Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 9

Den andra lördagen i augusti blir dagen då Tofterydsdagarna under ett flertal år går av stapeln. Den andra Tofterydsdagen hålls den 9 augusti 1975. Programmet har denna gång sin tyngdpunkt i olika gamla hantverk som linberedning, vävning, växtfärgning, beredning av myrmalm. Plöjning på gammalt sätt med oxar demonstreras. Dessutom förekommer det uppvisning i folkmusik och folkdans, liksom i forna tiders byk vid kyrkdammen. Man serverar småländsk ostkaka och låter barnen leka med kaniner, får och getter i en inhägnad.

Men trots fest och lek glömmer ingen bort det allvar som inramar den här Tofterydsdagen. Det är militärens skjutfältsplaner man samlats för att protestera mot och på listorna som lagts ut fyller besökarna snabbt på många sidor. Vid den avslutande gudstjänsten i Tofteryds kyrka sjungs bland annat Evert Taubes Änglamark. Denna lilla visa kommer att bli något av signaturmelodi för alla Tofterydsdagarna.

Här eldar militären upp ladugården på Bolsbäcken, något som upplevs mycket provocerande

Smålänningar från Tofteryds och angränsande församlingar, flertalet tillhörande Vaggeryds kommun, församlade den 9 augusti 1975 till den sk. ”Tofterydsdagen”, har på kyrkbacken utanför Tofteryds kyrka med acklamation antagit denna vädjan till Regeringen att avskriva planerna på en utvidgning av Skillingaryds artilleriskjutfält från nuvarande ca 4.000 ha till ca 12.000 ha.

Föreliggande utredningar och planer har såvitt känt baserats på ett från början alltför ofullständigt och ensidigt militärt bedömningsunderlag. Vederbörligt hänsynstagande till de faktiska förhållanden som starkt betonats från lokalt håll, inte minst från kommunen, kompletterat med utredningsmaterial rörande natur och kultur, som (delvis) är under utarbetande, torde ge vid handen att den tilltänkta utvidgningen näppeligen kan ske utan att gällande natur- och kulturvårdslagar trädas för nära. Sist men icke minst hotas grundläggande sociala hänsyn att åsidosättas vid ianspråktagandet av tilltänkt område.

De ytterst summariska beräkningar som gjorts beträffande kostnaderna för kronans markförvärv och bygdens därtill anslutande sociala och ekonomiska förödelse, ger tyngd åt vårt krav på alternativa lösningar av skjutfältsfrågan och därav beroende militära utbildningsmöjligheter. 

Redan i dag har Skillingaryds skjutfält nått den storlek som är försvarbar i en socialt och kulturellt levande bygd. Frågan blir desto allvarligare som den hittills förda diskussionen klart givit vid handen, att nu framförda militära krav starkt modifierats för att inte framstå som helt orimliga. Av det miloskjutfält, som enligt militära beräkningar egentligen behövs (ca 25.000 ha) har man prutat hälften. Man frågar sig hur fortsättningen kommer att se ut. 

Med hänsyn till den expansiva bygden runt omkring är den utvidgningen om ett par årtionden en absolut orimlighet. Med nu föreliggande planer skövlas stora delar av Vaggeryds kommuns värdefullaste mark ifråga om arbetsmiljö, traditionsbygd och rekreationsmöjligheter. Utvidgningen får ej bli verklighet och förutsättningar får ej skapas för framtida ödeläggelser i angränsande bygder och kommuner. Ett nytt synsätt måste i fortsättningen dominera och leda det svenska försvaret framåt. Aktsamhet om kulturarvet samt sparsamhet med naturresurserna och sociala hänsyn ger enligt vår mening den högsta försvarsviljan i ett framtida Sverige.

Tofteryd den 9 augusti 1975. 

På de församlades uppdrag:

Allan Friberg ordf.
Bertil Hamlin v. ordf.
Evald Andersson sekr.

Sigfrid Leander, en bygdens son, före detta militär, talar över ämnet Tofteryd i våra hjärtan. Det blir ett långt tal där bygdens historia målas upp och han slår fast att tofterydsbygden som natur- och kulturbygd är fullt likvärdig med åtskilliga av de områden som i andra sammanhang bedömts som riksintresse.

