Bengt – Eldsjälen i Klevshult

Klubbstugans väggar pryds

1960 flyttade en 11-årig kille, tillsammans med sin familj, från Vällersten till Klevshult. Bengt Fält var namnet och han skulle framöver göra Klevshult känt inom idrotten.

– Min farsa köpte Karlsborg, som ligger intill fotbollsplanen här. Han övertog gården efter sina morbröder, börjar Bengt berätta när vi sitter i klubbstugan i Klevshult.

Spontanidrotten, med lite av varje, fotboll, spola isbanan, började den då unge Bengt med och när idrottsföreningen i Klevshult bildades 1966 och när det sju år senare anlades en fotbollsplan på ”farsans marker”, tog det fart.

– 1967 kom jag med i styrelsen, jag var 18 år och upplevde mig själv som en eldsjäl redan då. 1972 drog jag igång fotbollen. Idrottsplatsen här utanför kom till 1973 på farsans marker, så här har jag figurerat under alla dessa år. Jag var ordförande i föreningen under 38 år, det är helt otroligt vad tiden går och när jag räknar efter. Jag satt i styrelsen i 46 år och fotbollen var jag ledare för från 1972 och fram till för tio år sedan ungefär.

Vad är det bästa med fotbollen, tycker du?

– Samhörigheten. Man får kontakt med så mycket människor, både ledare och spelare. Sen bor jag alldeles intill idrottsplatsen så det har blivit så att mitt liv har varit här. Jag har fått förmånen att vara med länge. Faktiskt som aktiv också, då som målvakt i B-laget, men det var bara under en kort period då det saknades folk. Vi hade lite svårt att få fatt på målvakter på 80-talet, så då hoppade jag in några säsonger.

Hur ser det ut i föreningen idag?

– Vi har ett A-lag och sedan har två egna pojklag och arrangerar fotbollsskola. Här är rätt mycket aktivitet faktiskt hos oss. Det bor ungefär 300 personer i Klevshult, men alla landsbygdsbarn har varit här och spelat fotboll. Ingen landsbygd ingen fotboll i Klevshult, så ser det ut både förr i tiden och idag. Jag kommer ihåg förr att jag åkte runt och hämtade spelare runtom på landsbygden. I mitt fall är det så att vara en ledare och eldsjäl är att man har egna barn i verksamheten och vår son spelade fotboll här under 8 – 9 år. Ibland händer det att barnen försvinner och då gör föräldrarna det också, men jag har hållit mig kvar, säger Bengt med ett leende och hänger upp matchtröjorna på tork inne klubbstugan.

Matchtröjorna är tvättade och hänger på tork

– På senare tid har jag dragit mig tillbaka lite, krafterna orkade inte med riktigt ”som förr”, men jag är här varje träning och jag tycker det är fortfarande väldigt roligt. Tycker det är viktigt att ungdomarna trivts här och känt sig välkomna. Det är det lilla som gör det att man blir välkomnad hit när man kommer till en träning eller match. Det behövs inte så mycket och ger så mycket tillbaka. Sedan 1977 har vi haft ett A-lag och det är fantastiskt tycker jag. Men det handlar om landsbygdens unga. De har trivts här. Det känns bra.

– Sedan några år gick jag undan styrelsearbetet men jag kommer aldrig lämna föreningen. Jag har många minnen att luta mig mot och jag har fått träffa så otroligt mycket människor inom idrotten och jag har fått utmärkelse av olika slag. Det roligaste var när jag blev ”Årets ledare” 1987. Det värmde den utmärkelsen. Jag minns att prisutdelningen var i Vaggeryd. Därefter har jag fått fotbollsförbundets utmärkelse och RF (reds anm; Riksidrottsförbundet) högsta utmärkelse i guld för några år sedan.

– Vi har haft några höjdare här på besök i Klevshult. Ralf Edström, Roland Sandberg, Tommy Engstrand var speaker och Bosse i Nygammalt spelade i en jippomatch här.

– Just nu är det inte som ett vanligt år. Men pojklagen har tränat och spelat här under hela våren och förhoppningsvis kommer vi igång med A-laget i höst, avrundar Bengt och ser ut över den fina gräsplanen…