Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 8

Här skall jag inte gå in så mycket på fakta och sakliga förhållanden utan berätta om stämningar och känslor. Jag skall därför börja med det som jag anser vara vändpunkten i vår strid på 1970-talet. Det var Försvarets fastighetsnämnds besök i Skillingaryd den 11 och 12 juni 1974. Dess ordförande var före detta landshövdingen V. Åman. Han var före detta TCO-pamp, som hade ord om sig – åtminstone bland oss löntagare – att han gick statens ärenden vid löneförhandlingarna och så hade han ju också blivit landshövding. Efter en löneförhandling brukade hans belackare säga:

– Vad tror du Åman tjänade på det här avtalet?

Det är av betydelse för vad som hände. Jag hade nämligen ingen som helst aktning för honom och tänkte inte ta någon som helst personlig hänsyn. I nämnden fanns vidare en professor, en byråchef, ett kansliråd, ett krigsråd, en riksdagsman, två överstar och två byrådirektörer. Flera av dem hade generals grad men bara överstarna hade sina militära uniformer där de satt på allra främsta bänken i Skillingaryds sporthall den 11 juni kl 18.30. Hela sporthallen var för övrigt fullsatt av folk från orten, tidningsmurvlar från hela svenska pressen och både radio och TV2 som filmade.

Strax före mötet fick jag frågan från den gamle Hedqvist från Smålands Folkblad när jag skulle rycka in i debatten. Jag berättade då för honom att kommittén Vår bygds framtid hade lejt professor John Nihlén att föra bygdens talan och för kyrkans och församlingens del skulle häradsprosten Hornvik försvarstala.

Själv hade jag fått erbjudande om att engagera mig i kommittén, men avstått då jag ville känna mig fri att säga min mening utan att skada kommittén. I den gruppen fanns ett flertal unga duktiga lantbrukare, mycket säkra i debatterna och med stor sakkunskap. Jag kände hela tiden deras mycket starka stöd i alla svåra lägen. De ville så gärna låta yxan gå, men de kunde som styrelsemedlemmar inte hålla i skaftet. Så till själva mötet. Det började med att Åman hälsade välkommen med orden:

– Vi har kommit hit för att höra alla era åsikter om skjutfältsutvidgningen. Själv är jag ny som ordförande och vet så lite osv.

Vi hade bett vår duktige församlingsassistent att han skulle föra församlingens talan, men han tyckte att han var för ung och oerfaren så vi hade bett Hornvik att representera. Det visade sig vara mycket olyckligt, för han var en god personlig vän med krigsrådet Höijer. Det blev raka motsatsen mot vad vi hade väntat oss. Så kom ytterligare några menlösa, korta inlägg och Åman blev allt mer belåten och gudsnådelig mot den arma befolkningen.

Så var det John Nihlén som tog till orda. Han belyste frågan mycket sakkunnigt och säkert och jag minns särskilt hans slutord:

– Detta är ingenting annat än mord på hembygden.

Joel Andersson

Åman hade nu fått en helt annan uppsyn där han satt högt uppe på sporthallens åskådarestrad i en talarstol, som en Pontius Pilatus och John Nihlén stannade nedanför på golvet och fick ta emot en riktig uppsträckning av denna simple uppkomling. Jag glömmer aldrig den synen och hur det kokade i mig. Jag blev ilsken så jag visste inte till mig och fattade beslutet: Jag tar alltihop.

Vad då alltihop? Jo, det var så att John Nihlén kom från ett viktigt arbete på Gotland och hade bara kunnat ta två dagars ledighet för att komma till oss för att hjälpa oss. Vi hade suttit hemma och hela dagen gått igenom vad som borde tas upp. Han hade då synpunkter på vad som skulle tas upp och vilket absolut inte borde vara med. Nu hade jag alltså beslutat att ta alltihop.

Jag for upp i talarstolen och det var min själ inga försagda tonfall och inga bönfallande vädjanden. Det blev ren oförfalskad svenska. Jag drog fram oförskämdheterna när skjutfältet kom till på 1890-talet. Hur Sundberg satte bönder i skuld och tvingade dem att sälja, allt för att Jönköping skulle få Göta artilleriregemente A6, men vi skulle ta förödelsen och skjutfältseländet. Precis likadant gick det till med Munksjö. Jönköping skulle ha papperstillverkningen men sulfatfabriken med utsläppen och skitlukten lade man i Vaggeryd. Jag berättade om hur Jönköping fortsatt att spela sin fula roll fortfarande i våra dagar. De beskyllde oss för att vilja lägga ner A6 genom att vi motade skjutfältsutvidgningen trots att högsta militära ledningen sagt rent ut att det är en ren och skär lögn.

