingarydsbor för skjutfältet!

Mot bakgrunden att det fanns en icke obetydlig tvärpolitisk falang från Skillingaryd, och även allmänhet, som utan skrupler förespråkade en utvidgning gällde det nu att samla de argument som behövdes och bevisa att Tofterydsbygden utgjorde en tillgång för kommunen som var större än en eventuell förlust av den lokala militära verksamheten.

Den striden böljade fram och åter under något år. Den faktasamling som LRF-kommittén redovisade vad avser skatteintäkter, befolkning samt natur- och kulturvärden blev dock ett tungt inslag i den argumentering som småningom ledde fram till att den lokala opinionen kraftigt började svänga över till förmån för motståndet.

Endast ett fåtal politiker framhärdade i utvidgningstanken och ställde till en hel del förtret på det regionala planet. Det regionala planet ja! Den ovan antydda försvarsutredningen, som senare skulle visa sig leda till avsevärda förändringar av försvaret framöver, gjorde regementsorterna väldigt alerta. Så även Jönköping.

Utan att komma med några överdrifter måste jag tillstå att de största bekymren var A6 i Jönköping samt länsstyrelsen med landshövdingen i spetsen, som oförtrutet och med stor förslagenhet arbetade för regementets framtid. För dem var en utvidgning av skjutfältet nödvändig för vilken Tofterydsbygden måste offras.

Någon hänsyn till vad lokalbefolkningen tyckte och tänkte eller vad en sådan uppoffring skulle kosta Vaggeryds kommun fanns det inte någon anledning att ta.

LRF-kommittén begärde företräde hos landshövding Geijerstam, vilket bejakades. Vad annars? Utrustade med våra kartor och argument bänkade vi oss högst upp i länsskrapan och började vår föredragning.

De som lärt känna dåvarande landshövdingen vet att han var en kunnig och arbetsam och energisk företrädare för länet. I det interna arbetet hade han dock den egenheten att han ofta avbröt en föredragande. Han kom med frågor, påståenden, ifrågasättanden och invändningar som ofta var provocerande och kunde bringa det mest pålästa länsråd att tappa fattningen och ibland snöpligen inför sittande styrelse få se sitt mödosamt utarbetade PM fullständigt pulvriserat.

Detta fenomen drabbade naturligtvis även oss enkla bönder som hade tagit sig orådet att försöka rädda sin hembygd. Komna en bit in i vår spontana föredragning av det material vi hade, började landshövdingens frågor och invändningar. Vad vore Jönköping utan ett regemente? Därtill en katastrof för länet! I Skillingaryd tjänar man mycket pengar på militären! Bönderna får bra betalt för sina gårdar! De säljer ju frivilligt!

Någonstans måste ju ett skjutfält ligga. Sverige måste ha ett försvar! De moderna kanonerna behöver mer utrymme! E4 inkräktar på skjutfältet! Osv. osv. Naturligtvis försökte vi att hålla vår linje. Efterhand blev det dock för mycket tjafs. Då ingrep Lennart Olsson som rakt på sak och med den pondus som han kunde uppvisa, i synnerhet nar han blev irriterad, förklarade att LRF-kommittén hade begärt att få komma till länsstyrelsen för att redogöra för sina synpunkter och ”Vi kräver att få göra detta utan att bli avbrutna av en massa invändningar. Vi förutsätter att landshövdingen kan lyssna på oss den korta tid vi behöver i ärendet.” Detta inlägg tog skruv, landshövdingen molteg resten av fördragningen. Lennart hade visserligen uttalat sig i diplomatiska vändningar. Men i klartext betydde det inget annat än att han bad landshövdingen hålla käft! Det begrep landshövdingen också.

Den 12 oktober 1972 lämnar lantbruksnämnden sitt yttrande över den planerade utvidgningen av hämtar vi några uppgifter. Skillingaryds skjutfält. Ur dess utredningsmaterial. Utredningen visar att sammanlagt 158 taxeringsenheter berörs av utvidgningsförslaget. Härav tillhör fem domänverket och fortifikationsförvaltningen. Själva utvidgningsområdet omfattar 8150 hektar varav domänverket och fortifikationsförvaltningen äger 1940 hektar.

