Berättelsen om Lennart

Lennart Frejd föddes i Bringetofta, men har bott i Rosendala i 88 år

Intressant man med intressanta historier. Vi tog med oss nybakta bullar och åkte till Rosendala för att träffa Lennart Frejd. Kaffekokarn hade han väntat med att sätta på spisen tills vi kom. Man vet ju aldrig om eller när folk dyker upp, som han sa när vi öppnade farstudörren till hans hus.

Lennart Frejd föddes i Bringetofta, Nässjö kommun, 1928. Lennarts farfar var smed i Malmbäck. Lennarts far arbetade senare som knekt i parken i Malmbäck och var äldst av syskonskaran. Lennarts farfar övertalade sonen och hans bröder att köpa Rosendala 1930. Strax därefter gick flyttlasset till idyllen.

Ekesjö i Bringetofta såldes för 5 000 kronor. Det var en bra peng då det fanns mycket skog på gården.

– Rosendala köptes för 12 000 kronor 1930 och det var i mesta laget, men idag är det andra summor, börjar Lennart berätta.

Medan kokkaffet puttrar på spisen tar vi fram kanelbullarna som ska intas vid köksbordet i Rosendala. På frågan om han äter kanelbullar svarar Lennart att han gillar allting och tittar ut genom köksfönstret.

– Kjell Persson, från Skillingaryd, var här när jag fyllde 90 år. Jag fick ett blommeträd och en flagga. Flaggan sitter kvar här i fönstret, säger Lennart och pekar mot fönsterkarmen.

Kaffet kokar upp och Lennart tar fram två små koppar och kaffesilen. Tycker du om kokkaffet får du komma hit fler gånger, menar Lennart och börja hälla upp kaffet. Fåtöljen som Lennart sitter i har fått nya hjul, ditsatta av systersonen Roland, så han lätt kan ta sig från spisen till köksbordet utan att behöva resa sig.

– Min syster och svåger bodde här i Rosendala också, men de dog för närmare 20 år sedan. Jag har bott här i 88 år nu. Jag började skolan i Ekesås 1936, där jag gick i sex år. Min skollärare Sigfrid Nordkvist var kommen från Hylta i Svenarum. Han var ute och exerade i kriget och vaktade kusten. Vi fick kort från honom där det stod att han var någonstans i Sverige. Jag gick alltid hemifrån klockan 07.40 till skolan. Vägen till skolan var över åkrarna och till Ekesås. Det skulle dagens ungdomar behöva göra, berättar Lennart.

– Jag var för ung för kriget, som tur var. Vi hörde kyrkklockorna ringa i Svenarum och då var det krigsmobilisering och kriget hade brutit ut. Men min svåger och jag var borta vid åkrarna här borta år 1945 när krigandet upphörde, då hörde vi detsamma, menar Lennart.

Träbiten på rullatorn är 250 år gammal och användes när de bytte fönster

Tidigare fanns Rosendala boningshus längre upp i backen mot Jutabygget, men 1856 flyttades huset ner längre på ägorna, troligtvis för att blåsten tog mycket på huset där det stod på kullen. När Lennart brukade gården Rosendala hade man fem kor och kalvar, årlig hushållsgris och höns. Tolv tunnland åkerjord fanns på gården som skulle brukas. För femton år sedan sålde Lennart av sina djur.

– Första bilen som fanns här på Rosendala var en Opel Olympia, den köpte vi för 2 500 kronor, det var mycket pengar på den tiden. Andra bilen var när vi bytte till oss en begagnad Saab 92;a 1961 års modell. I Saaben fanns det 20 hästkrafter och det fanns ingen vattenkylning på bilen utan den kyldes ner när man körde i hög hastighet. Den höll i 10 000 mil sedan kapsejsade den meddetsamma. Vi har haft fem bilar här på gården, men ingen ny bil. Vi har haft bilen att åka i och inte för att synas i, så det har inte varit så märkvärdigt med bilar. Det var en kostnadsfråga att ta körkort förr. När min svåger tog körkort på 50-talet i Värnamo kostade det 150 kronor, berättar Lennart.

En gammal virkesbit tas fram som låg under kökssoffan. Virkesbiten är troligen 250 år gammal och användes när nya fönster skulle sättas dit på huset.

– Jag har levt på att vara bonne, skogsarbetare och byggnadsjobbare. Sen har jag jobbat med allt annat som är roligt. Jagat mycket i min dag, det har varit mitt stora intresse, särskilt harjakt. Att få sitta vid åkerkanten, ha med sig sin ryggsäck och kaffetermos och höra hunden driva, det är avkoppling det. Två hundar har jag haft, båda smålandsströvare. Älgjakt idag är inte detsamma som den var förr i tiden, minns Lennart och tar en mun kaffe.