Jag citerade vad Curt Härenstam skrivit i sin doktorsavhandling om Tofterydsbygden. Den bygd som man nu vill förstöra: ”Tack vare närheten till Nydala kloster är Tofteryds socken den bygd i vårt land över vilken historiens sparsamma gryningsljus tidigast faller” och så lade jag till: ”innan krämarstaden Jönköping ens var påtänkt”.

Jag gav exempel på alla de smygköp som ägt rum under alla dessa nära hundra år, och inte minst nu de senaste årens rent olagliga köp. Jag sa att denna bygds befolkning alltid varit Sveriges försvarsvänligaste, men nu finns många tecken på att vi blir militärfientliga.

Jag hade som slutkläm: Man kan dra klara paralleller med vad som just nu sker i Vietnam. Om inte vårt svenska Pentagon tar sitt förnuft till fånga ska vi göra skjutfältsutvidgningen till en riksskandal för det är en ännu värre krigsförbrytelse än den som USA begår i Vietnam, därför att den sker i eget land.

Sen stack jag kvickt ner och satte mig och applådåskan ville inte ta slut i brådrasket och jag ville inte som Nihlén stå där och bli uppläxad av denne uppkomling som satt som ordförande. Så sa Åman:

– Att tala om krigsförbrytelse är en allvarlig sak. Jag kommer noga att överväga ett åtal mot denne senaste talaren.

Mer hann han inte säga förrän han själv föll på eget grepp. Det var min forne skolpojke, som liten och kvick som en vessla stack upp i talarstolen och sa:

– När vi kom hit ville du att vi skulle säga vår mening och att du skulle lyssna på vad vi tyckte. Den förste som kommer och säger sitt hjärtas mening, den skall du åtala. Hur stämmer det? Här är många fler som kommer att säga sitt hjärtas mening i kväll om skjutfältsutvidgningen.

Jag hade tydligen bara öppnat dammluckan!!! Jag kände mig riktigt rädd efteråt, inte för Åman, men för Nihlén. Vad skulle han säga? När jag sen träffade honom sa han bara att det var rätt ord i rätt ögonblick.

Jag hade fungerat som plogbill i hård mark.

Kapten Gunnar Linderstam

Tidningsartiklar och insändare avlöser varandra. I stort uppslagna artiklar kan vi läsa hur ovissheten plågar flera av de lantbrukare som lever med hot om expropriation, andra visar sitt trots genom att bygga om och till. Några framträder och sticker inte under stol med att de gärna skulle sälja till militären, men den gruppen verkar liten och framförallt försiktig. Den allmänna stämningen i bygden är nu starkt emot en utvidgning på frivillig grund. Av insändarspalterna kan vi bara ana att i stugorna är det en mycket livlig debatt om hur utvidgningen av skjutfältet skall stoppas.

Vi låter ett yttrande från en kommunens representant avsluta denna ordväxling:

– Ur kommunala aspekter gör skjutfältsförslaget alla vettiga planlösningar omöjliga.

När striden står som hårdast skriver Rune Storck några rimmade verser, som inte tidigare publicerats. Tack Rune för att vi fått ta del av dem.

Litet bo vid kronans fält
Mel: ”Litet bo jag sätta vill”

Litet bo vid kronans fält
Nu i skottgluggen man ställt
Sälj din gård och vrid om låsen
Flytta bort från skjutfältsåsen!
Vi ett större fält vill ha
Kronan dej betalar bra.

Bönderna dock vill ha kvar
Sina gårdar som de har
De trivs fint med jordbruksknogen
De sin landsbygd vill bli trogen
De vill skördarna skall gro
De på framtiden vill tro.

Om det blir som Kronan vill
Skjutfältet det bygges till
Där familjerna planera
Snart kanonkulor brisera
Kronan som är stor och stark 

Köper hus med skog och mark.
Bönderna vid Kronans gräns
Känner nu att marken bränns
Onsdagens informationer
Följes nu av diskussioner
Stora värden står på spel
Vem har rätt och vem har fel.

