Bildextra: Man ur huse på Hagshults stora dag

Tidig morgon den 30 september 2020 brann klockstapeln i Hagshult ner. Enligt kyrkoarkiven hade den stått där sedan 1684 och det var ovant för byborna att den inte längre stod där.
– Det kändes naket på något sätt, berättar Martin Gustavsson.

Cristina Virdung är pensionerad präst och hon berättar om sina minnen.
– Jag var på resa och hörde om branden och tänkte att ”det kan inte vara sant”. På hemvägen sedan så åkte jag förbi och..Det var tyvärr sant, berättar hon.

”Såg inte 50 meter framför sig”

Man brukar säga att man minns exakt var man befann sig vid större händelser. Det verkar kunna appliceras på de med koppling till Hagshult. Ella Johansson var tio år när klockstapeln brann ner.
– Jag minns att det var jättekonstigt att åka förbi med skolbussen och att den inte fanns kvar längre.

Familjen Gustavsson består av Martin och Karolina samt barnen Folke och Tora. Liksom så många andra under söndagen befann de sig på kyrkogården.
– Vi hörde på radion att en klockstapel brunnit och sedan när jag var ute tidigt på morgonen så var det en tät dimma, man såg knappt 50 meter framför sig. Sedan hörde jag pådraget av räddningsfordon, berättar Martin.
– Vi gifte oss här och då var det den förra klockstapeln som ringde på vårat bröllop, berättar Karolina.

”En högtidsdag”

Ingemar Persson är pensionerad präst och församlingsmedlem.
– Det är fantastiskt roligt att vi har kommit mål med detta, berättade han för Skillingaryd.nu strax innan invigningen skulle ta sin början.

Kyrkorådets ordförande Ulf Swenzon höll tal och tackade alla som engagerat sig i återuppbyggnaden.
– Detta är en högtidsdag. En dag av glädje, tacksamhet och det är också fantastiskt att så många är här. Vi var nog alla smått chockade när den gamla klockstapeln brann ner. Varför det kunde hända kommer vi nog aldrig få svar på, sa han bland annat och fortsatte:
– Vi bytte vemod till glädje och detta har varit möjligt genom dels en del kloka beslut, men också att så många församlingsmedlemmar hjälpt till och lagt otaliga ideella timmar på detta.

Kyrkoherde Martin Ahlqvist tog sedan vid med lite praktisk information till den stora folksamlingen vars antal var omöjligt att beräkna. Sedan lämnade han över till den tidigare biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson, som bland annat anspelade på den hårda vinden som rådde på söndagsförmiddagen och en orolig omvärld.
– Vår bön och förhoppning är att dessa klockor ska få vara fredens klockor, sa han innan klockorna ringde in till gudstjänst.