Lennart berättar om ett släkte i Ekesås. Barnen var små när föräldrarna dog i slutet av 1800-talet. Överförmyndarna snillade pengarna från familjen så barnen blev utfattiga. Tiggeri var enda utvägen och när barnen växt upp var det mycket bråk och slagsmål hos familjen i Ekesås.

– De sköt varandra och de lät en av männen förblöda för de ville bli av med honom. Den luven som sköt den ene skulle böta en viss del men folket var väldigt givmilda på den här tiden så av historien att döma fick de mycket över på insamlingen och det skulle gå ihop sig med stora summor, berättar Lennart.

– När min pappa och jag skulle åka till Vaggeryd för en massa herrans år sedan åkte vi över Ekesås. När vi kom nedanför Ekesåsabacken så höll Justus på att köra bort sina kreatur från sin potatisåker. Han hade dåligt stängsel och när han fick in den ena kon smet den andra ut. Då kom vi som en räddande ängel och jag ställde mig för att gena åt Mörhult och min far stod åt Ekesåshållet och vi fick in korna smidigt. När sedemera Justus hade fått in kreaturen slängde han potatishackaren i backen så skaftet gick av. Han blev så hiskligt ilsker, minns jag, och jag tyckte det var väldigt roligt, minns Lennart.

Tjuvjakt i Ekesås

– Tjuvjakt höll de på med också uppe i Ekesås. En vinter åkte en man fast för tjuvjakt på älg. Förr i världen fanns inga stövlar utan det var träbottnar på träskorna och det blev stora klumpar efter att man hade gått i snön. Klumparna hittades på Justus ränne och vid närmare undersökning så åkte han därmed fast för tjuvjakten. Förr fick man månadsstraff och om det skulle visa sig vara riktig tjuvjakt kunde man få fängelse, berättar Lennart.

Varje rote hade knektar förr och en rote var Najen som är mellan Ekesås och Rosendala som Lennart kallar Knektanajen. När knektatvånget upphörde 1916 så delade bönderna upp rotet, så varje bonde fick en liten bit.

– Jag hade två till tre alternativ att gå till skolan i Ekesås och ofta gick jag förbi Najen. Ekstrands i Ekesås hade fått en bit av Najen och en syster i familjen gick från Ekesås till Najen och räfsade vid torpet. Det handlade om en och en halv kilometer för henne att gå dit bara för att räfsa. Ledsamt att det var så förr, hon var krokig men räfsa skulle hon göra. Jag minns att när jag gick där förbi sa hon aldrig någonting till mig, bara blängde på mig, så jag skyndade mig bara förbi, berättar Lennart.

– Mitt andliga hem har jag i Hubbestad missionshus förr i tiden. Jag var på Brokyrkans invigning i Hok för inte så länge sedan. Svenarums kyrka går jag sällan till, jag är för gammal för att köra bil och sen har jag inte haft något körkort heller för den delen, menar Lennart.

Förr fick man som boende på Rosendala gå upp till Jutabygget för att hämta posten.

– Nu har jag blivit så gammal så att tidningen levereras här utanför i min brevlåda utanför huset och tidningen kommer på morgonen och kravbreven kommer på eftermiddagen, säger Lennart med glimten i ögat.

Utanför fönstret finns Lennarts bästa vänner - fåglarna

– Jag har bästa tänkbara hemhjälp. Jag har tänkt på det ibland att det inte är så svårt att bli gammal när man får sådan hemhjälp. De kommer tre gånger om dagen, morgon, middag och kväll och på onsdagar får jag hjälp med att duscha. Varannan fredag så kommer de och städar åt en, men då måste man sitta med fötterna på bordet, för då går det undan, menar Lennart.

– När de slänger ut vedspisen får de slänga ut mig också. Gröt och morgonkaffet gör jag på vedspisen. Då mår jag väl. På höst- och vinterhalvåret håller den mig varm, menar Lennart.

Ensam är han inte Lennart. Han har sina fåglar utanför fönstret som han matar varje dag.

– Fenomenalt att bara sitta här och titta på fåglarna, avslutar Lennart och blickar ut mot fågelbordet utanför farstudörren.

När vi lämnar Rosendala kommer tanken hur det ser ut år 2065 när reportern fyller 90. Kommer jag att bli så gammal? Om jag blir så vill jag vara lika pigg som Lennart och minnas tillbaka på allt som hänt i livet. Vilken fantastisk berättare han är, Lennart Frejd i Rosendala. Det får nog bli fler kaffebesök i Rosendala så han får fortsätta berätta sin livshistoria, öden och minnesbilder.