Allt det arbete som Vår bygds framtid gör förutsätter ofantligt mycket ideellt arbete. Men det kostar ändå en del att få fram material och konsultera folk. Gruppen saknar ekonomiska resurser. Man går ut och vädjar om stöd och så samlas det in timmer som sedan kan avyttras. På så sätt kan gruppen skrapa ihop till det allra nödvändigaste.

Ett intressant initiativ kommer från andra kompaniet på A6. Där går mannarna samman och beslutar att skicka 1000 kronor av kompaniets trivselkassa till arbetsgruppen. När detta kommer till det högre befälets kännedom hotas mannarna med stämning och andra rättsliga åtgärder. De lämnar då tillbaka det som de tänkt sig undvara och så skickas det ut listor och den som vill, skriver sitt namn och lämnar sitt bidrag. När man räknar igenom vad som kan överlämnas till Vår bygds framtid blir det mer än man från början planerat ge.

Fredagen den 7 februari 1975 sänds ett tv-program i TV2 kl. 21.00. Programmet är en 40 minuter lång presentation av bygdens kamp mot svenska armén. Programmet har rubriken Skjut inte på vår hembygd! Vi saxar ur programpresentationen.

– Det gäller inte bara 376 människor som får flytta bort från gårdar där de bott i generationer, säger Evald Andersson, en av de starka krafterna i motståndsorganisationen Vår bygds framtid. Det gäller också marken, säger han. Det gäller den framtida markanvändningen. Har vi råd att förstöra en tusen år gammal kulturbygd? Har vi råd att förstöra 8000 hektar till, av mark i Skillingaryd för all framtid?

Svenska armén anser att vi har råd att förstöra marken. För arméns del väger den nya långskjutande kanonen Haubits 77, som kostat cirka 600 miljoner kronor att utveckla, tyngre än markens värde.

Motståndet i Vaggeryds kommun, där skjutfältet ligger är mycket starkt. Kommunen, Vår bygds framtid och andra motståndare gör gemensam sak: Ingen utvidgning!

Men det är inte bara för stunden som motståndarna kämpar. Kampen gäller också framtiden. Vad händer när även ett 12 000 hektar stort område blir för litet? När vapnen utvecklas ytterligare och utbildningen ställer än högre krav? Jo, då vill armén utvidga fältet ännu en gång, tror man i Skillingaryd. Militären har sagt att ett miloskjutfält bör vara 25 000 hektar stort och i vissa fall 50 000 hektar stort, nästan lika stort som hela Vaggeryds kommun!

Presentationen avslutas med följande meningar: ”Skjut inte på vår hembygd! är ett viktigt program. Det gäller livsvillkoren.”

Producenten Janne Lundvall erkänner att han känt sig djupt berörd av den kamp som blommat upp i Tofterydsbygden. Det har blivit många timmars arbete för att göra det 40 minuter långa programmet som alltså visas för första gången den 7 februari och sedan sänds i repris några dagar senare.

Det är lindrigt att säga att det vållar en storm bland tittarna. Militären rasar och beskyller producenten för osaklighet och hotar med radionämnden. En av de hårdaste kritikerna från militärens sida är överstelöjtnant Åke Hessler. Han har en lång lista med synpunkter, men de bemöts av producenten på punkt efter punkt. I Värnamo Nyheter den 19 juni uppges att skjutfältsprogrammet friats i radionämnden.

Svenska Dagbladet skriver om programmet att det är ”vinklat efter konstens alla regler”. Människorna i Tofteryd hävdar att programmet visat verkligheten. Många är de insändare som dyker upp i tidningarna de närmaste dagarna. Militära myndigheter är försiktiga att yttra sig och det är bara överste Gösta Gärdin som tillsammans med överstelöjtnant Åke Hessler framträder som talesmän för utvidgningen.

Däremot kan vi läsa om hur Vår bygds framtid får många sympatiyttringar från olika håll i landet. Evald bemöter också överste Gärdin då denne säger sig särskilt illa berörd av formuleringarna i den förbön som hållits för bygden i julottan:

– Om A6-chefen känner sig illa berörd av denna förbön, hur skall då inte vi känna det, som hotas att köras bort från vår hembygd? Vi kommer inte att överge möjligheten till förbön i fortsättningen, så överste Gärdin och hans meningsfränder kanske får flera tillfällen att känna sig illa berörda.