Antalet mantalsskrivna personer på fastigheter med byggnader inom själva utvidgningsområdet utgör 223, varav 15 är mantalsskrivna på fastigheter tillhörande domänverket och fortifikationsförvaltningen. Antalet mantalsskrivna som bor på fastigheter vilka ingår i området, men där byggnaderna finns utanför områdesgränsen utgör 148. Av dessa bor 17 på fastigheter tillhörande domänverket. Totala antalet mantalsskrivna och direkt berörda av utvidgningsförslaget utgör 376 personer.

Av utredningen framgår även att ytterligare 27 mantalsskrivna personer finns i det gamla skjutfältets östra del. Dessa uppgifter är påfallande samstämmiga med de uppgifter som LRF- utredningen redovisat.

Här studeras på kartan den planerade utvidgningen av Skillingaryds skjutfält av fr.v. överste Carlsten, överste Robert Lugn, krigsrådet Gunnar Höijer och LRF-kommitténs ledamöter Evald Andersson och Nils Jonsson.

Torsdagen den 12 oktober 1972 kommer representanter från fortifikationsförvaltningen och arméstaben till Skillingaryd för att på ort och ställe studera bygden. Det blir en resa genom det tilltänkta området med LRF-representanterna Nils Jonsson och Evald Andersson som ciceroner. Resan går genom Sjöeryd, Tofteryd, Taglarp, Skog, Hult, Gimmarp, Fastorp, Ekhult, Torp, Ekesås, Svenarum, Brofors, Svenstorp, Torrmyra kronopark, Mölnarp och Tallnäs.

Man uttrycker från militärt håll att bygden är vacker och att det finns flera fina gårdar inom det tilltänkta området. Besökarna från fortifikationsförvalt- ningen och arméstaben ämnar nu arbeta med ärendet för att ge chefen för armén general Carl-Erik Almgren underlag för sitt yttrande.

Två månader senare i mitten av december 1972 åker en grupp på fyra personer upp till Stockholm för att uppvakta general Almgren. Kommunen före- träds av kommunfullmäktiges ordförande Nils Jonsson, kommunstyrelsens ordförande Harald Johansson, fullmäktigeledamoten Nils-Erik Johansson och kanslichefen Gunnar Brännesson.

Krav ställs från kommunens sida på att det måste utlovas en rejäl kompensation inte bara åt de direkt berörda utan även till kommunen genom utfästelser om utlokalisering av verksamhet. General Almgren gör klart att det inte är aktuellt med någon utlokalisering av förband eller depåverksamhet till Skillingaryd, men samtidigt sticker han inte under stol med att det från militärens sida upplevs som mycket angeläget att genomföra denna utvidgning.

Medan kommunrepresentanterna är uppe i Stockholm passar de också på att besöka försvarsdepartementet. Där möts deras krav på kompensation för kommunalt skattebortfall med större förståelse, men några löften får de inte med sig. Väl hemkomna sätter sig stockholmsdeputationen ner för att sammanfatta vad som framkommit. Några löften om ny verksamhet eller nya aktiviteter som kompensation har man inte fått. En tidvis ökad sysselsättning för några få personer kan dock ställas i utsikt. Det är allt – förutom bekräftelse på den tidigare klart uttalade inriktningen på ett storskjutfält vid Skillingaryd. Det är en ganska dämpad ton i den sammanfattning som lämnas av de fyra kommunrepresentanterna efter stockholmsresan.

I Värnamo Nyheter från den 13 januari 1973 uppges att Värnamo Rotaryklubb haft en samling. Som inbjuden gäst finns överste Claes Carlsten på A6. Han är där för att berätta om planerna på ett storskjutfält vid Skillingaryd. Under frågestunden får han frågan om det kunde tänkas bli någon permanent militär förläggning vid skjutfältet. Översten lär ha sagt:

– Det är orealistiskt att tro att A6 skall flyttas från Jönköping till Skillingaryd. Det kostar 250 miljoner och var man skulle hitta de pengarna, då försvaret de närmaste åren får sänkta kostnadsramar, förstår jag inte. 

Vid samma möte framför en jägmästare Daniel Ekelund, Värnamo kritik mot att utredningen om utvidgningen inte innehåller något alternativ. Själv föreslår han att fältet borde förläggas till området väster och norr om Skillingaryd-Vaggeryd, där det finns riktiga tassemarker:

– Varför har man inte tagit hänsyn till markkvaliteten? Den trakt kring Tofteryds kyrkby som föreslås ingå i det utvidgade skjutfältet producerar en sällsynt fin skog, särskilt tallen är av ovanligt god kvalitet. Sådana värden går som bekant till spillo på ett skjutfält.

