Berättar om Gamla Waggeryd – Götarp – del 2

Götarp omfattade områden på båda sidor om bron över Lagan. Öster om bron låg Götarps gård och på västra sidan låg den så kallade smedbyn. På bilden ovan ses tre bostadshus. Närmast Götarpsvägen ligger Götafors bruks första förvaltarbostad. Götafors bruk fanns till 1882. Det mindre huset bredvid, idag ägt av Gun och Bernt Magnusson, är ett bostadshus som byggnadsfirman Arnold Johansson år 1948 uppförde åt Munksjö AB. Ännu närmare förvaltarbostaden låg tidigare en flygelbyggnad. Längst ner till höger på ovanstående bild ses den så kallade kvarnbyggnaden, ett boningshus som flyttats två gånger. När bilden togs bodde Viva och Martin Svensson i huset. Längst ner till vänster på bilden låg slagghögen efter Götafors bruk. Den finns kvar än idag men nu som en vacker gräsbeväxt kulle i Magnussons välskötta trädgård.

Förvaltarbostaden ägs 2019 av Ann och Hans Hofer. Byggnaden är gammal, den uppfördes 1735 efter att ett annat hus på samma grund från 1600-talet eldhärjats. År 1875 byggde Götafors bruk en ny förvaltarbostad, då blev ovanstående hus i stället bostad för arbetare på Götafors bruk och från 1904 för arbetare på Munksjö. Den siste bruksförvaltaren som bodde där var Johan Hammargren. Omkring 1970 köpte Lisbet och Tage Ek huset av Munksjö AB. Innan dess var det ett fyrfamiljshus.

Götarps kvarn, som fanns i flera hundra år, hette Götafors kvarn fram till 1846. Den låg ganska nära där det nya bostadsområdet byggs 2019. Detta byggs ju intill den väg som går från Götarpsvägen mot skjutfältet. Från den avviker en stig ner mot kraftstationen vid Lagan. Där låg kvarnen medan kvarnbyggnaden, där mjölnarfamiljen bodde, låg lite längre österut intill en vattenkälla. Smedbyns invånare tog sitt dricksvatten vid denna källa ända in på 1920-talet. Man sa att man gick till Bolet för att hämta vatten. Bol är ett ålderdomligt ord för boställe. Vid källan har sannolikt funnits ett mjölnarbol under århundraden.

Enligt hembygdskännaren Wåge Tolf flyttades kvarnbyggnaden i slutet av 1800-talet närmare Lagans östra sida. Flera kända Götaforsbor har hyrt av Munksjö AB när huset stod på en plats ganska nära kraftstationen. Viva och Martin Svensson flyttade med familjen in där 1929 och deras dotter Märta Karlsson, nu boende i Malmbäck, minns sin uppväxt. När familjen bodde på andra våningen under andra världskriget använde försvarsmakten första våningen som kontor eller dylikt. Förutom bostadshuset fanns ett uthus där familjen Svensson hade grisar. Det fanns en bro över Lagan så att familjen slapp omvägen över den nuvarande bron. Märta minns när huset i slutet av 1940-talet flyttades till nuvarande plats väster om Lagan. Matti Nestor har berättat att hans far, Oskar Nestor, hjälpte till att flytta det timrade huset.

Den siste mjölnaren som bodde i kvarnbyggnaden var Karl Johan Djerf. Han bodde där 1898-1906 med fru och tio barn och det gjorde från 1904 också den tyskfödde maskinisten Rudolf Kristoffer Heinrich Eggers med fru och två barn. Han var maskinist på det då nya vattenkraftverket, som försåg Munksjö och samhället Götafors med elektricitet. Mjölnare och maskinist bodde alltså samtidigt ett par år, man kan säga att gammal tid och ny tid möttes. Kvarnbyggnaden rymde många personer, några bruksarbetare bodde där också. År 1906 flyttade den sista mjölnarfamiljen och den första maskinistfamiljen därifrån, huset fortsatte sedan vara bostad för maskinister vid kraftverket och fabriksarbetare på Munksjö.

Närmast Jönköpingsvägen finns två bostadshus kvar från tiden för Götafors bruk. De är betecknade som nummer 2 och 3 på kartskissen. Nummer 2 är det hus som tjänstgjorde som stationsbyggnad 1880-1886. Nummer 3 kallas frontbyggnaden. Det huset användes 1902-1904, enligt Natan Boberg, som utspisningshus för de arbetare som byggde Munksjöfabriken. Det var Ida Ebbesson som stod för serveringen. Brödet bakades av hennes man Sven Peter Ebbesson, som hade sitt bageri utmed Fabriksgatan, se boken Från Waggeryd till Vaggeryd del 1, sidan 83.

I början på 1900-talet var det en vanlig syn att se kor vandrande på vägen som går förbi frontbyggnaden och den gamla stationsbyggnaden. Där gick varje sommarmorgon Johan Rehns dotter, Hedvig, med sina båda kossor, Rosa, röd och vit, och Trosa, svart och vit. Dessa gick på bete i den del av Götarp som låg väster om järnvägen. De var då tvungna att passera järnvägsspåret, som var noga inhägnat. På ena sidan av grindstolpen stod med svarta tryckbokstäver: ”Stäng grinden!” och på andra sidan ”Passera ej banan, då tåg höres eller synes!” Mitt i kornas betesområden gick landsvägen, som på den tiden hade sträckningen förbi sulfatfabriken. Det var nog inte många bilar som passerade på en dag men ibland hände det naturligtvis att chaufförerna fick föra kossorna av vägen.