I Dagens Nyheter söndagen den 7 mars 1975 publiceras en större artikel om planerna på ett utvidgat skjutfält i Skillingaryd. Den är skriven av Sigfrid Leander, som har sina rötter i Torp i Tofteryd.

Han har varit verksam inom det militära och var under 40-talet chef för försvarsstabens bildningsdetalj. Artikeln är ett enda stort försvar för Tofteryd som en fortsatt levande landsbygd. Han säger att det måste finnas alternativ. Tofteryd är inget Älvdalen, där terrängen är sådan att man endast med svårighet tar sig fram. Han passar också på att peka på varför Dala mosse inte är något lämpligt målområde.

Det är bara det att det här är fråga om ett av södra Sveriges största och märkligaste myrlandskap. Att förgripa sig på vitmossor och myrvatten kan medföra ekologiska efterverkningar som inga granater kan förutse. Också markens tolerans har en gräns. Att matas med granater passar inte ett levande dynamiskt system, där samspelet är A och O.

Under april månad startar en andra front mot skjutfältsutvidgningen. Det målas stora skyltar som placeras ut runt om i bygden. Med jättetext kan man läsa: SKJUTFÄLT ÖDEBYGD HÄR – NEJ! Man bävar för blotta tanken att dessa i en framtid kunde komma att ersättas av skyltar med texten MILITÄRT ÖVNINGSOMRÅDE liknande dem som vi ser så många av när vi åker över skjutfältet.

Men den som tror att det går att sätta upp skyltar hur som helst känner inte den svenska byråkratin. Vägverket säger nej, och det måste till en hel del pappersexercis för att få placera ut de stora protestskyltarna.

Gunnel Hansson som är född och uppvuxen uppe i Torp flyttade 1955 till Boarp. Där blev hon mor till fem barn tillsammans med maken Arvid. Ladugården byggdes om och till och boningshuset renoverades samtidigt med allt annat som måste skötas. Det var år av mycket arbete både ute och inne. Det var en gård i mycket fint skick då militären i slutet av 60-talet började med sina smygköp.

– Ja, det var verkligen smygköp, för det pratades inte mycket om det utan man fick bara reda på att nu har de köpt den eller den gården. De var aldrig här hos oss och frågade, för de visste nog att vi inte alls var intresserade. Vi fick ju gott stöd av inte minst Eskil på Kärret. Arvid och han hade många och långa samtal. Det var kanske en del äldre som kunde tänka sig att sälja, men vi tänkte inte ens tanken att sälja. De där skyltarna ”Skjutfält – ödebygd” som sattes upp lite överallt stavade barnen på, och texten kändes ju lite skrämmande. Vi försökte annars att hålla barnen utanför oron, så vi pratade inte om det så mycket när de var med, det skulle vi kanske gjort. Men vi funderade som sagt aldrig på att sälja frivilligt. Då hade det fått gå till expropriation. Jo, jag var med på en del möten och det kunde gå rätt högröstat till. Sen kommer jag ihåg julottan när Hans Hultberg bad för bygden, det var en mäktig stämning. Likadant var det en stark känsla när man på Tofterydsdagarna antog de där resolutionerna.

Skjutfältsmotståndare från Västergötland kommer till Tallnäs och informerar om den kamp de håller på att förlora vid Remmene utanför Herrljunga. Här startade smygköpen ett par år tidigare och till följd av det har man där förlorat dyrbar tid.

Överste Robert Lugn.

Försvarets fastighetsnämnd kommer i slutet av april 1975 till kommunen för att informera om den fortsatta planeringen. Det är byrådirektörerna Thage Lennemar och Olle Wallin, överste Robert Lugn, krigsrådet Gunnar Höijer och kanslirådet Högsell tillsammans med representanter för A6, överste Gösta Gärdin och major Gunnar Linderstam. Det förslag som kallats det Ekelundska aktualiseras. Det går ut på att man borde titta på ”tassemarker” nordöst om Skillingaryd-Vaggeryd. Försvarets fastighetsnämnd bedömer det emellertid som orealistiskt då det skulle ligga inom Jönköpings terminalområde för luftfart och att flytta flygleden anses inte realistiskt. Fortfarande är det bara det ursprungliga alternativet som är aktuellt, men långt ifrån avgjort ännu. Frågeställningarna har vidgats till att gälla en total översyn av militärens markinnehav och markbehov.