Nej till utvidgningen av skillingarydsfältet säger Joel Andersson och Evald Andersson.

I mitten av februari hittar vi en stor artikel med bild på Tofteryds kyrka. I förgrunden står två mycket allvarliga personer, nämligen Joel Andersson och Evald Andersson. Herrarna slår fast att de inte vill se några kulbanor över Tofteryds kyrkby. I artikeln kritiserar man hårt utredarens förslag om en frizon mellan Tofteryd och Hagshult. Det är en orimlighet att tro att denna lilla remsa skall kunna leva vidare och utvecklas. Hela området kommer att gå sotdöden till mötes. Joel framhåller att här finns Sveriges äldst belagda gårdar. Det finns handlingar bevarade från 1100-talet för Tofterydsområdet. Han uttrycker sig drastiskt:

– Att förstöra det här området betraktar jag som krigsförbrytelser av samma slag som Pentagon gjort sig skyldigt till i Sydostasien.

Någon kompensation är herrarna inte det minsta intresserade av. Allt skulle bli en öde bygd och det kan inte kompenseras.

Under större delen av året tycks det ganska tyst i tidningarna. Den 11 november finns dock en stor artikel i Sydsvenska Dagbladet. Rubriken lyder: STRIDEN RASAR I SKILLINGARYD, PARADIS FÖR KO ELLER ΚΑΝΟΝ.

– Det hotade området är ett jordbrukslandskap som är unikt för hela södra Sverige, säger sekreteraren i hembygdsföreningen i Tofteryd, Joel Andersson. Det är små jordbruksenheter, insprängda i ett skogslandskap som ännu inte terroriserats av några moderna skogsmaskiner. Området har i stort sett varit oförändrat sedan början av 1900-talet.

Föreståndaren på Tallnäs stiftsgård, Torsten Ekberg uttrycker djup oro för möjligheten att bedriva verksamheten på gården och har den djupaste förståelse för den oro som finns i hela bygden för dessa utvidgningsplaner. Evald Andersson fyller på och säger:

– Även om det är små enheter här, tycker jag att detta jordbruksområde är mycket livskraftigt. Vi har gjort en utredning som visar att 26 procent av de som bor här är under 19 år.

Den 15 december 1973 rapporterar tidningarna med feta rubriker att arméchefen lämnat ett förslag, presenterat av överste Robert Lugn från arméstaben, krigsrådet Gunnar Höijer från fortifikationsförvaltningen och överste Åke Hessler från A6. Det nuvarande skjutfältet utvidgas till det tredubbla, till ett område på nästan två gånger två mil. Över hundra fastigheter behöver köpas in. Samtidigt står det nu helt klart att någon utlokalisering av verksamhet inte är aktuell.

Förslaget möts inte av någon entusiasm hos de styrande i Vaggeryds kommun. En helt enig kommunstyrelse har redan motsatt sig en utvidgning. En dödsdom vilar över Tofteryd med omnejd. Många träder fram och säger att någon förhandling med militären inte kan bli aktuell. Det får gå till expropriation.

Evald Andersson använder ordet domedag men lovar att kämpa för bygden: 

– Så länge inte klubban har fallit i riksdagen, finns det hopp. Det där med frizon är nu ingenting annat än en ren bluff. Det är bara första steget innan hela frizonen måste utrymmas.

Överste Robert Lugn, krigsrådet Gunnar Höijer och överstelöjtnant Åke Hessler.

Vid presentationen redovisar man också den fortsatta handläggningen:

1. Arméchefens förslag lämnas över till försvarsdepartementet.

2. Det blir granskning i Försvarets fastighetsnämnd, som också skall arrangera ett större markägarmöte i Skillingaryd under den närmaste tiden.

3. Ny behandling i försvarsdepartementet.

4. Behandling i regeringen då propositionen läggs.

5. Propositionen behandlas i riksdagens försvarsutskott.

6. Riksdagen tar ställning i skjutfältsfrågan.

Detta blir i sanning en julklapp inför julen 1973!

Fortsättning följer nästa söndag.