Bröderna Ryman blir Hall of fame

Åke och Johny Ryman på samlarbilder från 1969.

Skivaryd uppmärksammar framgångsrika idrottare och idrottsledare med att utnämna dem till just Hall of fame. Vid prisutdelningen går även denna utmärkelse till Lars-Erik Karlsson från Vaggeryd. Tidigare i år förärades bowlaren Patrik Boman Hall of fame.

Allan och Maj-Britt Ryman fick den 31 maj 1946 sonen Åke som kom att bli den hittills främste ishockeyspelaren från Skillingaryd. Den 25 januari 1948 kom den andre grabben i familjen till världen, Johny.

Allan var född 1922 och var redan 25 år när Skillingaryds IS tog upp ishockey på programmet så den idrotten sysslade han inte med. Däremot spelade han en del fotboll och då främst i SIS B-lag.
– Han hade många roliga historier att berätta, säger Johny.
Maj-Britt jobbade vid ”regementet” i Skillingaryd och spelade för övrigt en del bowling i SIS.

Granne med familjen Ryman på Fabriksgatan var Bengtssons och Thomas ”Jompa” Bengtsson hade många likheter med Johny. Han var också född 1948 och de blev båda duktiga inom idrotten, framför allt som ishockeyspelare. Både Johny och Thomas hade för övrigt liknande spelstil.
– Min styrka på isen var nog att jag var ettrig och i otid småful. Jag gav mig aldrig, säger Johny.

Det blev ju lite tid i utvisningsbåset då och då plus en del skador:
– Visst, har ju fått bli sydd några gångar. Det var ju tufft på isen och vi hade exempelvis inga axelskydd, så nog kändes det ibland.

En gång blev han opererad och det var i ett knä 1971. Det blev en längre tids rehabilitering och då missade han nästan en hel säsong. Det var när han spelade i Tingsryd. Dit gick båda bröderna Ryman 1967.

Gamla isbanan

Johny hade tidigt börjat åka skridskor och det som gällde var rinken som låg ungefär där Hemköp ligger i dag. Den byggdes för övrigt samma år som han föddes och första matchen med SIS spelades där i januari 1949.

På den tiden fanns det knappast något annat för unga grabbar att göra än att åka skridskor och spela fotboll. SIS fick fram mycket bra pojklag och juniorlag i slutet av 1950-talet och bröderna Ryman var med i dessa lag. Så var det i båda sporterna.

För båda blev det spel i TV-pucken, alltså en plats bland Smålands allra mest lovande ungdomar. Åke spelade 1962 och Johny både 1963 och 1964. 1963 hade för övrigt SIS en annan kille med i detta lag. Det var Göran Rosén som kom att bli mycket bra och som också hade anbud från lag i högsta serien, men han stannade kvar i SIS.

Möttes på Skråens

Förutom Åke och Johny fanns det andra framstående idrottsgrabbar med efternamnet Ryman i Skillingaryd. De hade kusiner i form av Lasse, Stig, Kjell och Anders.

Johny Ryman omkring 1965.

Man kan väl inte säga att Åke och Johny direkt umgicks med kusinerna, men visst sågs de då och då även utanför idrotten. Främst var det på ”Skråens”:
– Ja, där vi var allra mest vid sidan om idrotten. Förutom Jompa umgicks jag mycket med bland andra Tommy Ekström, Glenn Johansson och Gunnar Johansson.

Skråens var smeknamnet på Centralkonditoriet vid korsningen Storgatan – Östra Vasagatan där i dag Skillingaryds Begravningsbyrå finns.
På den tiden var Skillingaryd rikt på kaféer som i övrigt Dohrnérs mitt emot på Storgatan samt vid Stationsgatan Carles och Jonssons.

Debuten i SIS

Åke tog plats i SIS A-lag säsongen 1961–62. 1967 gick flytten Tingsryd, men han återvände 1975 för två säsonger. Efter spel i Gislaved blev det ytterligare två säsonger från 1983. Totalt är han registrerad för 278 SIS-matcher med 291 mål.