Vid bron över Lagan ligger den gamla järnboden, som idag ägs av Vaggeryds kommun. I den finns några gamla vagnar, tillverkade i Waggeryd. En av vagnarna sägs vara den vagn som Hugo Lundberg, den förste chefen på Munksjö, brukade skjutsas i av sin kusk. Järnboden är värd att bevaras och borde rustas upp. Den byggdes upp 1741 när den första nybyggda boden hade förstörts av en brand ett år tidigare. Efter att Götafors bruk slutade använda byggnaden har den bland annat använts som mangelbod.

Norr om järnboden byggde Götafors bruk år 1875 en ny inspektorsbostad till August Ljungberg, den nye disponenten på Götafors bruk. När bruket slutat sin verksamhet 1882 flyttade August Ljungberg till Skillingaryd. Skogvaktare Johan Svanberg, som arrenderade Götarps gård, flyttade 1883 in i inspektorsbostaden med fru och fyra barn och bodde kvar till 1894. Fram till att Munksjö AB tog över inspektorsbostaden 1903 var det en arbetarbostad för bland annat arbetare vid slipmassefabriken, som startat efter att Götafors bruk lagts ner. Enligt Natan Boberg växte till exempel Ragnar Möller upp här med sin mor, han blev senare sulfatfabrikens övermontör. Bland övriga personer som bott i huset kan nämnas Hjalmar Åkerberg, född 1874, som blev en av Frälsningsarméns stora män i Sverige. Det sägs att han som tolvåring ordnade bönemöten i Götafors.

Chefen för Munksjö, ingenjör Hugo Lundberg, flyttade in i inspektorsbostaden i november 1903 tillsammans med dåvarande hustrun Julia Maria, född Westergren. Fabrikörerna Johan Oskar Bergström och Alfred Johansson, vilka drev vagnfabriken Johansson & Bergström vid kullebron, fick då flytta ut. Hugo Lundberg blev änkeman 1904 och gifte sig året efter med Gerda Pontén. De bodde sedan kvar i villan fram till Lundbergs pension 1935. Många år därefter var villan Munksjös chefsbostad.

När gatorna i Götafors skulle namnges var det troligen folkskolläraren och hembygdskännaren Våge Tolf som tillfrågades om lämpliga gatunamn. Säkerligen ligger han bakom namnet Götarpsvägen, eftersom den gick genom området Götarp. Pumpgatan och Kolgatan är två andra gatunamn inom Götarpsområdet som säger något om historien.

I svenska tidningar cirkulerade på 1890-talet en skröna, från början skriven i Smålands Allehanda av den lokalt kände tidningsmannen Thure Sällberg. Historien fanns i många svenska dagstidningar, nedanstående klipp är hämtat från Norrbottens-Kuriren 30 juli 1895.

Thure Sällbergs berättelse:

Den trevligaste idyllen erbjuder tåget vid Götafors, en bit söder om Waggeryd. Där stannar lokomotivet vid ett torn, vid stranden av en större damm.

”Det är väl inte möjligt att vi redan äro i Waggeryd?” sporde jag en packmästare då vi härom sistens stannade där.

”Nä, men här ska vi ta vatten och kol och pumpa!” sa packmästaren och tog fram ett metspö ur bagagevagnen, satte på mask och kastade ut på djupet.

”Här är lugnt och fridfullt” fortfor jag.

”Ja, det är det visst det, men nu ska de sätta till med en ångpump i Waggeryd och övergiva detta paradis” suckade packmästaren och drog i detsamma upp en abborre om två skålpund ur dammen.

”Här tycks vara ett lönande fiske?”

”Ja, bevars! Vissa tider på året kan man på uppresan få så pass att man sovelhåller sig under överliggningen i Nässjö, så den där ångpumpen blir till farlig skada för oss” lät packmästaren och satte en ny mask på kroken. I detsamma började tåget flytta sig framåt ett par meter.

”Dråsa vi av nu, packmästare?”

”Nä, nu ska den ta kol, och sén ska den pumpa upp vatten åt nästa lokomotiv” svarade han och singlade upp en braxen om vid pass fem skålpund efter vad jag kunde tyda.

”Det här var då märkligt. Låna mig ett mete ett slag!” bad jag.

”Det går nog inte, för alla bromsare och smörjare står längre fram och metar själva, så här finns inte något över” ursäktade packmästaren och fick upp en försvarligt stor fisk.

”Det hände att en engelsman, fortfor han, som såg det här fick låna ett metspö och började meta genom vagnsfönstret. Han fick minsann en stor gädda, som han hivade in i kupén, och han blev så förtjust att han bjöd 200 pund om vi ville stanna en halvtimme till. Men vi tordes inte för baron”.

”Nä, nä, jag kan väl tänka det” menade jag.

”Men sén for engelsmannen hela sommaren mellan Nässjö och Skillingaryd och metade genom kupéfönstret här i Götafors, så att han höll på att meta upp vartenda liv ur dammen för oss” sa packmästaren och svängde upp en hejdundrande abborre.

Men i detsamma hade lokomotivet gjort ifrån sig där framme. Suckande gömde packmästaren sitt fiskedon under en buske och hoppade upp i vagnen och så skredo vi på ett allvarligt och vördnadsbjudande sätt fram till Waggeryd.”
Thure Sällberg

Troligen avses den damm i Lagan där badplatsen i Götafors finns. I närheten av Pumpgatan ligger järnvägen ganska nära dammen.

Källor:

”Det handlar om människor och gamla hus”, artikel av Wåge Tolf i Byarums  Hembygdsförenings Årsskrift 1971

”Södra Parkområdet, Hagarna, Johansberg, Kvarters- och gatunamn”, artikel av Wåge Tolf i Byarums  Hembygdsförenings Årsskrift 1974

”Hemmavid och Strövtåg hemmavid och i omlandet”, böcker av Natan Boberg och Torsten Nygren.