Brunos krönika: You ain´t nothing but a hound dog

”Hound dog” är ett föraktfullt uttryck för en man som raggar kvinnor på samma sätt som en jakthund jagar sitt byte. Bild: Pressbild

Det finns heroiska hundar i verkligheten. Hjältehundar. Champions. Knarksökande polishundar. Livräddare. De rör sig med självklar pondus och känner sitt värde.

I fiktionens värld finns de också. Smarta fyrtassade vänner som Lassie. Och Jack Londons tuffa kämpar. Starka och uthålliga vargliknande hundar som agerar i enlighet med de realistiska villkoren i den obönhörliga darwinism som Jack London var så influerad av i sitt skrivande. Trots dessa hundars äventyrliga liv och hårda överlevnadskamp är de ändå värdiga. De kan bli illa behandlade men behåller ändå rakt igenom allt elände sin suveränitet.

Men så finns det hundar som lever de där riktiga hundliven i negativ bemärkelse. Hunsade hundar. Strykrädda jyckar utan minsta lilla tass av självförtroende. Hur skamligt är det inte att hundar i vissa länder med andra kulturer ska behöva få djävulskt ovärdiga liv!

Jag såg en gång i en bergsby i mitt älskade Grekland en hund som kröp ihop inför mig på marken som en mask, van att bli pryglad av sin husse. Det gjorde så ont i mig.

Jag vet också att det är sant att man i vissa delar i södra Kina alltjämt i denna moderna tid äter hundkött! Förvarar stackarna i trånga burar, flår, styckar och anrättar köttet som sedan bjuds ut som delikatesser på restauranger. Nu snackar vi inte precis om amerikanska ”hot dogs”.

Det finns många olika slags liv för hundar i både fiktion och i verklighet. Många jyckar har fått kämpa underifrån, och det är härifrån som uttrycket ”underdog” kommer. Hunden får representera någon från en lägre samhällsklass, någon som tar sig upp i hierarkin. Vi gillar alltid en underdog. Någon som har alla odds emot sig men som kämpar och slutligen blir en vinnare.

Hundar har ibland också orättvist kopplats ihop med något negativt. Ett frapperande exempel på detta finner vi i den klassiska låten ”Hound dog” med Elvis Presley. Sångens jag är faktiskt ursprungligen en svart kvinnas. Hon uttrycker sin upprördhet över att mannen är ute och vänsterprasslar. (Elvis överförde det till ett manligt sydstatsperspektiv efter att ha snott låtidén från gruppen Freddie Bell and The Bellboys.) ”Hound dog” är ett föraktfullt uttryck för en man som raggar kvinnor på samma sätt som en jakthund jagar sitt byte. Hunden – människans bästa vän – har här alltså blivit en metafor för en lågt stående individ: ”You ain´t nothing but a hound dog/ Crying all the time/Well, you ain´t never caught a rabbit/And you ain´t no friend of mine.”

Även i The Beatles klassiker “A hard day´s night”  kan vi se hur hunden får symbolisera något delvis negativt: ”It´s been a hard day´s night and I’ve been working like a dog.”

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Det finns negativt värdeladdade ord som ”hundgöra” och ”hundliv”. Och det finns ord som är så nedvärderande att de får betecknas som skällsord: ”fyllehund” och ”fähund”. Hur kan vi ge vår bästa och trogna vän så negativa uttryck?

Både hundhatare och katthatare finns. Men det tycks mig som om katterna har klarat sig lite mer helskinnade än hundarna. Katter får på sin höjd höra sånt som ”Det här smakar inte kattskit!” eller ”Det är bara kattguld!”

Gösta Knutssons elake Måns är väl den enda värstinggestaltningen av en katt…! Annars ser jag framför mig tämligen välartade katter. De påhittade, alltså. Som till exempel Pelle Svanslös, den snälla Uppsalakatten som självvalt bor i en källarglugg. Eller som Findus, pillemarisk upptågsmakare. Andra exempel är sofistikerade Aristocats och musikalkatten Grizabella skönt sjungande ”Memory”.

Mästerkatten i Grimms saga är faktiskt ändå en sorts ”undercat”. Ja, jag ska vara rättvis, för de finns också! Tilltufsade katter som får kämpa på bakgårdarna och sedan blir omhändertagna av välsituerat folk och får käka leverpastej och lapa den fetaste grädde.

Vi får naturligtvis inte glömma att det i vår oromantiska verklighet finns många hemlösa katter med tuffa liv. Min kusin Tomas och hans sambo Maria i Göteborg tar förresten hand om sådana.

I filmens värld (och naturligtvis i verkligheten) träffar vi på även motsatsen till underdogs. I Disneyfilmen ”Beverly Hills Chihuahua” irrar den bortklemade chihuahuan Chloe bort sig i Mexico och får känna på ett hårdare liv.

Så har vi Lady, den väluppfostrade cockerspanielflickan i Disneys saga. Hon är söt och gör sig bra på bild. Men det är först när hon rymmer ut på gatorna och träffar den busige byrackan Lufsen som hon blir intressant. Lady gör en omvänd klassresa. Säg mig, vad gör man inte för kärleken?

Men oavsett var det är för typ av jycke och vilket liv de har fått så kan vi vara rörande överens om en sak: hunden är (normalt och globalt sett) människans bäste vän! Det är förstås katten också, får jag väl säga. Så får alla ståpäls och blir nöjda ; )