Johny debuterade i SIS säsongen 1963–64 och det var det året man vann division tre och tog steget upp i tvåan som då var landets nästa högsta division. På 17 seriematcher svarade han för lika många mål. Totalt blev det 115 matcher och 104 mål för SIS.

En blivande storklubb

Tingsryds AIF satsade hårt på att bli ett lag i högsta serien. Detta lyckades man med efter säsongen 1966–1967 och nu gick man på värvarstråt. Bland de mest intressanta spelarna fanns bröderna Ryman i Skillingaryd.
– Vi hade redan ett kontrakt klart med Västerås. Vi hade provspelat i en match mot Surahammar och de var rätt nöjda i Västerås med vår insats. En kille från Västerås kom hem till oss för att vi skulle skriva på värvningspapperen men det visade sig att han hade glömt dem hemma, säger Johny.
Han skulle återvända men då hände något som förändrade allt. Tingsryds starke man Ragnar Sandberg ringde för att få bröderna att gå till Tingsryd.

Åke Ryman kring 1962.

– Vi sa att det är inte lönt att vi åker ned till Tingsryd då vi redan gjort klart med Västerås. Han sa då: Har ni skrivit på? Nej, sa vi, men ska göra det

Ragnar Sandberg var enträgen och lyckades få Åke och Johny att åka ned till Tingsryd.
Så gjorde de och träffade Ragnar klockan sju på kvällen på ett hotell i Tingsryd. 20 minuter senare hade bröderna skrivit på. Sedan var det bara för Tingsryd att förhandla med SIS och det gick förvånansvärt lätt.
Ragnar Sandberg kom till ett styrelsemöte hos SIS för att förhandla med bland andra ordförande Åke Dahlin, sekreterare Erik Sjöberg och kassör Ingvar Söresten.
– Jag tror att även Vide Nilsson från ishockeysektionen var med, säger Erik Sjöberg nu nästan 60 år senare.
Övergångssumman skrevs till 10 000 kronor för båda och Ragnar Sandberg visade snart sin glädje. Den summan motsvarar i dag kring 110 000 kronor.

Båda fick jobb

Åke blev erbjuden jobb på Hammarplast i Tingsryd som bland annat tillverkade ishockeyhjälmar. Johny började på en bilverkstad. 1978 blev han sin egen och hade då en bensinstation. Proffs var man långt ifrån vid den här tiden.

Hösten 1967 debuterade bröderna Ryman i Tingsryd och de kom att tillhöra de främsta spelarna i många år. Åke var storebror och även som spelare var han det. Bröderna spelade nästan alltid tillsammans:

Tingsrydsspelarna Lars-Göran Johansson, Åke Ryman och Lars-Anders Gustavson.

– Ja, vi var i samma kedja, ingen försökte att sära på oss, inflikar Johny.
Det var lätt att spela tillsammans med Åke som då ansågs vara en av landets bästa centrar.
– Enligt Des Moroney var Åke Sveriges bäste center. Åke fick även landslagsuppdrag och då i det B-landslag som hette Vikingarna.

Frölunda visade intresse för bröderna men de kom att stanna tillsammans i Tingsryd där de trivdes mycket bra.
– Ja, vi hade kommit ned till ett härligt gäng. Det var bara Åke och ”Stickan” Zetterberg som var gifta. Vi andra som var ungkarlar umgicks mycket. Vi åt ofta på Åbergs bar och träffades även i övrigt.

Även fotboll

Bröderna Ryman spelade också fotboll i Tingsryd och även här var de framgångsrika.
– Jag skadade mig i fotbollen 1971–1972 och sedan dess har jag inte spelat. Det gick inte att spela på grund av skadan men i hockeyn kände jag inte av skadan, berättar Johny.

1967 kvalspelare SIS till fotbollens division tre men bröderna Ryman fick inte tillåtelse av Tingsryds AIF att spela de matcherna. Det gjorde däremot några i SIS som var med i både fotboll och ishockey. En dag var det både kvalmatch i fotboll mot Emmaboda och seriematch i ishockeyn. De här spelarna avverkade först matchen i Emmaboda och sedan bar det av till ishockey i Borås. Emmaboda vann för övrigt mot SIS.

