Brunos julnovell: ”Innocence” – del 7

Nu satt Sebastian ensam vid cafébordet. Han skrynklade ihop bakelsepappret. Han kände att han var alldeles kallsvettig om händerna. Minnesbilderna fick skarpa konturer igen och han återupplevde sveket som i en inre film.

Bästa kompisen Johan! Det var mer än Sebastian kunde stå ut med. Han hade kunnat döda honom då. Han hade kunnat strypa honom, tömma ett helt magasin med kulor i hans usla hjärta. Men han gjorde ingenting, han bara gick därifrån. Som en hunsad vovve.

Han kunde inte fatta det hela, han hade ju litat på Johan. Och tänk så mycket kul de hade haft tillsammans: festat, bowlat, gått på bio. Allt möjligt.

Han hade till och med uppmuntrat Johan att göra Maria sällskap i lägenheten när han själv varit på hockeyläger. Ah, och så en stjärnklar vinterkväll komma hem glad i hågen och i sin egen säng se tjejen med ett långhårigt svin guppande över sig!

Jag måste akta mig, tänkte Sebastian. Jag får inte vara så dum att jag går rakt in i fällan en gång till. Jag måste se upp, för Maria kanske sviker igen. Hon har gjort det en gång och hon kommer kanske att göra det igen. Det syns tydligt på de där lättsinniga ögonen. Horögonen!

Sebastian satt där och kämpade med sina minnen och sin längtan, alla motstridiga känslor. Fast jag borde kanske inte vara så fruktansvärt långsint, tänkte han. Jag har varit ensam länge nu. Alldeles för länge. Kanske är det bara för att jag vill ligga med Maria som jag beter mig så här irrationellt?

Det hade börjat skymma nu och det var bara ungefär nio timmar till självaste julafton. Sebastian såg ut genom caféfönstret. På andra sidan ån lyste det från KappAhl och hotell Tre Liljor och i snögloppet på Åbron passerade bilar och människor. Alla såg ut att ha bråttom.

Nej, tänkte Sebastian. Det här kan väl aldrig gå vägen, det här kommer aldrig att funka.

Han gick för att hämta påfyllning. Han drack lite av det heta, starka kaffet. Han tittade ut mot snön och han tyckte att snöflingorna såg liksom fastare ut nu, de föll också långsammare. Snart såg han också hur det avtecknade sig en vit yta ute på Färgarns ö.

Sebastian förstod inom sig att han aldrig riktigt kunnat glömma Maria. Vad som än hänt, trots förnedringen och allt som varit så fanns ett starkt band kvar dem emellan. Och det var definitivt inte bara en fysisk attraktion, det gick djupare än så.

Nu kände han den där somriga parfymeringen igen. Maria var tillbaka efter toalettbesöket och Sebastian såg hur vacker hon var, bländades. Maria var uppspelt och glad, hon sjöng:

”Titta det snöar, titta det snöar!”

”Har du inte märkt det tidigare?”

”Jo, men nu snöar det… på riktigt. Ha! Ha!”

Maria och Sebastian satt kvar en stund vid cafébordet. De såg på varandra en lång stund utan att säga något till varandra.

Och snön föll. Riktiga snöflingor. Kristalliska, vita. Det blev allt vitare ute på Färgarns ö, träden sveptes i vitaste vitt.

”Du, Sebbe, sa Maria mjukt.”

”Ja…”

”Kom ner och plugga i Lund istället, vetja.”

Sebastian skrattade nervöst.

”Du skojar?”

”Nej, det gör jag inte. Snälla…!”

Sebastian stirrade på Maria. Var han beredd att släppa en del av sina garderingar? De allra värsta och tunga, motstridiga känslorna som han hade haft när han tidigare tänkt på Maria.

Sebastian grep försiktigt tag i jackan på stolsryggen, gjorde sig redo att gå.

”Jag får önska dig… en riktigt god jul, Maria!”

”Detsamma!”

”Ja, du får ursäkta men jag har lite bråttom. Eh… kan jag få ditt mobilnummer förresten?”

”Självklart”, sa Maria.

Hon plockade fram en kulspetspenna ur sin handväska av imiterat krokodilskinn och plitade ner numret på en servett.

”Sebbe, jag vill ha ditt nummer också, vi måste träffas igen! Tycker du inte…?”

Nu slog Sebastians hjärta hårt. Men han skrev utan reservationer ner sitt telefonnummer och han tyckte att allt kändes konstigt men fantastiskt. En ängslig tanke svischade förbi: nu börjar allt på nytt men går det inte lite väl fort och hur ska det här sluta egentligen, helt sjukt.

De gick ut. Det var lite kallare än tidigare, strax under nollpunkten. Och snön bara fortsatte att falla och falla, den lyste i mörkret, höljde nu hela Värnamo i vitt.