I baksätet hos Wiktor…

I fredags kväll samlades passagerarna till Malmbäckscruisingen hos Hampus Söderqvist och Ellen Svensson i Ljungberg. 

– Wiktor är alltid punktlig, säger Hampus när han står på trappan till huset i Ljungberg och mullret från V8 hörs över Ljungbergsskogen.

– Jag har aldrig åkt amerikanare innan och skulle aldrig sätta mig i någon heller, men nu är jag här, säger Ellen glatt och tar plats bredvid reportern i baksätet.

Vi backar ut från gården i Ljungberg och drar ner mot Skillingaryd. Vad har Ellen för förväntningar på kvällen? ”Jag tror det blir mycket folk. Jag har aldrig varit på något sånt här tidigare så jag vet inte hur det fungerar eller vad man gör”.

– Det känns som att vi sitter i en båt, säger Ellen och skrattar och får medhåll av reportern, det är en stor bil Wiktor införskaffat sig.

Wiktors Pontiac Bonneville är av 1965-års modell och har varit i Wiktors ägor i tre år. Han skulle egentligen bara åka till Svenarum och titta på bilar. Ut från affären kom han med en nyckel, vacker bil och lite fattigare. ”Men det är det värt”, menar Wiktor. Bilen har tidigare gått i South Carolina och det har varit en tidigare ägare på den. Inredningen är fin, man kan tro att den är ny, men inredningen är original. Bonnevillen kom till Sverige för tre år sedan i en 40-fotares container.

– Det viktigaste av allt en sån här kväll är musiken. Man ska spela musik som passar, säger Wiktor och drar upp volymen med Eddie Meduza spelandes i högtalarna ”Jag går på stigen, som går till Evert….”. Armbågen är ute och både V8-mullret och musiken gör att vi uppmärksammar både cyklister och gående.

Wiktor Johansson och Hampus Söderqvist är jobbarkompisar. De kör varsin maskin på Vaggeryds skogstransporter och pratar med varandra varje dag i telefon.

– Ja det blir flera gånger om dagen. Men minst en gång per dag blir det ”redigt”, alltså närmare en timma, säger Hampus som tillägger att jobbarkompisarna i skogen kopplar upp sig på gruppsamtal och kan prata med varandra under hela arbetsdagen.

– När vi kör cruising på tomgång går det nog åt 10 liter bränsle i timman, säger Wiktor.

Hampus är snabb och kontrar med att det kostar en halv månadslön att tanka amerikanaren.

– Jag tankar när det behövs, svarar Wiktor och fortsätter att det går ändå ihop sig att åka amerikanare, ingen besiktning och bilen är skattebefriad samt att försäkringen bara kostar 800 kronor om året. Bränsle går det åt till Bonnevillen som ”inte drar mycket” och ”det är det värt”.

Bonnevillen väger 2 300 kilo, har en 337 hästars motor som är 6,2 liters. Bilen är 5,70 lång. När vi kör mellan Vaggeryd och Hok säger Ellen i baksätet ”Jag har redan ändrat uppfattning om det här, det var ju riktigt roligt att åka amerikanare”. Wiktor gillar allt med maskiner och traktorer. Hemma på gården har han 14 traktorer i olika slag, bland annat skotare, grävmaskiner och en hel hög med andra traktorer samt fyra slåttermaskiner.

– Man ska ha en traktor till varje redskap, så slipper man att skifta, menar Wiktor och rättar till hatten som han har på sig när han kör Bonnevillen.

– Där har jag huggit, säger Wiktor och pekar på ett kalhygge strax innan Fallnafors och därefter på höger sida nämner Hampus att här var det blött när vi var och körde ut timret.

Vid nästa korsning står det Malmbäck till vänster och rockkvällen är nu nära. Strax innan parken ser vi funktionärer som visar bort oss mot kyrkan i korsningen. Mängder med bilar, nyfikna besökare och fantastiskt väder. Vad kan bli fel en sån här härlig sommarkväll? Wiktor parkerar och vi går ur bilen.

– Är det de här tre bakljusen så är det en 65;a. De ändrade om något vid varje årsmodell, men just 65:an har det här. Jag ville inte ha en cab, jag har råd med tak, menar Wiktor som kan tänka sig att åka 20 mil enkel resa om det är till en bra träff.

Bilarna stod parkerade i stort sett i hela Malmbäck. Det tog någon timma innan vi hade gått igen om allt. Hamburgaren intogs när livebandet spelade rockn´roll på scenen. Tusentals människor lyssnade på musiken, snackade bilar, träffade nya och gamla bekantskaper. Så mycket folk i Malmbäck och inte en enda polis eller ordningsvakt. När mörkret började falla beslutade ungdomarna att det är nog dags att åka hem mot Vaggeryds kommun.

– Kan vi inte åka en raggarrunda i Malmbäck innan vi åker hem, säger Wiktor. ”Det går snabbt” säger Ellen och det gjorde det, men runt kyrkan, in igenom centrum och så spelades musik också förstås. Nu var det Lasse Stefans som ljöd ur högtalarna.

En amerikanare med enbart unga damer i passerades. Hampus pekar på Wiktor.

– Nä hon var för ”skrine”, säger Wiktor.

När färden gick mot Hok fick innerbeslyningen släckas så Wiktor skulle se vägen. Innerbelysningen var på när vi crusade i låg fart inne i centrum. Ellen och reportern njöt i baksätet och båda var mycket nöjda med kvällen. En raggarrunda i Vaggeryd gjordes också, innerbelysningen tändes, musiken höjdes och armbågen åkte ut genom fönstret. Mellan Skillingaryds norra rondeller påbörjade en Opel omkörning. ”Nähädu”, säger Wiktor och stampar till gasen och Bonnevillen drar iväg i full fräs och motorvrålet väcker halva Skillingaryd. Opeln fick ge sig i höjd med Alshultsområdet i Skillingaryd och avvek med ett blinka med helljuset. ”Jag kan ju inte bli omkörd av en Opel”, säger Wiktor och saktar ner.

En runda i Skillingaryds centrum gjordes också innan färden gick mot Ljungberg igen.

– Min dröm är att åka route 66 i en amerikansk bil. Men de pratar så konstigt där borta, säger Wiktor innan han släpper av sitt nöjda resesällskap i Ljungberg och åker vidare hem till Fryebo.

En fantastisk kväll med underbara ungdomar var till ända.

Fotnot; Ett separat bildspel från parken i Malmbäck publiceras senare.