Johny är vänsterhänt och då blev han av naturliga skäl högerforward. Senare när Åke hade flyttat fick Johny ofta spela center.

Matcher i Kina

Ett starkt minne från tiden i Tingsryd är när ett lag med spelare från några olika klubbar fick en inbjudan att spela några matcher i Kina:
– Vi var sex från Tingsryd i det laget, och jag fick glädjen att följa med. En match spelade vi inför 22 000 åskådare och en av dem var i 20 graders kyla med 13 000 på läktarna, minns Johny.

Han berättar också om matcher i Leningrad i Ryssland – nuvarande Sankt Petersburg:
– Ja, vi hade ett träningsläger i Leningrad säsongen 1974–1975. Det var matcher mot CSKA Moskva, AHK Leningrad och Sovjets Vingar. Det var då alla i laget utom tre i laget som blev sjuka. Det blev första gången en match i allsvenskan fick ställas in på grund av sjukdom.

Johny och hans Agneta har fyra barn som numera bor i Karlskrona, Helsingborg, Stockholm respektive Värnamo. Daniel var duktig i ishockey och även i fotboll men studierna tog överhanden. Hanna var duktig i konståkning och Nina i friidrott för iFK Växjö med framför allt 60 meter och stafett. Ulrika sysslade med ridsport.

Totalt blev det för Johny fyra A-lagssäsonger i SIS och 14 i Tingsryd och han minns med glädje tillbaka på den här tiden. Nu återkommer han till Skillingaryd för en dag för att få ta emot den fina utmärkelsen Hall of fame – en stor idrottsprofil från Vaggeryds kommun.

Åkes karriär

Åke och Christina Ryman trivdes mycket bra i Tingsryd men i mitten av 1970-talet bestämde de sig ändå för att flytta hem till Skillingaryd. De skaffade en villa och började jobba. Christina var lantbrevbärare i många år medan Åke jobbade på industri. Christinas far Gunnar Tolf var för övrigt en stor ishockeysupporter.

Johny Ryman på en samlarbild.

Det var 1975 som familjen flyttade tillbaka till Skillingaryd där det för Åke blev två säsonger i SIS. Han fortsatte sex år i Gislaved innan han återvände till Skillingaryd 1983.

1971 hade Åke och Christina fått dottern Charlotte som därmed bodde sina första år nere i Tingsryd. 1976 fick hon en lillebror, Christian.
– Det var mycket idrott hemma hos oss, inte minst på TV. Själv spelade jag lite ishockey men det pojklag jag var med i lades ned på grund av för få spelare. Jag spelade dock lite badminton, berättar Christian som sedan många år bor i Jönköping tillsammans med hustrun Jenny och två barn; Axel född 2008 och Alva född 2010.

För Christians egen del blev det som ung en del jämförelse med pappan. Med en pappa som var väldigt duktig så fick han ofta höra att han hade ett sådant påbrå att även han skulle nå hög klass.
– Det var kanske inget bekymmer men visst fick jag höra lite att jag skulle kunna bli duktig. Jag åkte dock inte jättebra skridskor men hade bra teknik, säger han.

Systern Charlotte höll inte på med något lagsport. Hon var i stället intresserad av ridning.

Fler generationer

Christians och Jennys Axel och Alva är båda idrottsintresserade. De har hållit på en hel del med innebandy och fotboll och Christian har hjälpt till som tränare. Det har handlat om innebandy i Jönköpings IK och fotboll i IF Hallby. Den senaste säsongen har Alva spelat fotboll i Mariebo IK. Axel har nästan slutat med idrotten.

Charlotte har två vuxna barn och en av dem har faktiskt spelat ishockey i SIS. Det handlar om Max Bergström, nu 28. Han spelade i HV 71 till och med U-16 och därefter blev det Nässjö och Dalen i Norrahammar. Under tre säsonger från 2019–2023 var han backklippa i SIS men spelar inte längre ishockey.

I andra klubbar

Åke var utan tvekan stolt över sina framgångar även om han inte var skrytsam. Det låg helt enkelt inte i hans natur att göra det.
– Jag fick ofta följa med när han var tränare i HA 74 i Sävsjö eller när han spelade i Gislaved, minns Christian.

