Brunos julnovell: ”Innocence” – del 2

Sebastian böjde sig ner, torkade av slabbet från jackan. Sedan reste han sig upp och sände en öm blick ner mot Carl Eldhs Innocence i Åbroparken. Han såg att det låg lite snö på Innocences huvud och han kom då att tänka på de där skrönorna om manliga bilister som sägs ha blivit så förhäxade av konstverket att de ränt rakt ut i Åbroparken.

En mycket ung flicka skulpterad i brons. Ren och oskyldig som få var hon, flickan. Sjukt, ingen kan väl få snuskiga associationer av nåt sånt här? tänkte Sebastian. Själv föreställde han sig Innocence som Skönheten personifierad.

Så tog han sig över gatan till Åbroparken och ner till Innocence. Han ställde sig intill henne. Glodde. Aldrig att han tröttnade att titta på bronsflickan. En gång hade han slösat en hel rulle med film på henne, bilderna satte han sedan in i ett särskilt Innocence-album.

Nu såg Sebastian snöflingorna virvla kring bronsskulpturen och det svarta, blänkande åvattnet. Han brydde sig inte om någon skulle råka få syn på honom uppifrån Åbron. Han stod där ett bra tag, bortkopplad från allt utom sina egna tankar.

Han tänkte på kärlek. Kärleken. Finns den? Eller är den bara en illusion? Är kärleken inte förutsättningen för allt liv, den lysande energi som får oss att längta, drömma och skapa? Musik och sköna konstverk, som till exempel Innocence, är de inte skapade ur ljus?  Eller verkar kärlekens kraft bara inuti våra hjärnor som av en kemisk slump? Det finns ju så mycket grymhet också. Ond bråd död. Mörker. Är kärleken, (Sebastian hade hört den alkoholiserade författaren Charles Bukowski säga det i en teveintervju) som dimman i gryningen innan solljuset kommer och sticker sönder alltsammans? Och skulle han själv – efter att ha krossats – våga tro på att det fanns något mera varaktigt i tillvaron än det som var likt en efemär morgondimma i en alkoholiserad poetskalle?

En sak är i alla fall säker: ett romantiskt hjärta dör inte så lätt och Sebastian visste att han själv knappast skulle sluta drömma även hans liv skulle slås i spillror, bli till vrakgods.

Lätt vemodig lämnade Sebastian Åbroparken. Han gick förbi Metropol, Flanaden, han nådde Storgatsbacken. Högre upp i backen fick han syn på ett… mycket välkänt ansikte.

”Fan också! Inte nu!”

Intensivt blond, klädd i en knallröd kappa. Den syntes på långt håll, lyste snyggt mot Snövitssnön. Okej, Maria var exhibitionistiskt lagd, det var ingen nyhet. Hon ville synas. Hon var en veritabel linslus. Och nu kom hon där mjukt och anslående feminint framgungandes på Storgatsbacken i snögloppet, en lysande stjärna i rött.

Det borde inte ha kommit som någon överraskning för Sebastian. Även om Maria flyttat ifrån Värnamo så var det förstås inget konstigt att hon kom hem till jul. Men det var längesen. Och så nu bara studsade hon upp här i gatuvimlet utan att han ägnat henne en tanke på väldigt länge, uppfylld av sitt nya liv i Stockholm och studierna.

Det går att gömma undan skuggorna i sitt huvud ett tag, men de kommer oftast tillbaka. Vare sig vi vill eller inte. Och då kan de börja spöka på allvar, tjong i ballongen sådär bara!

Sebastians hjärta klapprade iväg igen och han fick en plötslig impuls att vända om för att slippa ett möte. Men han fortsatte, drog sig skyggt och försiktigt lite åt vänster. Han drog upp kragen på duntäckjackan, flackade med blicken. Nu ville han bara bort härifrån; han önskade att han kunde göra sig osynlig.

Åhléns! Sebastian fick idén att sticka in där. Julklappar, det var ju det som jag gav mig ut på stan för, tänkte han. Hoppas att Maria inte hann se mig bara…

Inne på Åhléns rådde full kommers och Sebastian beblandade sig med de andra kunderna, strök som en skygg tjuv kring hyllorna med lyxförpackade hygienartiklar. Han kände hur gott det luktade, där var fina essenser av honung, oliv och lavendel. Men han var rädd för att Maria skulle komma in i butiken och få syn på honom. Han ville absolut inte träffa henne. Även om han nu tyckte att hon var snyggare än någonsin. Åtminstone på långt håll. Lite längre hår men blont som vanligt, lyste snyggt mot den där röda kappan.

Sebastian svettades. Han drog ner dragkedjan på duntäckjackan, sneglade ängsligt ut mot entrén. Nej, det verkade lugnt, Maria passerade nog Åhléns.

Sebastian kunde andas ut och passade på att välja ut några tvålar samt en lite lyxig kartong innehållande både badskum, olja och en fin frottéhandduk. Vitare än snö, tänkte han. Blir säkert brorsans fru glad för, hon som gillar känslan av lyx.

Efter att ha fått kartongen instoppad i en större kartong (slå in den i julklappspapper fick man göra själv) och betalat tog Sebastian rulltrappan ner till bok- film- och musikavdelningen.

Han bläddrade lite i nyutkomna pockets. Han synade film och CD-utbudet. Han tänkte att han måste köpa nånting. En deckare till farsan, kanske? Och morsan (som insisterat på att få vara tomte för andra året i rad) kunde väl föräras med en symbolisk Jul i Betlehem med Carola. Anton, lillbrorsan, han kanske skulle bli glad för nåt med Kent. Eller Robbie Williams.

Sebastian hade gnetat med studiemedlet hela höstterminen men han tyckte alltid att det var en glädje att ge. Bara tanken på att skrota julklappstraditionen fick honom att vilja slå bakut.

Ska jag ta den eller ska jag inte ta den…? Sebastian stod och dividerade med sig själv vid skivhyllan, strök med pekfingret lätt över konvolutet till Kents platta Vapen & Ammunition. Ett tigeröga blickade upp mot honom snett nerifrån CD-hörnet. När han stod där drömmande i Kents vita tigerland och i huvudet letade efter den suggestiva rytmen i Sundance kid hörde han en röst bak ryggen som fick honom att stelna:

”Sebbe… hej!” Sebastian kände hur adrenalinet pumpade ut i kroppen, han vände sig hastigt om.