En månad senare åker representanter från kommunen upp till Stockholm och uppvaktar riksdagsledamöter från Jönköpings län, ledamöter i Försvarets fastighetsnämnd, representanterna i riksdagens försvarsutskott, och personer i Försvarets fredsorganisationsutredning. Uppvaktningen sker den 14 maj och det är en grupp på hela 31 personer som får möta kommunens representanter under ledning av Nils Jonsson, som vid den här tidpunkten är kommunstyrelsens ordförande.

Det är ställt utom allt tvivel att den så kallade Sahlénska utredningen blivit rejält punkterad på flera punkter för sina slutsatser. Dessa uppvaktningar som sker av politiker och handläggare utanför den militära sfären urholkar militärens trovärdighet.

Göteborgs-Posten publicerar söndagen den 4 maj 1975 en stor artikel om och med Joel Andersson, Rubriken lyder: ARGASTE SMÅLÄNNINGEN EFTER DACKE OCH VILLE. Utgångspunkten för samtalet är konsekvenserna av att bo inom det som kallas frizon. Joel Andersson börjar med att citera vad som står i psalm 283, vers 7: ”Som fåglar små, när dundren gå, och djuren sig förskräcka. De skynda fort, var på sin ort, att sig för faran täcka.”

– Näädä, här blir inget folk kvar i frizonen och ingen frizon heller för den delen. Militären ljuger som borstbindare. Men en enda befälsperson, en som uppfostrats till att tala sanning, har medgett att det i praktiken aldrig blir någon frizon. Vi blir tvingade bort, 376 personer måste lämna sina hem om förslaget till utvidgat skjutfält går igenom.

Joel Andersson är en fridens man. Men genom omständigheternas makt, läs militärens maktanspråk, har han utvecklats till Sveriges argaste smålänning efter Nils Dacke och Vilhelm Moberg.

– Jag är ett slags frilansare som motståndsrörelsen kan skicka fram för att säga alla oförskämdheterna. Jag är nämligen inte rädd för att mista jobbet, för jag är en glad pensionär och har inget jobb att mista. Egentligen hade jag inte tänkt att agera, men när de blev för bövliga på krigarsidan var jag tvungen att gripa till vapen.

– Ta nu exempelvis inköpen av gårdar i krokarna här, detta är ett intressant kapitel, jo man tackar. Läglighetsköp kallas det, men det finns också en term som heter olaga köp. Saken var den att en gårdsägare tyckte att han kunde sälja till Kronan. Nu ska jag ta bra betalt, tänkte han. Så ringde militären. Vi hade tänkt ge 425 000, sa krigsmakten. Det var mycket mer än vad säljaren hade tänkt begära, så mycket mer att mannen föll baklänges och förstummades av den höga summan. När det blev tyst i luren trodde kronan att säljaren lagt på luren. Hallå, ropade försvaret, vi höjer budet till 550 000. Så går det till vid gårdsköp av Kronans fastställda modell.

– Kära vänner, säger Joel Andersson, sicken soptipp kommunen skulle få i nuvarande målområde om vi slapp allt vad skjutfält heter i Skillingaryd. Vilka industritomter skulle inte kunna erbjudas, vilken vintersportort på Hässlehultshöjden, vilket kulturcentrum skulle inte gamla I 12 kunna omvandlas till!

Vid det informationsmöte som hållits i Skillingaryd hade den föreslagna utvidgningen av skjutfältet karaktäriserats som ”ingenting annat än en krigs- förbrytelse”. Yttrandet hade betecknats som så pass gravt och grovt att det kunde leda till åtal.

– Ålrajt, säger Joel Andersson, åtala mig för att jag vill försvara en gammal kulturbygd. En sak har upprört mig å det grymmaste, säger rektorn vidare, och det är de kulturvårdande myndigheternas attityd. Här finns inget kulturminne av riks-, läns- eller ens av kommunintresse, påstås det, så ta hela surven till skjutfält. Ska de sitta däruppe i Stockholm och bestämma att den urgamla kulturbygden Tofteryd saknar kultur. Det är ju värre än på Gustav Vasas tid. Byråkratisering kan nog vara bra för SJ, men inte när det gäller oss i Tofteryd. Ska man inte göra uppror mot sådana fasoner, vad är då vi smålänningar till för??