Att leva med diabetes

Johanna Mellin berättar om diabetes

Johanna Mellin, som driver Skillingaryds Blomsterhandel, fick diabetes när hon precis fyllt tre år, närmare bestämt den 21 januari 1998. Hennes mamma är utbildad undersköterska och tyckte att dottern inte hade samma ork som tidigare och ofta var törstig.

– Det konstaterades att jag hade diabetes. Så fort jag fick insulin blev jag som vanligt. Jag kan känna att det är ganska skönt att jag fick diabetes när jag var så liten. Det hade blivit en större omställning om jag var äldre, börjar Johanna Mellin berätta.

Det finns två typer av diabetes. Typ 1 är den varianten barn och yngre får. Som äldre kan man också få typ 1, men det är mycket ovanligt. Typ 2 diabetes får man däremot när man är äldre, det är en något ”lättare variant” och kan behandlas med tabletter och/eller kanske genom omläggning av kosten.

– Jag har alltid tagit sprutor och det gör jag innan varje måltid. Det här är min vardag. Det är så det är och jag har aldrig haft svårt för det. Det här är inget jag hymlar med utan snarare tvärtom. När jag träffar andra så berättar jag hellre för dem än att jag ska gömma mig. För mig är det vardag att ta sprutor, säger Johanna.

– Ett läkarintyg behövs om man ska resa utomlands och ta med sig sprutor och insulin. Det kan vara en liten omställning med värmen, jag märker att kroppen får arbete mer under varma sommardagar. Jag sköter mig själv och fungerar det inte så provar mig fram genom att ta mer eller mindre insulin. Vi har en basdos som vi utgår ifrån hela tiden som är satt tillsammans med läkare och sjuksköterska, men den fungerar inte alltid, den ändrar sig när man exempelvis rör mycket på sig. Kolhydrater gör också att blodsockret höjs, förklarar Johanna.

Johanna berättar att hon äter det hon vill, hon kan äta lite godis, en kaka går bra ibland. Då reglerar Johanna sitt insulinintag.

– Jag är inte rädd och jag äter det jag kan. Allt finns också i sockerfritt, dock med en annorlunda smak. Det jag håller mig ifrån är drickbart med socker i som exempelvis saft, läsk och juice. Det fungerar inte för mig, jag håller mig till dricka med lightvariant eller vatten, menar Johanna.

Är man under 18 år går man på kontroller hos barnmottagning där det görs kontroller ungefär 4 – 5 gånger per år. När man är vuxen så blir man flyttad till medicinklinikens diabetesmottagning, där kontrollerna inte är lika frekventa under ett år om allt fungerar som det ska.

– Det är väldigt individuellt med kontroller. Min diabetes har varit smidigt, så det räcker med ett besök hos diabetessjuksköterskan en gång och läkare en gång samt att jag däremellan går till vårdcentralen för att kontrollerar mina prover.

– Jag har aldrig haft problem att ta sprutor. Jag kan inte bli fri diabetes då min bukspottskörtel inte producerar någonting själv. Det är skillnaden mellan diabetes typ 1 och 2 är att när man har typ 2 diabetes så producerar bukspottskörteln lite insulin så att man kan reglera den utan insulin, kanske bara genom kostomläggning.

Johanna är klar med att hon låter inte diabetesen styra henne. Det är hon som styr diabetesen.

– Bra att det informeras om hur det är att leva med diabetes, då det ibland kan vara ganska missvisande. Visst, allt är väldigt individuellt och, beror på hur man lever. Tycker nog allt att många svartmålar diabetes, via tv har man visat bild på ett litet barn som har diabetes och mamman och pappan sover i skift för att hålla koll på blodsockret. Mina föräldrar har aldrig gjort det här och jag tycker inte att den bilden stämmer. Det finns faktiskt de som lever bra med det och det gör jag. Jag lever ett normalt liv, intygar företagaren i sin blomsterbutik.

Diabetes typ 1 sägs vara ärfligt, men familjen Mellin har inte kunnat hitta någon i generationsledet som tidigare haft diabetes. Diabetesdagen firas hemma hos Mellin och det är en speciell dag.

– Visst, min mamma fyller år samma dag som det är diabetesdagen, men det är ju faktiskt min dag också. Jag firar med tårta, för det får jag äta. Jag ser inte mig själv som ”sjuk”. Om man missköter sin diabetes grovt kan man bli riktigt sjuk och dö, men jag lever med den varje dag och det fungerar fint för mig.

Vi träffar Johanna strax innan butiksöppning i centrala Skillingaryd

– Jag har varit väldigt okänslig mot blodsockerkänningar och jag behöver vara väldigt låg för att jag ska reagera. Är det lågt kan jag bli väldigt hängig, jag kan bara sitta och titta rakt ut. Sen kan jag gå upp i varv också. Då behöver jag äta när blodsockret är lågt. När jag tar extra insulin är blodsockret högt och då orkar jag ingenting. Det stannar av. Det kan ta några timmar att få blodsockret återställt.

Via en knapp på vänster underarm mäter Johanna sitt blodsocker många gånger om dagen. Knappen, som hon sätter dit själv har en nål med en slang som mäter cirka fem millimeter som hon trycker in i huden. En liten behändig dosa tas fram, hon trycker dosan lätt mot knappen och ett ”pip” hörs. Blodsockret är taget. 3,6. Det kontrolleras i genomsnitt åtta gånger om dagen.

– Tidigare behövde jag sticka mig i fingret för att mäta sockret. Idag är det smidigt och på sommaren ser man ”vad många det är som har diabetes” i och med att knappen finns synligt på kroppen. Jag kan välja plats på kroppen själv och eftersom jag är aktiv i mitt arbete sitter den bra på underarmen och är inte i vägen för mina rörelser, säger Johanna.

Hennes blodsocker ska ligga på mellan 5 och 8. Innan frukosten låg det på 12. ”Det är ofta högt på morgonen”. En gång var det så högt att blodsockermätaren sköt i höjden och visade på sitt maxvärde 32,6. Då mådde hon inte så bra. Det lägst värdet som har mätts upp är 1,6. ”Det konstiga med det är att jag kände det inte själv. Men när jag såg värdet så förstod jag att jag inte mådde så bra”. Via knappen kan även hennes diabetesläkare i Jönköping koppla upp sig och se Johannas mätvärden.

– Jag får leva med det här och det här är inget bekymmer för mig. Man ska leva såsom man vill och det kan man göra trots att man har diabetes. Det finns mycket regler man ska följa, men ibland funkar inte reglerna. Min diabetesläkare känner mig väl och brukar undra vid besök; ”Och tränat har du inte gjort sedan sist”? Jag har aldrig tränat. Träning är säkert bra, men jag har aldrig tyckt om att det. Däremot tycker jag om att jaga älg, då får jag min motion i skogen. Jag ser alltid fram mot hösten då jag kommer ut i skogen och bara få vara. Jag får det till att funka med blodsockret även ute i skogen, så för mig är diabetesen absolut inget problem, avslutar Johanna. 

Innan vi lämnar fikarummet på Skillingaryds Blomsterhandel tas blodsockret igen. Nu har det minskat 0,3 måttenheter och Johanna får kolla av lite oftare under förmiddagen så hon inte ”sjunker för mycket”.