Åke var kanske lite försiktig och tystlåten utåt. Han kunde nog ha nått ännu högre upp i ishockeysammanhang då han hade anbud:
– Jag har läst en gammal tidningsartikel där pappa uttalar sig om ”Att han inte alls har tid att ägna sig åt landslaget, jag har fullt upp med klubblaget”, säger Christian.
Det blev dock flera matcher i B-landslaget Vikingarna och han fick många lovord för sina insatser. Tingsryd som var ett lag på undre halvan av högsta serien kanske inte var nummer ett att ge rubriker men i vilket fall som helst så nöjde sig Åke med Tingsryd i stället för exempelvis Västra Frölunda som försökte att värva honom. Kanske hade han fler anbud.

Lennart ”Linkan” Lindberg i Tingsryd säger så här i en intervju i Smålandsposten den 24 oktober 2019: ”Vi hade i alla fall ett kanonlag. Åke Ryman var en av de bästa centrarna i landet, ”Mysing” var grym och Kenneth Ekman och så Christer Andersson i målet förstås”.

När Åke kom tillbaka till Skillingaryd började han som verktygsmakare på Presso där han för övrigt hade jobbat en tid innan han flyttade till Tingsryd. Annars hade han liksom de flesta spelarna i SIS sin arbetsplats på Uppåkra.

Sjukdomen slog till

På 1990-talet var det nog som Åke märkte att han hade problem med benen. Han trodde själv att det var från ishockeyn men efter något år och en läkarundersökning, kom svaret: ms som är en kronisk neurologisk sjukdom som påverkar hjärna och ryggmärg.

Efter något år skaffade sig Åke en permobil och kunde röra sig i samhället och träffa exempelvis gamla idrottskompisar. 2010 var det dock över. Åke avled i en ålder av endast 64 år. SIS störste ishockeyspelare alla tider lämnade ett tomrum efter sig.

Själv minns jag Åke från lite olika tidsperioder: Först åren kring 1962–1967 när man som liten grabb såg i stort sett alla matcher i Skillingaryd. Bröderna Ryman var alltid underbara att se på isen.
Sedan kom ju Åke tillbaka och då var jag starkt engagerad i SIS och hjälpte till med ishockeyn som statistikansvarig. Åke uppskattade att som tränare få faktauppgifter som hur många tekniker varje spelare vann eller förlorade plus en del annat. Det var inte så att han värdesatte detta väldigt högt men tog nog till sig en del av detta. Han hade i alla fall en förmåga att se hur en spelare skulle kunna utvecklas.

Åke spelade också fotboll och var nästan lika bra där. Själv tränade jag i 5–6 år med A-laget fram till dess att matcherna började och likadant var det i ishockey. Det handlade alltså om att vara med i försäsongsträningen. Jag hade inte de färdigheter som krävdes får seniorspel.

Skadade Åke…

En gång på en fotbollsträning råkade vi från var sitt håll klippa till bollen och hör och häpna: foten vek sig på den avsevärt tyngre och starkare Åke så att han blev sjukskriven ett tag. Det kändes inte kul att ha skadat en av de spelare jag beundrade mest. Men han kom tillbaka efter någon vecka. Åke var för övrigt 179 centimeter och som aktiv vägde han 92 kilo.

Den tredje perioden var i början av 2000-talet när vi då och då sågs på samhället. När han såg mig så stannade han alltid för att tala lite om gamla tider men faktiskt allra mest om dagens ishockey. Han hade gärna även velat bli en del av den, men kroppen satte stopp.

Han ville dock aldrig framhäva sig själv utan det var ungdomarna han tänkte på. Han sa att det roligaste i hans idrottsliv var när han kom tillbaka till SIS i mitten av 70-talet och fick vara som en pappa för de avsevärt yngre kedjekamraterna. Dessa utvecklades som ishockeyspelare enormt mycket på bara några månader. De lärde sig av Åkes dribblingar och framför allt av hans passningsspel.

Nu hyllar Skivaryd den 15 november bröderna Ryman med Hall of fame och de blir för evigt inskrivna som stora idrottsprofiler i Vaggeryds kommun.