Efter andakten samlas man ute på kyrkbacken och antar en resolution som skickas till Sveriges regering mot de militära skjutfältsplanerna. Med ett rungande ja besvaras frågan om man skall vädja till regeringen om att låta Tofteryd slippa skjutas sönder av kanoner.

Den broschyr som tryckts upp i samband med Tofterydsdagen kommer sedan att skickas till alla riksdagsmän, liksom länsstyrelsefolk, medlemmarna i lantbruksnämnden och landstingets ledamöter. Efter hand vidgas kretsen ytterligare, allt för att kunskap om den bygd som hotas skall få beslutsfattarna att ställa upp för bygden.

Marianne Andersson kom 1977 till Tofteryd som 20-åring i samband med att hon gifte sig med Arne. Innan hon kom i kontakt med bygden hade hon inte hört så mycket om någon skjutfältsutbyggnad, men det kanske i första hand berodde på att hon hade mycket annat att göra. Bland annat göra klart sin utbildning.

Svärföräldrarnas hus hade ju brunnit ner och på nytt byggts upp så sent som 1968. Det var strax innan militären började med sina ”läglighetsköp”.

Arne har berättat att när dessa köp kom igång smög sig en oro in hos föräldrarna om det var lönt att planera framåt och ens slutföra det man höll på med överhuvudtaget. Man resonerade om det var någon idé med att sätta upp ens staket runt huset eftersom allt var så osäkert. När vi skulle gifta oss försökte vi först hyra någonstans här i bygden. Vi frågade bland annat militären om vi kunde få hyra i Skog eller Kushult, men det var omöjligt.
När vi sen skulle bygga hade vi helst velat göra det här i Gimmarp, men det vågade vi inte. Vi byggde i Ekhult i kanten av frizonen. Ibland brukade vi skämta om att nu hade vi ju i alla fall den argaste skjutfältsmotståndaren till granne.

Utbyggnaden av skjutfältet väckte starka känslor och rent av missmod och lamslog bygden. Både vi och flera med oss hade gärna byggt här hemmavid men osäkerheten var för stor.
Vi hjälpte ju till med Tofterydsdagarna. Dessa festligheter var ett lyft för bygden och satte Tofteryd på kartan hos många. Jag var själv med och hjälpte till med serveringen och någon gång drog jag käringoket. Att hjälpa till var ett sätt att tala om att vi finns här och här vill vi vara kvar.

Visst var det många som misströstade men det fanns ju inga alternativ, så det var viktigt att hålla ihop och protestera.
1987 bytte vi sedan bostad med svärföräldrarna och flyttade hit till Gimmarp.

Den 19 augusti 1975 kommer en grupp parlamentariker, Försvarets freds- organisationsutredning (FFU), ner till Skillingaryd för att på ort och ställe skaffa sig en bild av hur det ser ut. De träffar en grupp kommunalmän och än en gång blir de påminda om den misstro som finns mot en utvidgning. Var folkopinionen står vet de väl efter uppvaktningar som skett tidigare.

Besökarna är ganska förtegna, men erkänner att det å ena sidan finns ett uttalat behov, men också ett mycket svagt folkligt stöd för en utvidgning.

I oktober månad kommer representanter från Svenska freds- och skiljedoms- föreningen till Skillingaryd för att få information om utvidgningsplanerna. Denna förening grundades 1883 av svenska riksdagsmän och är en rikstäckande förening. Representanterna lovar innan de åker att hjälpa till att lyfta upp ärendet till en riksfråga. Det gäller ju faktiskt en utvidgning på tio platser runt om i landet. De antyder att det kanske skulle vara lämpligt att göra det till en valfråga då det nästa år är val.

Den 30 mars 1976 träffar kommunens representanter Försvarets fastighets- nämnd på länsstyrelsen i Jönköping. Representanter från arméstaben orienterar om arméchefens förslag. Låt oss citera ett par meningar som vi hämtar ur kommunens anteckningar från överläggningen: 

”I redogörelsen framhålls bl. a. att det nuvarande skjutfältet är klart underdimensionerat, att utvidgningsområdet huvudsakligen utgörs av skogsterräng och myrar med svår framkomlighet. Befintliga brukningsenheter är små och ej bärkraftiga. Åkerarealen bedöms inte odlingsvärd på lång sikt och den fysiska planeringen synes ej utgöra hinder för genomförande av föreslagen utvidgning.” Det Ekelundska förslaget avvisas åter igen.

