Britta är äldst i kommunen

Jag har många gånger tänkt på damen som klev in på mitt förra jobb på Aoptik i Vaggeryd och lämnade in ett par gamla glasögon, ett par så kallade pincené som sitter på näsan. De hade tillhört hennes morfar Karl-Johan Abrahamsson på Luntabygget. Hon ville att någon som var intresserad av glasögon skulle ta hand om dem och jag har dem i säkert förvar hemma hos mig men jag tänker att jag nog ska ta med dem till Magnisa stuga.

Redan då var hon 103 år och jag blev så förvånad att hon var så pigg och alert. Nu är hon ytterligare några år äldre och är fortfarande så pass pigg så att hon kan bo i egen lägenhet där hon fyller dagarna med läsning, handarbete och promenader. Sedan dess har jag varit nyfiken på Britta och nu när hos fyller 107 år kunde jag inte låta bli utan kontakta henne och jag fick komma på besök. Och jag kan konstatera att minnet är det inget fel på!

Britta växte upp i torpet Träleborg som låg öster om Gärahov i närheten av Klevagruva tillsammans med sina föräldrar och syskonen Olle och Margit. Hon berättar för oss lite om vad hon gjort under åren:

I dag den 27 januari fyller Britta 107 år. Skillingaryd.nu gratulerade med tulpaner.

– När jag var ung jobbade jag som piga och efter det så sökte jag som sjukvårdsbiträde på en manlig kirurgavdelning i Jönköping där jag stannade i flera år. Avdelningssköterskan i Jönköping tyckte att jag skulle börja studera till sjuksköterska men jag trodde inte att jag skulle klara av det och det skulle ju kosta pengar att vara ledig för att studera. Men hon stod på sig och efter en tid på folkhögskola började jag studera till sjuksköterska i Linköping.

– I Linköping utbildade jag mig i tre och ett halvt år och sedan var jag kvar där några år innan jag sökte mig vidare. Jag satte fingret på en annons och skickade in en ansökan till en sjukstuga i Malåträsk, en liten bondby mitt i Lappland. Jag satte mig på tåget ensam och åkte dit och där blev jag kvar i två år.

– Efter de åren kände jag att jag ville närmare hemmet i Småland och jag kom halvvägs när jag sökte ett jobb i Falun. Där var jag också kvar i ett par år. Under en period blev jag inkallad en tid i krigstjänstgöring till en förläggning för manliga individer som inte kunde arbeta.

– Sedan sökte jag en nattjänst i Jönköping där jag vakade varje natt på tre kirurgavdelningar mellan åtta på kvällen till sju på morgonen. Det var ingen lätthelgdag inte. Men jag hade väldigt bra arbetskamrater och det var aldrig några problem utan allt flöt på. Jag köpte mig en bil och i från Jönköping hade jag lättare att åka hem till Vaggeryd. Det gick ju på den tiden att köpa en bil kontant om man inte levde upp pengarna på något onödigt. Innan jag hade bil så hände det att cyklade jag från Jönköping hem till föräldrarna. Cykla det fick man lära sig tidigt ute på landsbygden så det var jag van vid.

– Körkort tog jag under tiden jag arbetade i Jönköping. Det var ju ett problem att ordna körtider när man som jag arbetade på natten och sov på dagen. Körskolläraren ringde en dag och sa att nu har jag skrivit upp dig för uppkörning och jag kände mig inte redo men jag klarade mig och fick mitt körkort.

Britta visar sin lägenhet.

– När jag hade några år kvar innan jag skulle pensioneras och man började bygga sjukhemmet i Vaggeryd så sökte jag dit. Då tänkte jag att det kunde vara bra att arbeta de sista åren i Vaggeryd. Tänk vad synd att de har lagt ner det sjukhemmet. Det var väldigt modernt på den tiden och det ligger vackert med vattnet runt omkring.

– Jag och min syster Margit köpte ett hus på Gränsgatan i Vaggeryd dit våra föräldrar också flyttade. Huset kallades Floen och där bodde vi fram tills vi sålde huset i mitten av sjuttiotalet och flyttade till en lägenhet i stället.

– Det mesta klarar jag av själv, det är bra om man kan det, men hemtjänsten kommer hit varje dag och tittar till mig.

– Jag stickar en del och har några påsar klara med sockor och muddar som jag ska lämna till kyrkorna. Det är roligt att ha ett handarbete och med glasögon så ser jag bra. När jag hade slutat arbeta så tänkte  jag att då vill det till att ägna tiden åt handarbete och då lärde jag mig att knyppla.

När jag frågar Britta om hur det känns att fylla 107 år svarar hon:

– Det har jag inte känt efter. Det blir nog inget direkt firande, det har aldrig varit tidigare och det blir det nog inte den här gången heller.

– Men det är ju en aktningsvärd ålder, säger jag.

– Ja, men det kan man ju inte rå för. Jag har arbetat hela livet så det är ju underligt att det är som det är i alla fall tänker jag. Men jag har ju inte levt i sus och dus direkt och jag har skött min lekamen, svarar hon.

När vi sedan avslutat intervjun och står i hallen så visar hon det vackra draperiet som hon sytt i lappteknik.

I fotöljen i vardagsrummet handarbetar hon gärna.