Krigsrådet Gunnar Höijer meddelar att Försvarets fredsorganisationsutredning kommer att offentliggöra den första delen av sitt slutbetänkande följande dag och del två beräknas vara klart under första delen av 1977.
Den 22 juni planerar FFU att göra ett besök i länet för att på ort och ställe skaffa mer information.
Länsstyrelsen får besked om att remissomgången skall vara avklarad senast den 1 november. Under tiden är utredningarna vilande då man först vill ta del av Försvarets fredsorganisationsutredning. Denna skall ge svar på vad det finns för behov av övningsutrymme, långsiktigt. Det är en av de viktigaste frågorna som Försvarets fastighetsnämnd vill ha med i sin bedömning av behovet. Det är tydligt att ärendet bromsats upp när det nu kommit upp på politisk nivå.

I slutet av mars 1976 ordnas en konferens i Skillingaryd. Som inbjudare står Svenska freds- och skiljedomsföreningen tillsammans med Vår bygds fram- tid. De är samlade under lördag och söndag och de ställer upp några punkter där de kräver:

1. Att förstöringen av marken, vår värdefullaste naturresurs, stoppas.
2. Att militära krav underordnas samhällsplaneringen i övrigt.
3. Att utbyggnaden av militära skjut- och övningsfält stoppas.
4. Att vid eventuella krav på utvidgningar skall i utredningarna ingå repre- sentanter för markägare och berörda kommuner.

Närvarande på denna konferens är också fil. dr Sigfrid Leander som tidigare hårt engagerat sig för Tofterydsbygden. Han håller ett mycket hängivet anförande för att övertyga om behovet att få stopp på de stora markanspråken på olika håll i landet. Han pekar också på att med den utveckling av vapnen som sker blir de markområden som nu förs fram snart otillräckliga. Han tror att 1990 skulle behovet vara 50 000 hektar för ett godtagbart skjutfält.

Omedelbart efter denna konferens kan vi i tidningarna läsa att man från militärt håll starkt ifrågasätter Allan Fribergs roll. Han är ordförande i föreningen Vår bygds framtid, och han får nu frågan om centerrörelsen gjort gemensam sak med pacifistorganisationer. Det ger anledning till tidningspolemik och Allan Friberg förklarar att han kämpar för Vaggeryds kommun och dess landsbygds överlevnad.

Den 29 april 1976 möts vi av tidningsrubriken i lokalpressen ÖVER 1000 VÄRNPLIKTIGA PROTESTERADE MOT UTVIDGNING AV SKJUTFÄLTET. Det rapporteras om ett stort demonstrationståg som gått genom Jönköping med många plakat med ett tydligt budskap att man är emot utvidgningen av Skillingaryds skjutfält. Från Tofteryd deltar Allan Friberg och redogör för bygdens kamp. Till Friberg överlämnas en diger lunta med namnunderskrifter där rekryterna protesterat. En talesman för dem som protesterar är Christer Blomqvist och han uttrycker sig bland annat så här:

– Vi värnpliktiga på A6 har använt skjutfältet varje vecka under vår utbildning och vet hur det ser ut både innanför och utanför skjutfältsgränsen. Vi vill inte att de 4000 hektar ödebygd, som redan nu är totalt förstörd, skall utökas till det tredubbla.

– Vi har åtskilliga gånger åkt igenom det tilltänkta utvidgningsområdet och sett de många fina husen och den blomstrande landsbygden. Vi upplever det som orimligt att avsiktligt förstöra detta vackra landskap. Jag talar för 95% av de värnpliktiga vid A6, säger han.

Omedelbart därefter tar en värnpliktig korpral från Ing2, Eksjö till orda och meddelar att hela 585 värnpliktiga vid Ing2, endast en avstod, uttalat sitt stöd för det upprop som de värnpliktiga vid A6 överlämnat.

Det måste ses som en mycket stark uppmuntran för den lokala kommittén Vår bygds framtid.

Avsnitt 10 kommer nästa söndag….